Storsand

Jag tycker ibland vi är oförlåtligt lata som tar med oss vårt gäng och går ut i skogen så pass sällan. Idag kom jag ihåg varför. Det är en sak att packa mellanmål och se till så att fem personer har lagom varma kläder på sig - men när en i sällskapet får en hel serie major meltdowns och totalvägrar allt... då kommer jag ihåg varför. Det händer förstås inte varje gång, men... åååh. Försök och misslyckanden. Det är väl det det är att vara förälder.

Vi kom oss iväg i alla fall, tog bilen till Storsand och gick lite på stranden. Det där med promenad var en bisak idag - det var mellanmålet och den friska luften som var huvudsaken, och efter lite (mycket) kex, frukt och varm saft var allas humör ändå ganska muntert. Hösten är ju väldigt skön!

När vi tyckte att vi var färdiga med stranden och mellanmålet gick Edvin och jag iväg längs med vandringsleden mot Lillsand medan resten av familjen hoppade i bilen och körde dit för att plocka upp oss. Dagens bästa! (Edvins humör var alldeles utmärkt, inte han som krisade på vägen dit!) Skönt i skogen, och precis lagom långt för E. Precis lagom långt för mig också, eftersom min förkylning letade sig ner i halsen lagom till höstlovet...

Summa summarum? JA, det kan vara världens bästa att vara ute i skogen med barnen! Men... om vi ibland kalkylerar att allt det goda med en utflykt inte är värt risken för meltdowns så ska vi försöka ha överseende med oss själva. Det kan vara bra här inne också. Och när vi väl kommer oss ut så njuter vi dubbelt. Ok?