På rymmen i Skellefteå

Och det blev sportlov. Och vi stack till Sverige. Och se, det var gott!
Här är det strålande vinterväder och snödrivorna är djupa. Våra barn härjar lika mycket som hemma, men vi är åtminstone i gott sällskap. Idag rymde Ylva och jag dessutom till Skellefteå helt utan män och barn - så enkelt att röra sig så! (Nu tänker jag ändå främst på barnen...) Även om Skellefteå bara är en timme från Norrfjärden har jag aldrig varit dit förr, så jag var nyfiken på att se en ny stad.

Det var trevligt, men bäst av allt var nog att kunna sitta länge och prata över lunch utan att någon behövde oss till någonting alls. Dessutom hittade vi en av de vackraste kyrkor jag sett, St Olovs kyrka. Det var inte många timmar vi gjorde Skellefteå, men det var bra timmar. På hemvägen avrundade vi i Piteå med att leta födelsedagspresent åt Edvin på Barnens hus och bunkra upp tvål och deodorant på Dollar store. Lite fnissade vi åt vår oförmåga att glamma till det (barnstrumpor,  barnkalsonger och billig tvål, yeah!), men det kändes ändå väldigt lyxigt. Och så köpte jag faktiskt ett väldigt charmigt kakfat på Indiska. Faktist!

Vem är du, vem är jag, levande...

Arbetsveckan avslutades med en liten stund charader efter ett antal presentationer om USA.

Att en elev stod och viftade vilt och pekade på mig när han skulle få sitt lag att gissa "An old lady"..? Jag skrattade så tårarna rann. Haha. (Tack och lov fattade hans lag inte alls vad han menade!) Sånt gör läraryrket värt de där gångerna när man inte alls är road. Så synd att den klassen inte har någon engelska efter sportlovet!

Bok på bok

Jo, på tal om böcker - se vilken hög jag fick låna i lördags! Gissa om jag inbillar mig att jag kommer att plöja böcker på sportlovet..? Våra vänner som vi försökt få till en träff med sedan trettondagen lyckades komma hit på femte (!) försöket och det blev en riktig toppendag. Fina människor! Så roligt när hela familjen klickar. Kul grej förresten alldeles i början, när Linda och jag stod vid bokhyllan och bläddrade i och pratade om böcker - plötsligt insåg vi att det var väldigt, väldigt tyst. Vad gör barnen egentligen? Jo, i spisrummet satt fyra barn försjunkna i varsin bok...

(Senare blev det desto mer fart på dem, men det är en annan historia... klart att böcker kan fungera som isbrytare!)

Annan bra sak: jag, som varit soffpotatis ända sedan i julas nån gång har äntligen lite träningsvärk i benen. På lördagen gick Linda och jag en sväng med vagnen, och på söndagen gick jag på en 1½ h-promenad med min andra Linda-kompis. Åh, om jag bara hade mer tid att 1) ligga i sängen och plöja böcker och 2) svettas utomhus. Det är åtminstone två saker som jag längtar efter just nu!

En man som heter Ove

En man som heter Ove har stått på min mentala borde-läsa-lista länge - redan långt före filmen blev en massiv succé. Alla verkar tycka om den, och om inget annat så borde väl jag åtminstone läsa sådana böcker för att veta vad allt ståhej handlar om. Men haft lust att läsa har jag inte - jag har fått för mig att det varit en skröna i stil med Analfabeten som kunde räkna som jag läste i höstas. Den hade för all del sin charm, men efter att ha läst halva började jag bli ganska trött på konceptet med en försvunnen atombomb, israeliska agenter, prutthurtiga lustigheter och idel osannolikheter. (Jag avslutade den ändå - det gick liksom av bara farten eftersom jag hade den som ljudbok i bilen.)

Av någon anledning hade jag stoppat in Ove i samma fack, och det visade ju sig inte stämma alls. En man som heter Ove överraskade genom att vara en berättelse om liv och död och kärlek och saknad och ensamhet och gemenskap och mänsklighet. Ove var en lite för irriterande person för att tillåta sträckläsning, men jag tyckte ändå väldigt bra om boken. Den gjorde mig varm om hjärtat, och det var nog precis det som var meningen med den. Kul när en borde-bok visar sig vara bra!

