Det finns inget Josef älskar så mycket som att vara ute på gården. Det finns inget som gör honom så förtvivlad som att tvingas in igen. Han leker i sandlådan, sparkar bollar, gör som vi andra gör - eller som han uppfattar att vi gör det. Allra helst går han ut på promenad, och går förstås själv om han inte tvingas ner i vagnen. Om vi bara inte var så nedrans envisa med att följa med honom alternativt stoppa honom skulle han gärna gå iväg på egna upptäcktsfärder - det händer att han gör blixtsnabba rymningsförsök när vi är distraherade av annat. Hittills har han som mest hunnit tvärs över vändplanen innan han ertappats... Vi har tydligen fått vår andra rymmare! (Arvid rymde, Edvin lät bli.)
Nu är det bara två dagar kvar på dagis, sedan har han klarat av sitt första dagisår. När vi fick veta - två veckor före terminsstart - att hans dagmammaplats plötsligt hade blivit en dagisplats var vi inte glada. Det gnagde redan i mig att han skulle börja i dagvård redan innan han fyllt ett, och att det dessutom skulle bli på dagis... Men det blev så mycket bättre än vi kunde tro. De gånger han varit missnöjd med att lämnas på morgonen kan räknas på en hand, och ibland vill han inte ens komma med hem. Jag har haft fullständigt förtroende för alla snälla i personalen och det har känts bra i maggropen att lämna över till dem. *lättad suck* Det kan förstås också ha varit bra för honom att ingen av oss jobbat deltid, så han har varken haft överlånga dagar eller fulla veckor - i höstas hade vi tre eller fyra dagar/vecka och nu i slutet av vårterminen har det räckt med två.
Eftersom han är yngst i familjen är han en härmapa av stora mått - och det menar jag på bästa möjliga sätt! Eftersom vi, speciellt jag och storbarnen, gärna sitter med en bok, så sitter han gärna med en bok - och lika gärna en pocketbok utan bilder som en pekbok... Han svarar i telefon (eller det som råkar finnas närmast till hands) och hjälper till att städa genom att t.ex. slänga skräp. (Det han tycker är skräp är inte alltid sånt vi andra tycker är skräp, så det brukar löna sig att kolla soppåsen lite snabbt innan den slängs...) Han härmar förstås bröderna, och det är väl på gott och ont. Det finns bra saker han säkert lär sig snabbare tack vare dem, men det finns också sånt (i kategorin "härja och busa") som jag skulle föredra om han inte tog efter fullt så läraktigt...
Att följa med hur hans språk utvecklas är spännande, och jag tycker inte riktigt han följer samma mönster som sina syskon. Edvin hade några få ord som han använde fram till två år, och efter det lossnade det och orden började trilla fram. Josefs språk är egentligen ganska svårt att beskriva, för samtidigt som han har en del "basord" (Arvid har skrivit en ordlista!) så överraskar han oss ofta med att säga ord vi inte hade en aning om att han kunde - men det behöver inte betyda att han tar för vana att använda dem. Om vi pratar om efterrätt kan han hojta "effe-jä" och springa till köksbordet, och sedan inte använda ordet igen fast vi lockar. Det händer ofta att vi tittar lite förvånat och imponerat på varandra och frågar "alltså sa han faktiskt --- ?" Ja, det gjorde han nog. Men en gång kan räcka.
Och annars? Han äter bra, men slänger det han inte är intresserad (typ gurka) på golvet. Ännu den här sommaren verkar det funka att ge honom en fruktklämmis när vi äter glass. Sover middag gör han tack och lov, och för det mesta sover han bra på nätterna - fast just nu har han en längre tid vaknat och varit lite ledsen kl 23 plus minut tio minuter, men somnat om lätt igen.
Egentligen skulle jag väldigt gärna skriva sådana här lägesrapporter om storbarnen också, men det får jag nog göra för skrivbordslådan i så fall... jag vet inte exakt var gränsen går för att det inte längre ska kännas okej att skriva så här om sina barns utveckling, men efter sex år har gränsen definitivt passerats!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar