Helgens projekt

Före målning
Det som inte syns på bild i den starka solen: Alla fula missfärgningar en obehandlad pall får av några års oöm behandling.

Under målning
Det som inte syns på bild: Två sekunder efter det här snubblade den glade dansaren och skaffade ett stort skrapsår på ett knä. Så opraktiskt att ha ett par byxor med stort hål på knäet (målarbyxor) när man ska falla på just det knäet.

Efter målning
Perfekt färg, perfekt målning! Om jag får säga det själv.
Mycket nöjd, även om jag inte åstadkommit så mycket annat den här helgen. Nu kliar det i fingrarna att börja sandpappra* en byrå och ett dussin (?) pinnstolar som står på kö... Eller varför inte dra igång den där vardagsrumsrenoveringen, när nu det här projektet blev så bra..? Men först får vi nog ta och avsluta ett läsår.

*Med maskin! Varför har jag inte fattat att vi äger en sandpappersmaskin!? Varför har jag inte fattat hur enkelt det är att sandpappra med maskin?

Överlevnadstips

Nu nalkas ljuva sommar... då hela familjen i ledig. Det kan vara härligt, härligt, men i ärlighetens namn tyckte jag ändå det var ganska skönt när skolan började ifjol - och när kollegerna bubblar om hur de snart ska få slappna av saknar jag egentiden i bilen lite i förskott.

För en ledig familj i ett litet hus hinner nöta ganska ordentligt på varandra under en hel sommar. Inför den här sommaren har jag planerat hur duktiga vi ska bli på att turas om för att låta den andra vuxna i familjen andas och uträtta saker, men är ändå lite skeptisk. Särskilt denna lördag förmiddag, när jag precis har kört ut familjen för att lyckas städa och fixa utan att behöva snubbla över gnäll och slagsmål i varje hörn. Det är nämligen så att våra barn inte klarar av att ha en lugn, ledig hemma- och inneförmiddag. Sånt som en vuxen skulle älska om en fick ha den ostörd. Våra påhittiga, gulliga barn blir håglösa gnällspikar som ingenting vill och ingenting orkar. Så här är vårt bästa life hack för sommaren:

Senast 9.30 ska barnen ut genom dörren. Ut! Sen får de sitta inne och häcka resten av dagen om de vill, men förmiddagar inne går inte.

Och det kommer vi att missa så många gånger, och vi kommer att ångra oss varje gång.

(Låter jag desperat? Inte än, men jag kan bli. I juli nån gång.)

Josef, 20 månader

Nu är det bara en sommar till, och sedan fyller han två, vår lilleman. Det börjar bli dags att inse att det är ett tag sen han var baby, och han påminner oss varje dag. Den självklara indelningen "storbarnen" och "lillskrutten" börjar suddas ut mer och mer, och det kan lika gärna vara han som busar runt med någon av bröderna som att det är de som busar runt och han som ser på.

Det finns inget Josef älskar så mycket som att vara ute på gården. Det finns inget som gör honom så förtvivlad som att tvingas in igen. Han leker i sandlådan, sparkar bollar, gör som vi andra gör - eller som han uppfattar att vi gör det. Allra helst går han ut på promenad, och går förstås själv om han inte tvingas ner i vagnen. Om vi bara inte var så nedrans envisa med att följa med honom alternativt stoppa honom skulle han gärna gå iväg på egna upptäcktsfärder - det händer att han gör blixtsnabba rymningsförsök när vi är distraherade av annat. Hittills har han som mest hunnit tvärs över vändplanen innan han ertappats... Vi har tydligen fått vår andra rymmare! (Arvid rymde, Edvin lät bli.)