En borde-bok som jag däremot inte kommer överens med är Paolo Coelhos Alkemisten. Jag vet att den uppskattas av många, men för mig prickar den inte rätt. Inte någonstans alls, faktiskt. (Jag kommer ändå att avsluta den - igen, eftersom jag har den som ljudbok i bilen låter jag den fortsätta av bara farten. Och vem vet, det kanske kommer en gyllene vändning på den sista cd:n?)

Josef 17 månader

Lilleman - ännu en månad har gått! Allt jag skrev för en månad sedan stämmer fortfarande, men det känns ändå som om han växer från minut till minut. Lite mammig har han blivit på sistone, men bara om jag är i närheten, tydligen... annars är han lite kaxigare. Hans största intresse är att plocka saker, och han är ganska ointresserad av stora babyleksaker, men desto mer nyfiken på brödernas smålego. Saxar är också en favoritpryl som han alltid lyckas lägga vantarna på på outgrundliga vägar.

Många drar en lättnadens suck när småttingarna passerar ett och börjar bli lite mindre hopväxta med mamma. Själv tycker jag faktiskt att den här åldern är den absolut mest utmattande - det har jag nog tyckt med alla tre barnen om jag minns rätt. Det är väldigt roligt att hänga med när han upptäcker, men det är nästan ett heltidsjobb. Stängas in/begränsas till ett barnsäkrat rum accepterar han inte, och släpps han lös i huset (=oftast) hittar han på små tokigheter tillräckligt ofta för att behövas övervakas så gott som hela tiden. Tack och lov sätter han (nästan) aldrig småprylar i munnen längre! NÄ är han duktig på att säga och kan ibland vara precis lika nonchalant som en tonåring när vi försöker få honom att göra något han inte vill.

På bilden är han på sin bonuskusins åttaårskalas - men egentligen sov han bort största delen av kalaset eftersom han fortfarande sover flera timmar i vagnen på eftermiddagarna om han bara får. Lite hann han i alla fall titta in, för att äta lite äpple och leka med kusin Leander som också börjat tulta runt. Gullungar!

TGIF och dansteater

Vissa fredagar är så väldigt välkomna! Den här till exempel. Det var tur att jag redan hade köpt biljetter till JKG:s dansteater De vilda svanarna åt mig och storbarnen, för annars hade nog risken varit överhängande att vi hade stannat i soffan med fleecebyxor och popcorn... Skulle ha varit synd, för vi hade riktigt roligt alla tre! Jag säger precis som ifjol - tänk att år efter år få ihop en så fin show med frivilliga krafter, med så många på scenen! Alla tummar upp!

England 2015 - sista dagen!

Sista dagen i England - och sista blogginlägget om den här resan, bara åtta månader i efterskott! Jag är snabb som en... snigel, tydligen. Efter att ha varit på språng i en och en halv vecka hade vi inget behov av en fullspäckad dag, utan tyckte det passade jättebra att hänga i Huntingdon med Emma och Olga. Vi började med att gå in till Huntingdon och fick samtidigt se lite mer av hur det ser ut i Emmas hoods.

Huntingdon är ingen turistfälla direkt, men det är en mysig liten småstad. Vi gick in på stadens Cromwell-museum - pyttelitet och riktigt charmigt! Oliver Cromwell gick i skola i huset i början av 1600-talet, och nu är det ett litet men välfyllt museum om honom och hans tid.

Enligt Edvin är ett bra museum ett museum med en välsorterad utklädningslåda. Check! (Nu när han såg bilden påminde han mig om att det fanns pussel där också. Ännu ett bevis på att vi kommer ihåg olika saker!)

Efteråt gick vi lite i butiker (gick ganska snabbt att plöja igenom dem), bunkrade engelskt te och aero mint och åt lunch på ett café. Har ingen bild från caféet, men jag var så stolt över mina storbarn där! De ville sätta sig vid ett eget litet bord och satt där och småpratade hur vuxet som helst över sina smörgåsar och saftburkar. Det funkar inte alltid, men allt oftare!

Vi tog en lite längre (och vackrare) väg hem längs ån. Vi geocachade förresten också (har nog inte geocachat särskilt mycket efter det här, men på den här resan var vi tydligen på gång!) Hittade en gömma vid Cromwells skola, en under ett träd vid ån och sist en som vi hittade men inte vågade röra på grund av jordgetingbo...

