Allhelgona

Alla helgons dag - den första sedan vi blev utan fammo. Det kändes passande att fira den här dagen med besked, så vi har bjudit svärfar på mat och kaffe, tänt ljus och pyntat graven. (Arvid avslutade dessutom med maskerad hos en klasskompis och kom hem magen tung av godis - det känns ändå som en helt okej balans av allhelgona och Halloween.) Jag har en känsla av att det här är en högtid som kommer att bli viktigare ju äldre jag blir. I år var den förstås extra aktuell, men det är flera år nu som den blivit mer och mer... betydelsefull. Lite som långfredagen. Nertempo. Tänka på döden och ännu mer på livet.

En heldag på bokmässan

 

Rise and shine - fredagen hade jag planerat skulle bli en riktig heldag på bokmässan. Att planera mitt program var ett kapitel för sig. Jag kunde lätt ha lagt upp ett minutschema med en massa intressant program, men gissade att det kanske inte gick att planera för tajt... Och det hade jag helt rätt i. Hade satt ihop ett program med några absoluta måsten och därtill en hel hög med tips till mig själv. Väldigt mycket lämnade osett och ohört, men jag får se det som en nyttig övning i att prioritera och prioritera bort...

Jag började i alla fall med att hänga med (min f.d. studiekompis) Susanne på ett seminarium om hur man kan påverka samhällsklimatet med hjälp av litteratur i klassrummet. Att börja min mässdag med en diskussion om vad läsupplevelser kan innebära kändes precis rätt!

Bland andra Lawen Mohtadi, som har skrivit och gjort film om Katarina Taikon (Katitzi finns i nytryck!! Och filmen Taikon har precis haft premiär i Sverige!), diskuterade kulturarv ur ett romskt perspektiv. Hon sade att genom Katitziböckerna kan det romska kulturarvet också bli en del av vårt kulturarv, alltså så att litteratur kan skapa gemensamma berättelser för barn ur olika folkgrupper. Det är ju fantastiskt fint! Läsupplevelser kan till exempel göra Katitzis historia till en del av min historia också, och det kan sätta spår också långt senare i livet.

(Ungefär nu märker jag att jag helt enkelt får dela in den här dagen i flera inlägg, jag har helt enkelt för kloka saker antecknade för att strunta i att skriva om dem... så här följer ett osorterat nystan av tanketrådar och citat från diskussionen.)

- Avsaknad av litteratur leder till brist på förmåga att reflektera över sig själv och sin historia.

- I litteraturen hittar vi spår bakåt i tiden, och på det sättet kan vi få perspektiv på det som händer i vår värld just nu.

- Genom att läsa berättelser om andra kan du bestämma hur du själv vill vara som människa!

- När vi läser är vi inte ensamma, utan vi tar del av en annan persons liv. Filmer och dataspel är visserligen också berättelser, men att läsa är ett mer intimt sätt att ta del av någons historia. Fördelen med film är att det är mer lättillgängligt - men det kan också vara en nackdel. Det går inte att slöläsa en bok!

- Bra litteratur osäkrar föreställningar. Därför kan litteraturen vara skrämmande för den som inte förstår litteraturens kontrakt.

Efter seminariet delade vi på oss, för Susanne hade planerat in ett annat skolseminarium, medan jag tänkte lyssna på Ann Heberlein på Svenska kyrkans scen. Sedan konstaterade Susanne att hennes seminarium varit jätteinspirerande, medan jag nästan genast hade märkt att det inte gav något att stå med vässta armbågar i trängseln vid scenen. Välja och välja bort... kan inte alltid lyckas.

Istället gick jag iväg för se mig runt lite och insåg att det verkligen händer saker överallt på mässan. Hoppsan, där sitter Jonas Hassen Khemiri och pratar om djupa saker, där står Camilla Läckberg och signerar barnböcker... Men jag lyckades inte riktigt lyssna ordentligt på samtal i montrar och på småscener, så jag var väldigt glad för mitt presskort! Utan det vet jag inte om jag hade kostat på mig ett seminariekort eftersom många som hade seminarier (som kostade) också hade ett eller flera (öppna) montersnack om samma eller liknande teman. Jag tyckte liksom inte det verkade vara så viktigt med seminariekort... Det hade varit Big Fail. I den allmänna röran på mässan var det perfekt att få gå in i ett svalt rum med välordnade stolsrader och bara lyssna andäktigt på en eller flera kloka människor som pratade ostört. (Jonas Hassen Khemiri fick prata vidare utan mig i den där montern, för jag orkade inte sålla bort ljudet från montersamtalet precis bredvid... men han fastnade på bilden överst i inlägget!)