Nu är det bara två dagar kvar på dagis, sedan har han klarat av sitt första dagisår. När vi fick veta - två veckor före terminsstart - att hans dagmammaplats plötsligt hade blivit en dagisplats var vi inte glada. Det gnagde redan i mig att han skulle börja i dagvård redan innan han fyllt ett, och att det dessutom skulle bli på dagis... Men det blev så mycket bättre än vi kunde tro. De gånger han varit missnöjd med att lämnas på morgonen kan räknas på en hand, och ibland vill han inte ens komma med hem. Jag har haft fullständigt förtroende för alla snälla i personalen och det har känts bra i maggropen att lämna över till dem. *lättad suck* Det kan förstås också ha varit bra för honom att ingen av oss jobbat deltid, så han har varken haft överlånga dagar eller fulla veckor - i höstas hade vi tre eller fyra dagar/vecka och nu i slutet av vårterminen har det räckt med två.

Eftersom han är yngst i familjen är han en härmapa av stora mått - och det menar jag på bästa möjliga sätt! Eftersom vi, speciellt jag och storbarnen, gärna sitter med en bok, så sitter han gärna med en bok - och lika gärna en pocketbok utan bilder som en pekbok... Han svarar i telefon (eller det som råkar finnas närmast till hands) och hjälper till att städa genom att t.ex. slänga skräp. (Det han tycker är skräp är inte alltid sånt vi andra tycker är skräp, så det brukar löna sig att kolla soppåsen lite snabbt innan den slängs...) Han härmar förstås bröderna, och det är väl på gott och ont. Det finns bra saker han säkert lär sig snabbare tack vare dem, men det finns också sånt (i kategorin "härja och busa") som jag skulle föredra om han inte tog efter fullt så läraktigt...

Att följa med hur hans språk utvecklas är spännande, och jag tycker inte riktigt han följer samma mönster som sina syskon. Edvin hade några få ord som han använde fram till två år, och efter det lossnade det och orden började trilla fram. Josefs språk är egentligen ganska svårt att beskriva, för samtidigt som han har en del "basord" (Arvid har skrivit en ordlista!) så överraskar han oss ofta med att säga ord vi inte hade en aning om att han kunde - men det behöver inte betyda att han tar för vana att använda dem. Om vi pratar om efterrätt kan han hojta "effe-jä" och springa till köksbordet, och sedan inte använda ordet igen fast vi lockar. Det händer ofta att vi tittar lite förvånat och imponerat på varandra och frågar "alltså sa han faktiskt --- ?" Ja, det gjorde han nog. Men en gång kan räcka.

 (Senare insåg vi förresten att bi-ba inte direkt betyder flyga, utan snarare fordon, främst bilar...)

Och annars? Han äter bra, men slänger det han inte är intresserad (typ gurka) på golvet. Ännu den här sommaren verkar det funka att ge honom en fruktklämmis när vi äter glass. Sover middag gör han tack och lov, och för det mesta sover han bra på nätterna - fast just nu har han en längre tid vaknat och varit lite ledsen kl 23 plus minut tio minuter, men somnat om lätt igen.

Egentligen skulle jag väldigt gärna skriva sådana här lägesrapporter om storbarnen också, men det får jag nog göra för skrivbordslådan i så fall... jag vet inte exakt var gränsen går för att det inte längre ska kännas okej att skriva så här om sina barns utveckling, men efter sex år har gränsen definitivt passerats!

Framgång

Linn började och Peppe fortsatte att skriva om framgång. Det är intressant, det där. Folk uppfattar ord så olika, och det gjorde att jag först tyckte att diskussionen som uppstod verkade lite grötig - blev tvungen att reda ut för mig själv vad jag läser in i orden som bollades runt.

Att vara framgångsrik kopplar jag ihop med karriär. Visst kan man vara framgångsrik på det personliga planet, men det känns som ett väldigt instrumentellt sätt att väga och mäta sitt liv. Jag är inte så säker på att det är odelat positivt att vara framgångsrik (vilket ju också Linn konstaterade), utan tänker mig att det är fullt möjligt att vara enastående framgångsrik och djupt olycklig. Framgång i karriären är kanske inte heller något jag strävat efter - då hade jag kanske lagt mina år på universitetet på något mer lukrativt än blandade humanistiska ämnen, och knappast hade jag valt läraryrket heller - ett yrke där man kan utvecklas och förbättra sig i all oändlighet, men där det inte finns någon karriärstege whatsoever. Det är okej. För mig är det viktigare att jag trivs och känner att jag blir bättre på det jag gör. Är det framgång? Kanske.