Idyllisk hemväg! Vi pausade för mellis och lek i en lekpark, gick längs med gröna fält och kohagar, hejade på ett roddarlag som flöt förbi, aktade oss för svanar med ungar och matade änder med brioche. Ja, vi fick faktiskt låna vessan i roddarlagets träningslokal också. När nöden faller på för en femåring är det bara att lokalisera närmaste bekvämlighetsinrättning och fråga snällt...

Väl hemma igen var de vilda småttingarna lyckliga över att släppas lösa på golvet. De lyckades öppna en påse batat och började gnaga på varsin. Antingen var de i maskopi eller så råkade det bara vara en väldigt, väldigt lockande batatpåse... Det blev en skön sista kväll, tråkigt bara att behöva börja packa ihop och fundera på avfärd. Vi lade massor med tid på att undersöka bästa sättet att ta sig till Stansted, men ringde till sist och bokade vår längsta (och dyraste) taxiresa hittills. Men oj, så skönt det var att åka från dörr till dörr istället för att släpa barn & bagage på ett antal bussar och tåg tidigt på morgonen! För en gångs skull höll budgetresenären i mig tyst och lutade sig tillbaka i det bekväma taxisätet...

Vi avslutade med en färgexplosion! Barnen hittade en stor låda och Emma plockade fram färg som de fick använda fritt. De började med att måla sitt hus och fortsatte med att... måla lite allt möjligt. När vi såg att de stod och sprutade rakt ur flaskorna på lådan/varandra grep vi in... Hurra för vattenlöslig färg! Även om tråkiga mamma Mia inte var jättelycklig över att fira sista kvällen i England med att stå och gnugga färg ur barnkläder...

Vilken rolig resa det var! Själv kunde jag gott ha stannat ännu lite längre, men egentligen var det väl ändå ganska lagom för familjen. Jag är också väldigt glad åt att vi bestämde oss för att åka till Isle of Wight, även om jag fortfarande har kvar en lång lista på platser vi valde bort: Bath, Dover, Oxford och the Cotswolds får vi ta en annan gång... Västra delen av Isle of Wight lär ha dramatiska kustlandskap, men dit hann vi inte heller. För att inte tala om de delar av Storbritannien som vi valde bort redan från början eftersom vi inte ville resa några längre sträckor den här gången! Är också så glad över Emma och Daniels gästfrihet - det är å ena sidan väldigt tråkigt att ha vänner som bor långt borta, men när man hälsar på gör man det å andra sidan ordentligt!

(Mer dröm-dig-bort-till-England-läsning finns här!)

Så vad göra nu då? Antingen får jag börja på med årsöversikten 2015 eller så är vi kanske tvungna att... boka en ny resa?

Cambridge (9.6)

När jag var på snabbvisit till Huntingdon 2013 körde vi in till Cambridge en dag och jag blev förtjust. Det är något med alla college, alla utsirade byggnader indränkta med historia, alla skrönor och traditioner som lockar och fascinerar. Därför ville jag gärna tillbaka till Cambridge, och den här gången fick familjen följa med. Vår nästsista dag i England tyckte vi skulle passa alldeles utmärkt för en utflykt till Cambridge - Emma hade en del ärenden att uträtta, så hon stannade i Huntingdon och skickade iväg oss med bussen.

Precis som förra gången jag besökte Cambridge var det kallt och ruggigt, även om det var juni den här gången istället för maj. (Utgående från min enorma erfarenhet av Cambridge drar jag slutsatsen att det inte är just dit den soltörstande ska boka resa!) Det var faktiskt den utan jämförelse kallaste dagen på vår resa - ungefär så kallt som jag senare förstod att det hade varit hela tiden hemma i Finland... Glad var jag ändå! Vi hade ju jackor...

Emma hade tipsat om The Fitzwilliam Museum, som skulle vara lite som en mindre version British Museum. Lägg till gratis inträde (alla gratismuseer i England alltså! Jag får spunk!), och så lät det ganska oemotståndligt. Fun fact - när jag googlade the Fitzwilliam såg jag att museet fyller 200 år idag. Alltså inte i år, utan idag, 4 februari 2016. Grattis!