Anyways! Vi stämde träff igen, för vi, tillsammans med en av Susannes kollegor, hade bestämt oss för att kosta på oss en lyxlunch på Heaven 23 högst (?) uppe i Gothia Towers. Perfekt! Jag hade redan hunnit titta lite trött på de där trista smörgåsarna som såldes här och där nere på mässan, så när mitt sällskap ville testa de berömda räksmörgåsarna var jag med utan vidare. Räkor älskar jag inte, så jag tog reda på vad en wallenbergare är istället. (God är vad den är, här i alla fall!) Svindlande utsikt är inte heller helt fel till maten. Kan varmt rekommendera - inte hutlöst dyrt med tanke på att maten var lika prima som utsikten.

Och den som inte är hungrig borde åtminstone ta hissen upp till lobbyn, den går på utsidan av husen och är nästan lika rolig som Liseberg på andra sidan gatan...

Vi flög till Göteborg

Nu är det faktiskt en hel månad sedan våra dagar i Göteborg. En månad - och jag som verkligen har velat blogga om resan! Vi tar det nu, helt enkelt. Resan var bra. Det var så skönt att resa på tu man hand med bara en baby; bokmässan var superrolig; själva Göteborg blev jag lite kär i; septembervädret kändes nästan som sommar; lägenheten var mysig och vi hann umgås så mycket mer än vi hinner till vardags. Äh, livet var bra. Alltså, verkligen alltigenom bra. 

Vi kom fram tidigt på torsdagseftermiddagen och började med att leta oss fram till vår airbnb-lägenhet som låg 5-10 minuter från Svenska mässan. Vår värd kunde inte komma och träffa oss eftersom något hade dykt upp på hennes jobb, så istället hade hon bara gömt nyckeln på ett bra ställe åt oss... enklaste incheckningen någonsin! Efter att ha handlat och ätit tog jag mitt presskort (lyxen!) och begav mig mot mässan. Den här första dagen skulle jag inte hinna med särskilt mycket, men jag hade åtminstone stämt träff med några före detta studiekompisar som alla råkade vara på plats. Till vardags jobbar vi alla som lärare i olika delar av Finland och Sverige, och det var verkligen jätteroligt att träffas!

Sen hann jag också med en första runda på (en liten del av) mässan. Fick en definitiv känsla av att jag skulle ha roligt där de kommande dagarna! Jag botaniserade på en bokoutlet eller två och försökte komma ihåg att vi reste med flyg - med bara handbagage... Fick dessutom världens bästa service när jag skulle köpa några vykort av en utställare som bara tog kontanter, som jag inte hade - hon tyckte jag gott kunde ta vykorten och komma tillbaka och betala en annan dag... (Och det gjorde jag! Fast jag virrade runt ganska länge i två omgångar innan jag hittade tillbaka till rätt monter...)

När mässan stängde för dagen och jag gick hem kände jag hur mycket jag behövde frisk luft efter en dag på flyg, flygplatser och bokmässa. Även om Matias och Josef redan hade varit ute och gått runt i Göteborg medan jag var på mässan så lyckades jag få med dem ut en sväng till. Vi hade en riktigt bra plan, tyckte vi. Högt uppe på en höjd i närheten visste vi att det fanns ett torn, och vi tänkte oss att det borde vara en bra plats för att se lite Göteborg från ovan. Ha! Vi kom fram till tornet, skymningen var vacker - och den där högsta punkten var helt inbyggd av låga höghus. Vi såg ingenting alls förbi dem. Vår plan floppade alltså, men vi gick lite till och tyckte att det ändå var ganska skönt att vara ute. Och tornet var ju fint.

Sen hittade vi ett hål i marken, handlade lite mer mat och gick hem för att dra på oss pyjamasbyxor. Det var den dagen!