Att vara lyckad är ett så konstigt uttryck. Jag tänker mig att den som är lyckad är framgångsrik, men dessutom har en välartad familj, ett vackert inrett hem, en vältränad kropp och en hund som aldrig tuggar sönder saker. Betyder det att motsatsen är att vara misslyckad? Enligt vem? Här tror jag att vi fortfarande rör oss kring det yttre, det som kan bedömas av andra. Och igen, jag tror fortfarande att det är fullt möjligt att vara lyckad - men samtidigt djupt olycklig.

Vilket då leder oss till lycklig - och det är här det börjar bli intressant. Många som skriver om sin syn på framgång tycker jag beskriver lycka. Att till exempel uppleva att man jobbar med det man vill jobba med, är frisk, omger sig med familj och vänner, har tid och frihet att organisera sitt liv som man vill ha det - då närmar vi sånt som pusslar ihop ett lyckligt liv. Lycklig går säkert att vara helt utan att vara framgångsrik på karriärplanet, men den som är driven och gillar sitt jobb kan säkert bli väldigt lycklig av framgång där också.

Jag tror det är som många andra har konstaterat - att det som gör oss lyckliga är långt ifrån de yttre faktorerna, de som kan bedömas av omvärlden. Istället tror jag (också) att man har kommit långt när man är vid en så trygg punkt i sitt arbetsliv att det går att skapa mer luft för familj, vänner och sig själv. Även om jag skrev att jag inte direkt har någon karriärstege att klättra på så känner jag att jag är framgångsrik just nu. Jag har en relativt trygg anställning (för mig är det en trygg anställning att veta att jag är anställd i minst 14 månader framöver!), jag trivs på mitt jobb och jag bollar med idéer för nästa år. Jag har möjlighet att jobba mindre än heltid (även om jag gärna hade gått ner ännu lite till), jag har möjlighet att stanna hemma med barnen när de är sjuka och jag kan planera framåt - både för nästa vecka och nästa termin. Allt det här är sånt jag fortfarande inte tar för givet efter åren som inhoppare/ströjobbare, och det är framgång för mig just nu. Och lycka.

(Här känner jag att jag kommit ganska långt från Linns ursprungliga inlägg som mer handlade om hur framgång alltid kostar - tid, prestationer, ofrihet - men det är väl det som är det fina med diskussioner. De leder vidare.)

Tavastehus

Sista inlägget från Helsingforshelgen är faktiskt inte alls från Helsingfors, utan från Tavastehus. Slottsnörd som jag är, så har jag ändå aldrig riktigt tänkt på att det finns ett prima slott jag aldrig besökt precis intill vägen till/från Helsingfors. På väg ner till Helsingfors klickade det äntligen, så vi kollade upp det och konstaterade att det skulle bli ett bra söndagsnöje på hemvägen. Vi började med morsdagslunch på Rosso och fortsatte med slottet.

På många sätt kan Tavastehus slott jämföras med min gamla favorit i Åbo, även om utsidan ser ganska annorlunda ut med det röda teglet. Genom tiderna har slottet hunnit fungera både som spannmålsmagasin och fängelse, men nog tycker jag att det är betydligt klokare att att släppa in oss ofrälse så vi också får beundra de medeltida fasaderna. (Kan inte låta bli att undra om det känns bättre eller sämre att avtjäna sitt fängelsestraff i ett slott med anor ända från 1200-talet?)

