En man som heter Ove har stått på min mentala borde-läsa-lista länge - redan långt före filmen blev en massiv succé. Alla verkar tycka om den, och om inget annat så borde väl jag åtminstone läsa sådana böcker för att veta vad allt ståhej handlar om. Men haft lust att läsa har jag inte - jag har fått för mig att det varit en skröna i stil med Analfabeten som kunde räkna som jag läste i höstas. Den hade för all del sin charm, men efter att ha läst halva började jag bli ganska trött på konceptet med en försvunnen atombomb, israeliska agenter, prutthurtiga lustigheter och idel osannolikheter. (Jag avslutade den ändå - det gick liksom av bara farten eftersom jag hade den som ljudbok i bilen.)
Av någon anledning hade jag stoppat in Ove i samma fack, och det visade ju sig inte stämma alls. En man som heter Ove överraskade genom att vara en berättelse om liv och död och kärlek och saknad och ensamhet och gemenskap och mänsklighet. Ove var en lite för irriterande person för att tillåta sträckläsning, men jag tyckte ändå väldigt bra om boken. Den gjorde mig varm om hjärtat, och det var nog precis det som var meningen med den. Kul när en borde-bok visar sig vara bra!
En borde-bok som jag däremot inte kommer överens med är Paolo Coelhos Alkemisten. Jag vet att den uppskattas av många, men för mig prickar den inte rätt. Inte någonstans alls, faktiskt. (Jag kommer ändå att avsluta den - igen, eftersom jag har den som ljudbok i bilen låter jag den fortsätta av bara farten. Och vem vet, det kanske kommer en gyllene vändning på den sista cd:n?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar