Framgång

Linn började och Peppe fortsatte att skriva om framgång. Det är intressant, det där. Folk uppfattar ord så olika, och det gjorde att jag först tyckte att diskussionen som uppstod verkade lite grötig - blev tvungen att reda ut för mig själv vad jag läser in i orden som bollades runt.

Att vara framgångsrik kopplar jag ihop med karriär. Visst kan man vara framgångsrik på det personliga planet, men det känns som ett väldigt instrumentellt sätt att väga och mäta sitt liv. Jag är inte så säker på att det är odelat positivt att vara framgångsrik (vilket ju också Linn konstaterade), utan tänker mig att det är fullt möjligt att vara enastående framgångsrik och djupt olycklig. Framgång i karriären är kanske inte heller något jag strävat efter - då hade jag kanske lagt mina år på universitetet på något mer lukrativt än blandade humanistiska ämnen, och knappast hade jag valt läraryrket heller - ett yrke där man kan utvecklas och förbättra sig i all oändlighet, men där det inte finns någon karriärstege whatsoever. Det är okej. För mig är det viktigare att jag trivs och känner att jag blir bättre på det jag gör. Är det framgång? Kanske.

Att vara lyckad är ett så konstigt uttryck. Jag tänker mig att den som är lyckad är framgångsrik, men dessutom har en välartad familj, ett vackert inrett hem, en vältränad kropp och en hund som aldrig tuggar sönder saker. Betyder det att motsatsen är att vara misslyckad? Enligt vem? Här tror jag att vi fortfarande rör oss kring det yttre, det som kan bedömas av andra. Och igen, jag tror fortfarande att det är fullt möjligt att vara lyckad - men samtidigt djupt olycklig.

Vilket då leder oss till lycklig - och det är här det börjar bli intressant. Många som skriver om sin syn på framgång tycker jag beskriver lycka. Att till exempel uppleva att man jobbar med det man vill jobba med, är frisk, omger sig med familj och vänner, har tid och frihet att organisera sitt liv som man vill ha det - då närmar vi sånt som pusslar ihop ett lyckligt liv. Lycklig går säkert att vara helt utan att vara framgångsrik på karriärplanet, men den som är driven och gillar sitt jobb kan säkert bli väldigt lycklig av framgång där också.

Jag tror det är som många andra har konstaterat - att det som gör oss lyckliga är långt ifrån de yttre faktorerna, de som kan bedömas av omvärlden. Istället tror jag (också) att man har kommit långt när man är vid en så trygg punkt i sitt arbetsliv att det går att skapa mer luft för familj, vänner och sig själv. Även om jag skrev att jag inte direkt har någon karriärstege att klättra på så känner jag att jag är framgångsrik just nu. Jag har en relativt trygg anställning (för mig är det en trygg anställning att veta att jag är anställd i minst 14 månader framöver!), jag trivs på mitt jobb och jag bollar med idéer för nästa år. Jag har möjlighet att jobba mindre än heltid (även om jag gärna hade gått ner ännu lite till), jag har möjlighet att stanna hemma med barnen när de är sjuka och jag kan planera framåt - både för nästa vecka och nästa termin. Allt det här är sånt jag fortfarande inte tar för givet efter åren som inhoppare/ströjobbare, och det är framgång för mig just nu. Och lycka.

(Här känner jag att jag kommit ganska långt från Linns ursprungliga inlägg som mer handlade om hur framgång alltid kostar - tid, prestationer, ofrihet - men det är väl det som är det fina med diskussioner. De leder vidare.)