Josef har blivit så stor! Jag får smälla till mig själv ibland för att hinna med. Vagnen var vi förstås tvungna att lämna utanför, men det var inga problem alls - han gick, helt enkelt. Han smet nästan aldrig och gick som en hel liten karl. Det kanske är lättare att fastna i bilden av att han är en liten baby när vi har två storbarn som ändå hunnit före med allt?

Edvin - som älskar att klä ut sig - skulle förstås prova rustningarna, helst varenda en. Han var väldigt cool, även om det nog tar några år innan hans taniga lekamen riktigt fyller ut harnesket...

Dagens kriser? En akut pollenchock som inte blev bättre av att lillebror råkade sticka ett papper i storebrors allergiska öga samt sexårskris som utlöstes av skumplastsvärd som glömts i bilen. Alltid är det något, men det är bra så länge löfte om glass kan mildra det värsta!

Och glass blev det, även om vi fick krångla lite. Vädret var fantastiskt - det skulle ha räknats som fantastiskt till och med mitt i juli! Så visst skulle vi ha den utlovade glassen, även om det betydde att jag fick hoppa i bilen och köra till Citymarket och handla medan mina män väntade i lekparken utanför slottet...

Allt som allt blev det en väldigt bra avslutning på en fin helg! Sommar i snabbversion - hoppas den kommer för att stanna så småningom!

Examen

Dagisfesten häromdagen var så fin - barnen som fortsätter till förskolan till hösten tackades av med varsin ros och tavla. Det var högtidligt, och man riktigt såg hur barnen sträckte på sig när de skulle skaka hand och få sin ros. Nu har Edvin bara fyra (!) dagar kvar i dagis och är redo för förskolan till hösten - även om han har räknat ner dagarna han har kvar med stigande förfäran - bara fem dagar kvar? Bara fyra!?

(Och vad hände sen? Dagisfesten kom i rättan tid, för på morgonnatten blev han magsjuk och var ganska risig hela dagen igår. Men nu mår han bra och - peppar, peppar - ingen annan har börjat må dåligt än så länge i alla fall. Vi håller tummarna och så blir det som det blir!)

Inte sol, sol

Jag inser att den som tittar in på min blogg då och då kan få intrycket av att maj månad 2016 är en solig, somrig, grönskande historia. Grönskande är den kanske, men alla soliga bilder är nog från kristi himmelsfärdshelgen i Helsingfors! Här kommer ännu fler. I verkliga livet har vi klätt oss i mycket stadiga kläder ikväll när vi gick på vårfest på dagisgården. Det regnade bara lite, och det var faktiskt över förväntan mysigt att sitta på picknickfilten och äta kex. Sedan var det också väldigt skönt att dra på sig torra yllesockor och varma mjukisbyxor när vi kom in...

Mina sista Hesabilder är från en vacker söndag morgon på Sandudds begravningsplats. Det var inte direkt så att vi hade planerat in en gravgårdspromenad (även om det kan rekommenderas!), men vid det laget hade vi flyttat bilen till en parkering på Sandudd och fick en söndagspromenad på köpet när vi packat ihop i lägenheten och skulle gå till bilen. (Okej, söndagspromenader utan kappsäck är bättre än söndagspromenader med kappsäck, men är det tillräckligt vackra omgivningar, så...)

Det var fascinerande annorlunda än de oftast ganska slätstrukna österbottniska trädgårdarna - liksom lite mer allting. Mer pompa, mer kreativitet - och fler prickiga gravstenar! Jag och storbarnen gick runt och tittade och pekade, men vissa andra hade siktet inställt på bilen och tyckte vi gick alldeles för ineffektivt. Kan inte säga att det kvalar in som en kris, men kanske som lite grus. En strålande början på dagen blev det i alla fall, i minst två bemärkelser!

Sedan körde vi iväg till Tavastehus för att spana slott. Mer om det en annan gång. Just nu är jag övertygad om att meningen med mitt liv är pyjamas, smörgås, soffa och ett (par) avsnitt Modern family... over and out!

Sommarlördag i Helsingfors

Mer vi gjorde i Helsingfors:
Vi tittade in i Tempelplatsens kyrka eftersom den nästan var på vägen mellan vår lägenhet och nästan allt annat. Koppartaket och bergväggarna var annorlunda och stämningsfulla på sitt sätt, men allra mest förvånade vi oss över den enorma (enorma!) anstormningen av asiatiska turister. Jag förstår inte riktigt varför just den kyrkan..?

Vi återvände till Akademen.

Vi åt lunch på Stockmann Café. Det kan jag iofs rekommendera, för det är familjevänligt, bra mat och mycket att välja på. Men den här gången var det Josef som krisade och flera som krånglade och min pasta carbonara hade varit jättegod om den inte hade hunnit kallna helt innan jag lyckades smaka på den. Jag kan ha fått kämpa tillbaka tårarna där ett tag.

Vi åkte spårvagn till Borgbacken för att åka gratiskaruseller. Tja, förutom utsiktstornet Panorama är det ju mest småbarnskaruseller som är gratis, men det funkade eftersom vi kommit överens om det på förhand. Det räckte bra eftersom vi ändå inte ville vara där mer än nån timme, och de hittade ett par åk som de tyckte om. Och så bra grej att de faktiskt bjuder på både inträde och tio attraktioner!

Och sen var det dags för följande kris (pollenchock för en och sexårsdrama som jag inte minns orsaken till för en annan) och det började bli dags att ta spårvagnen tillbaka. Sen hämtade vi mat som vi åt i lägenheten och tog en välförtjänt tidig kväll. Vi var hur som helst väldigt nöjda med att ha fått ännu en sommardag i Helsingfors - mycket roligt hann vi med trots allt!

Dagens boktips: Den okända historien

Det här är verkligen en långsam, händelselös söndag, och jag velar mellan att tycka att vi borde aktivera oss mer och att tänka att det nog behövs en tråkig dag nu. Jag gissar att det senare alternativet visserligen är helt sant, men att det första inte heller skulle vara så dumt om aktiviteten bestod av, säg, en stärkande skogspromenad. Tills vidare tror jag vi tar en portion glass och tänker på saken.

En så här trög söndagseftermiddag är det tyvärr fysiskt omöjligt att åstadkomma långa analyser, men jag vill ändå tipsa om boken jag precis läste ut: Den okända historien av Monica Ali. Tänk om prinsessan Diana inte alls hade dött i en bilkrasch 1997? Hon kanske försvann på en simtur från en yacht utanför Brasilien istället. Och kanske hon inte alls drunknade, som omvärlden trodde, utan hade iscensatt sin egen död för att komma ifrån den hysteriska mediebevakningen och kunna börja om igen med en ny identitet. Var skulle hon då vara? Vad skulle hon göra? Och vad skulle hända om en av de gamla paparazzirävarna råkade förirra sig till hennes sömniga nya hemstad?

Rekommenderar!

Pippi i Vasa, pippi på Vasa?

Från en utflykt till en annan - idag gick vi på teater i Vasa! Jag känner att jag nog bör påpeka att vi faktiskt har jobbat en vecka här emellan, tvättat kläder, läst läxor och allt det där som gör vardag till vardag. Men idag var det dags för nöjen igen. Ibland är det nog bra att boka länge på förhand - det här bokade vi redan i mars, om jag minns rätt. Och har man färdigbetalda biljetter sedan två månader tillbaka är det bara att ge sig själv en spark i baken och köra iväg även om en långsam hemmalördag hade lockat. Tur!

Vi hade också bokat in oss på "familjelördag", som innebar en skattjakt på teatern innan föreställningen började. Vi hade kanske trott att det skulle vara lite mer, kanske träffa nån av skådespelarna eller så, men vi fick i alla fall jaga ledtrådar på teatern och hade det riktigt roligt. Själva föreställningen var färgsprakande, rolig och medryckande. Alla fyra i gänget skrattade högt rätt många gånger, och det är inte illa!