En ny liten

Dagens bästa: träffa åtta dagar gammal systerson för första gången! Det är egentligen helt galet att den här lilla människan låg i sin mammas mage för en dryg vecka sen. Nu är han här. Och väldigt fin är han!

Med bananlådor som inredningsidé

Det är visst inne att lägga upp bilder som "avslöjar" att det inte ser perfekt ut i ens hem? Som om någon nångång hade trott det... Vissa dagar är det bara för enkelt för att låta bli. Hellre skratta åt det än att gråta, ungefär. Så här harmoniskt har vi det i vårt hem. Och nej, vi håller inte på att flytta, kartonglådorna är för att vi tänkte organisera i skrubben. Tänkte. Tidpunkt icke bestämd.

Jag förstod inte riktigt varför den här kolumnen skapade sånt hulabaloo? Har tänkt skriva något om den, men det har strandat på ---trumvirvel--- att jag inte hinner. Eller orkar. Vilket ju lite bevisar att det ligger något i det hon skriver. Hur som helst känner jag igen mig i vissa delar. (Jag kände igen mig i delen där det står "Jag är så trött.") Däremot fattar jag inte riktigt grejen med 80-talsnostalgin, men det kanske beror på att jag inte ens kan föreställa mig mamma med blå mascara rökandes under köksfläkten utan att börja fnittra. (Oskojat - det går inte!) Men på allvar - tror ni verkligen att mammor var piggare på 80-talet? Det är klart att 80-talet verkade chill för oss som är 30+. För vi var BARN då, och vad vuxna sliter med får barn i bästa fall strunta i.

Det kan visserligen finnas korn av sanning i det. Jag tror vi blir trötta av att vara aktiva på sociala medier. Förstås. Det ger mycket, men det tar också. Jag tror också vi blir trötta av att försöka hålla många bollar i luften - kanske fler än de vuxna behövde bolla när vi var barn. Däremot tror jag inte arbetande småbarnsmammor varit utvilade och pigga någonsin i världshistorien - det bästa kanske bara vore att acceptera att det är så?

Det är så nära till hands att skylla på att "dagens mammor" vill göra allt så invecklat, men det tycker jag inte stämmer. Jag pimpar inga presenter, bakar inga tårtor och tränar högst en gång i veckan. Mitt hem är ostädat och jag handarbetar inte. Min man lagar vardagsmaten och jag jobbar inte ens heltid. Ändå är jag trött. Ibland riktigt galet trött. Men vad annat kan jag vänta mig? Jag har valt ett (jätteroligt) jobb som kräver att jag är skärpt, social och organiserad hela dagen.* När jag kommer hem har jag tre fantastiska (men oundvikligen ganska röriga) ungar som väntar mig. Jag är uppe för sent på kvällarna för att det är så behagligt tyst i huset då. Så vad kan jag vänta mig? Duracellenergi?

Jag misstänker lite att det kanske är det som är vår tids problem - vi tror det är meningen vi ska vara så pigga. Att det är vår rättighet. Vi ska köra hårt och vakna med ett leende på läpparna varje morgon. Not gonna happen!

Så vad ska vi göra åt det här nu då? Skala bort. Förenkla. Gör det du mår bra av. Och inse att det är helt okej att ändå trilla ihop i en blöt liten fläck på golvet då och då.

*I bästa fall borde vara skärpt, social och organiserad alltså - i bästa fall får jag till en av tre...

Som en femåring ser min kropp

Dagens bästa komplimang fick jag av Edvin:
- Mamma, du är inte så jätteskrynklig!

Den var bättre än det han sade lite senare:
- Mamma, du har gungig mage!

(Jotack, den gungar! Men när jag råkade se en bild från september ifjol förlåter jag den - den såg ut som om Josef hade lagt sig raklång på tvären med fötterna rakt ut... sånt passerar väl inte obemärkt.)

Blå himmel, blått hav

Det blev Fäboda den här helgen igen! Det är ju nästan oftare än på sommaren... Idag var det söndagsskolans höstutflykt på Lillsand, och det blev perfekt. Sol, blå himmel, gott sällskap och glada barn. Lekar, slackline och matsäck med alldeles lagom mycket sand i.