Det här kanske låter snobbigt, men jag är så glad att det gång på gång visar sig att det går alldeles utmärkt att gå på museer med barn. (Säkert inte vilket museum som helst när som helst och hur som helst, men ändå.) De tycker det är roligt och spännande, jag tycker att det är roligt och spännande, alla vinner! Jag känner ofta att jag vet så otroligt lite om historia - tänk vad roligt det skulle vara att kunna förklara och berätta så att barnen bara får suga i sig... men det får kanske duga med att jag är road och intresserad av alla de berättelser som finns på ett museum, även om det ofta blir fragment. Jag tänker att jag åtminstone för över lite av fascinationen på barnen. Sen får de lära sig massor och förklara för sin gamla mamma i sinom tid...

Överraskande nog var det övre våningen full av konst som fascinerade mest. Jag hade kanske tippat på mumierna eller riddarrustningen på första våningen, men det var faktiskt målningarna som drog allra starkast, och som barnen funderade allra mest över. Så roligt att snacka konst med en femåring och en sjuåring! (Passar min nivå ganska bra också... min konsthistoriska allmänbildning är inte heller så fyllig.)

(Okej, typ alla bilder härifrån är suddiga, men just nu får tanken räknas!)

Ut i kylan igen! Vi var vrålhungriga vid det här laget, och konstaterade lite för sent (när vi redan hade gått därifrån) att vi nog borde ha satsat på lunch i museets cafeteria helt enkelt... så dags då! För just då började energinivåerna vara sådana att man Absolut. Inte. Vill. Vända. För att gå flera kvarter bakåt. Utropstecken! Vi hittade ett litet pizzaställe som nog hade nåt med Jamie's Italian att göra, men eftersom resten av Cambridge tydligen också vill klämma in sig i den pyttelilla lokalen bestämde vi oss för att ta med oss våra pizzabitar och äta på nån bänk på nåt torg. Typ. Bra plan. Förutom att det var råkallt, vi hade tre barn med oss och det inte var så lätt att hitta lediga bänkar att sitta på. Heh. Okej, okej, inte smidigaste lunchen, men det funkade - och pizzan var så god!

Vi valsade vidare, frös lite, gick in i en godisaffär och köpte varsin godisbit åt A&E (undrar fortfarande om vi någonsin varit så måttfulla förr och om det någonsin kommer att hända igen?), tittade på tinnar och torn och tittade på asiatiska turister.

Många colleges var stängda på grund av tentperiod, men när vi gick förbi Trinity college såg vi att det var öppet, så vi betalade ett par pund och gick in. Vilken miljö! (På tal om campusmiljöer var dagens stora nyhet att Gado ska rivas! Vad konstigt! Men någon vacker byggnad är det då inte, fast jag ätit en del flottig, smarrig chicken kiev där. Blir spännande att se vad de bygger där istället! Sidospår. Men på tal om universitetsmiljöer. Det här var lite pampigare.)

Vi släpptes inte direkt in bland föreläsningssalarna, men vi fick se innergården och kapellet.

Efteråt gick vi ner till floden för att titta på punters som försökte låta bli att krocka med varandra (väldigt underhållande!), men sedan begav vi oss till andra sidan stan för att gå lite i butiker en stund. Där tog vi tydligen inte en enda bild, det säger kanske något om att miljöerna inte är lika pittoreska i hela Cambridge... Ganska roligt ändå!

Det var det! Sedan satte vi oss på bussen och åkte the busway "hem" till färdiglagad middag i Huntingdon. Vilken lyx!

(Längs "the busway" kör bussen en del av vägen längs med ett nedlagt järnvägsspår. Smart!)

The grand comeback

När vi var sjuka hela högen tänkte jag att det kommer att bli fantastiskt när vi är friska igen. Jag missade att ta några saker i beräkningen:

1) Bara för att vi är friskförklarade är vi inte pigga. Jag flåsar som ett ånglok av att gå över skolgården och måste ta regelbundna pauser i undervisningen för att skrällhosta fram lite röst eller dra upp snor. Fresh!

2) Jag är supernojig över alla nya baciller barnen kan komma på att dra på sig. Vi ska ju vara friska nu! Snälla!

3) Efter att ha varit lite här (hemma sjuk/hemma med sjuka barn), lite där (på jobb) i en och en halv vecka är det liksom ganska mycket som samlats på hög. En miljon prov att rätta, en miljon småsaker jag måste komma ihåg att fixa, en miljon papper som ligger där de råkat landa.

M-hm. Sånt är läget just nu och det är därför jag ska plocka fram en provhög nu. Basta!