Josef stannade i Nykarleby med kusinerna och moster eftersom han inte riktigt kommit upp i teateråldern ännu. Det hade gått jättebra, men så konstigt att köra iväg till Vasa med storbarnen och lämna honom efter sig! Bakvänt. Han brukar vara relativt enkel att ha med, så jag tänkte att det inte skulle bli någon större skillnad - men oj! Så lugnt vi hade det. Ingen vagn att böka med, ingen att mata, inga blöjor att komma ihåg. Vi insåg hur stora våra storbarn faktiskt har hunnit bli!

(Det finns ju trailer på youtube också - här!)

(Kameran gjorde inga storverk idag, men guldpengarna blev i alla fall förevigade!)

De där dinosaurieskeletten

Hela orsaken till att vi började planera en Helsingforsutflykt för hela familjen var att jag nån gång i vintras råkade nämna att det finns dinosaurieskelett där - så om vi hade några måsten den här helgen var Naturhistoriska helt klart ett av dem! Med tanke på hur roligt jag tycker det är med museer har jag sett väldigt lite av Helsingfors stora museer - nästan ingenting alls faktiskt. Passade bra att pricka in ett av dem i alla fall!

Dinosaurieskeletten var spännande, men det fanns faktiskt mycket annat att se också. Det råkade vara gratis inträde den dagen (första fredagseftermiddagen varje månad, tips!) så det var ganska mycket folk, men inte så mycket att det skulle ha stört. Det som störde upplevelsen lite mer var att Edvin, som varit lite ur gängorna hela dagen (t.ex. sexårskrisen på väg till Domkyrkan) verkligen började sloka vid det här laget, så vi blev lite bekymrade för om han höll på att bli sjuk. När vi var klara vid museet ville han ingenting annat än att gå till lägenheten och vila (!), vilket inte brukar vara ett bra tecken - även om han gillade lägenheten väldigt mycket. Men vi gjorde just det, och när han fått vila nån timme började energin återvända...

..och det var tur, för vi ville gå ut och äta med mamma! Japp, precis när vi skulle berätta att vi spontanbokat en långhelg i Helsingfors, berättade hon att hon själv skulle dit ett par dagar. Vad är oddsen? Hon skulle ha trivts på Naturhistoriska, men just då hade hon andra planer. Men till kvällen passade vi på att bjuda henne på mat på Friends & brgrs för att fira inte bara morsdag i förskott, utan också att hon precis hade fått veta att hennes magisterspapper hade landat i postlådan där hemma. Hon har studerat biologi, geografi och pedagogik i flera år, både på heltid och vid sidan om jobbet, och nu har hon uppgraderat sin klasslärarexamen från 70-talet till en ped.mag. Grattis mamma! 

Det blev en riktigt lyckad kväll - efter maten köpte vi med oss glass upp till mammas hotellrum och beundrade den fenomenala utsikten. Bra dag, ännu bättre kväll! En och annan kris är bara att räkna med.

Hufvudstaden

Intensiv dag, den här torsdagen i mitt liv. Bra saker, obra saker, hela tiden någon eller något som behöver min uppmärksamhet - och det efter en ovanligt kort natt. Nu känner jag att det snart börjar bli dags att avsluta dagen och se om morgondagen kommer med ett lite makligare tempo. Men i väntan på det tänkte jag slänga in ett par bilder från en förmiddag i Helsingfors!

Vi tyckte det skulle passa bra med en promenad till Domkyrkan sådär i vårsolens glans. Ja, det tyckte i alla fall fyra av oss - men inte vår dramatiska sexåring. I själva verket tyckte han det var nästan tortyr att behöva gå någonstans alls. Ni minns kriserna jag skrev om - minst en för varje aktivitet? Den här gången bestod den av sexårsangst. Sexårsangst är inte att leka med. Visserligen måste han till sist erkänna att kyrkan var fin och trapporna spännande, men det blev en betydligt slitsammare promenad än vi hade föreställt oss! Pust. Helsingfors visade sig i alla fall från sin soligaste sida, med vårblommor och solglitter och allt.

Livsandarna återvände i alla fall på Akademens* mysiga barnavdelning där vi fyndade ett och annat. Sedan tyckte vi det var ganska skönt att kunna äta i lägenheten istället för att utmana ödet med lunch på stan... Hurra för lägenhet! Vi blev nästan lite frestade av ett bra hotellerbjudande, men lät bli. Hotell är väl fint, men i detta skede av vårt familjeliv behöver (behöver!!) vi minst en kokvrå om vi håller till på samma plats i några dagar. Bara tanken på att äta ute bland folk med detta gäng varje måltid i flera dagar ger mig ett par grå hårstrån... jag inser att det får mig att verka väldigt ocool som förälder, men det är nu bara så det är. Just nu. Bara ti lägg håri bakom örona å si glad ut!**

*Akademen = the bokhandel i Helsingfors, för den som inte vet.
**Bortglömt 90-talsuttryck som tydligen vaknade till liv just idag.

(Svarta fläckar på linsen. Arrgh!)

Söderut

Jag måste erkänna att jag ibland tycker det är barnsligt gott med hamburgare på Hesburger när vi är ute längs vägarna, och för det mesta är det ju ungefär det vi har att välja på också. (Hese här eller hundra kilometer längre fram..?) Men vi gillar också att sporta med matsäck, som vi inte så sällan äter i bilen (åtminstone när vädret är grinigt). Men att få äta ute på en vacker plats slår nog allt - i nästan alla kategorier.

Den här gången bjöd Kristi himmelsfärd på fantastiskt sommarväder när vi körde ner till Helsingfors och Matias hade plockat ihop en supergod matsäck. Vi stannade vid en simstrand i Ikalis, rekommenderas varmt! (Ikalis verkade också över förväntan mysigt med alléer och gamla trähus - borde kanske stanna tillräckligt länge för att gå runt och fota lite en annan gång!) I något skede kan jag ha sagt att det här var vår bästa matpaus någonsin. Det kan det ha varit.

Dagens OJ! förresten - två Ikalispojkar som simmade hur länge som helst! De var i vattnet när vi kom och visade inga tecken på att ge sig när vi packade ihop. Visst var det somrigt i luften, men ändå...

Bilresan den här gången gick helt okej, förutom eskalerande illdåd i baksätet den sista timmen... Vi kom fram i precis rätt tid! Ingen hann bli helt förtvivlad, även om gränsen närmade sig. Vi lämnade bilen på en 24h-parkering och gick de två kilometrarna till lägenheten (senare hittade vi en helt fri parkering mycket närmare till, det går!) Perfekt! Vi trodde att två kilometer med väskor kanske skulle orsaka en del gnäll, men ingen verkade ens ha tänkt på det eftersom det fanns så mycket att se på överallt. Så kul att gå med barnen i en ny miljö!

Som vanligt höll vi aldrig på att komma oss ut igen efter att vi checkat in i lägenheten, handlat och lagat mat och installerat oss lite... när vi äntligen kom oss ut var det egentligen nästan läggdags för tre i familjen, vilket kanske inte var helt klokt. Men kvällen var bara för vacker för att ignorera! Visst blev vissa lite övertrötta innan vi kom in igen, men det var en vacker kväll och det var roligt att upptäcka lite.

Precis förbi vår lägenhet går till exempel Baana, ett promenadstråk nere på före detta järnvägsspår som går från Kiasma ut mot Gräsviken. Vi gick faktiskt också ända till Gräsviken, där vi lekte lite på en skolgård innan vi besinnade oss och vände hemåt igen. Och fortfarande hade vi det mesta av vår minisemester kvar!

Sommarlov i förskott

 

Hemma igen, tillbaka i vardagsmåndag efter att ha haft sommarlov i fyra dagar! I vanliga fall brukar jag tycka att alla lediga dagar i maj brukar vara ganska onödiga - de skulle liksom behövas lite mer i november, inte nu när sommarlovet är så nära att det nästan går att ta på det. Men den här gången bjöd vädret på sommar och jag hade sett till att jag inte behövde jobba alls på fyra dagar. Underbart! Lite som att ta ut en portion sommarlov i förskott. Förra måndagen bestämde vi oss och bokade lägenhet och i torsdags körde vi iväg med bilen full av barn. Vi har pratat om dinosaurieskelett ända sedan i vintras och nu var det dags att spana på sådana - och göra annat roligt som föll oss in.

Kommer att blogga mer så fort jag kommer mig för att föra över foton från kameran till datorn, men tills vidare kan jag väl summera med att vi njöt av solen, brände kinderna, blev upprymda av stadspulsen och suckade över att vi glömt att glömma alla barnfamiljskriser hemma. Vi konstaterade att det bara är att räkna med minst en kris per aktivitet/måltid och tyckte det var väldigt skönt att kunna äta vissa måltider i lägenheten... För även om två barn är glada och nöjda så är det alltid ett som slås av akut trötthet eller blodsockerdipp/ rycks med i ett trotsdrama/ blir gråtfärdig av pollensvällda ögon. Och vi vuxna får helt enkelt hänga med, släcka bränder samtidigt som vi försöker förebygga nästa. Vi hade det bra och njöt av livet och Helsingfors*, men lite trötta blir vi... Det är en sån fas nu. Och om det är något vi lärt oss under våra snart nio (!) år som föräldrar är det just det - efter en fas kommer en helt annan, och det vi trodde vi visste om familjedynamiken får vi lära oss igen.

*Helt oavsiktlig vink till den här bloggen, fordom känd som just det!

Första maj

Om vi firade vappen lite mer lågmält så firade vi våren desto mer första maj. Vilken utesöndag det blev! Vi började med att köra till Nykabi för att träffa Hanna, Andreas & kidsen vid NURK, där vi skulle ut på majlinda. Vi började med terrängbanan - där barn har minst lika roligt som hästar... Sedan gick vi vidare i skogen tills vi bestämde att det var dags för mat. Trangiaköket hade vi med, vilket betyder att det blev mer avancerad utomhuskokkonst än på evigheter. (Hrm. Knackkorv, morotsstavar och färdigkokt pasta...)

Josef var nöjd i bärselen (mei taien, vår gamla trotjänare), men SOM han har blivit tung sedan förra sommaren! Har fortfarande ont i axlarna... Borde iofs nog ha burit honom på ryggen hela tiden, började med att ha honom på magen utan att tänka på att han inte är någon liten baby längre. Och vädret var helt fantastiskt! Ännu mer fantastiskt hade det varit om vi inte byltat på oss alltför mycket kläder... *pust* Jättebra start på vår första maj ändå!

Innan vi körde hem igen fortsatte vi med att spana in ångloket i Kovjoki. Vi har tänkt åka dit på första maj i flera år, men det har aldrig blivit av förrän nu. Massor av folk! Riktigt kul, träffade ett par bekanta och slog till på en åktur med ångloket Emma.

Det knäppa var att ingen ens ville gå in när vi väl kom hem igen. Istället dukade vi fram mellanmål ute i trädgården... sol alltså! Och inte nog med det - efter lite expressvila inomhus avslutade vi dagen med orienteringsskola i Lepplax. Med det här tempot alla dagar skulle vi åstadkomma mycket i livet! Eller kanske tvärtom mycket lite, för förutom röda, hettande kinder åstadkom vi strängt taget inte så mycket...

Och nu packar vi. Fyra lediga dagar och spontanbokad minisemester. Hurra!