Ibland är grillkorv och smörgås faktiskt den bästa söndagsmaten! (Vi brukar nästan aldrig grilla korv utomhus, det blir för det mesta bara något kallt och färdiglagat i matsäcken... men det ÄR ju jättemysigt att grilla!)

Hanna och barnen  hängde med som en extra bonus. Så roligt att se kusinerna leka tillsammans. Och jo, numera leker också Josef och Leander tillsammans! Hanna & co kom hit efteråt, så småttingarna fick också en chans att härja lite här hemma på golvet. De påminner rätt ofta om yra, lite  klumpiga hundvalpar, men de leker definitivt tillsammans,  inte bara bredvid varandra. De kröp ikapp, samsades (!) om leksaker och pratade på sitt eget språk. Det är två månader mellan dem, men den skillnaden märks bara med några få saker - med det mesta ligger de på ganska samma nivå. Ingen av dem går eller står utan stöd, men båda två går lite längs soffan - eller står och hoppar bredvid varandra i resesängen! :D

(På tal om hundvalpar hittade Leander på en egen strategi för att få smaka på matsäcken... haha!)

Storsand

Jag tycker ibland vi är oförlåtligt lata som tar med oss vårt gäng och går ut i skogen så pass sällan. Idag kom jag ihåg varför. Det är en sak att packa mellanmål och se till så att fem personer har lagom varma kläder på sig - men när en i sällskapet får en hel serie major meltdowns och totalvägrar allt... då kommer jag ihåg varför. Det händer förstås inte varje gång, men... åååh. Försök och misslyckanden. Det är väl det det är att vara förälder.

Vi kom oss iväg i alla fall, tog bilen till Storsand och gick lite på stranden. Det där med promenad var en bisak idag - det var mellanmålet och den friska luften som var huvudsaken, och efter lite (mycket) kex, frukt och varm saft var allas humör ändå ganska muntert. Hösten är ju väldigt skön!

När vi tyckte att vi var färdiga med stranden och mellanmålet gick Edvin och jag iväg längs med vandringsleden mot Lillsand medan resten av familjen hoppade i bilen och körde dit för att plocka upp oss. Dagens bästa! (Edvins humör var alldeles utmärkt, inte han som krisade på vägen dit!) Skönt i skogen, och precis lagom långt för E. Precis lagom långt för mig också, eftersom min förkylning letade sig ner i halsen lagom till höstlovet...

Summa summarum? JA, det kan vara världens bästa att vara ute i skogen med barnen! Men... om vi ibland kalkylerar att allt det goda med en utflykt inte är värt risken för meltdowns så ska vi försöka ha överseende med oss själva. Det kan vara bra här inne också. Och när vi väl kommer oss ut så njuter vi dubbelt. Ok?

Mötas

På bokmässan vande jag mig liksom vid att höra kloka människor prata om böcker (eller om sig själva eller helt andra saker), så jag fortsatte på samma spår här hemma. Agneta Sjödin medverkade i nåt program på bokmässan, men det valde jag bort - henne kan man lyssna på i Nykabi också! Eller inte så ofta kanske, för det här var hennes första gång i Finland. Men ikväll kunde man.

Guldfrågan - blir ett blogginlägg bättre eller sämre av en grynig, suddig bild..?

Hur som helst. Hon tilltalas av mystik som känns ganska främmande för mig (lyckotal på allvar?), men det var ändå riktigt roligt att lyssna på henne.

När hon träffade Paolo Coelho gav han henne ett par uppgifter. Den ena var att pilgrimsvandra i Spanien (vilket jag inte lär göra i brådrasket, även om jag lockas av tanken), en annan var att i sex månader betrakta varje människa hon mötte som en läromästare. Inte så flummigt som det verkar vid första anblicken. Om jag träffar en människa och tänker att hon kan lära mig nåt, hur behandlar jag henne då? Jo, jag lyssnar. Jag respekterar henne och värderar det hon säger. Jag ger samtalet lite mer tid och ansträngning och låter inte förutfattade meningar stå i vägen. Jag skruvar ner mitt ego lite och försöker istället ta in vad den andra personen har att säga. Med andra ord möter jag människan ungefär på det sätt som jag i en perfekt värld skulle möta människor. Lyhört. Det går inte av sig själv, men om det skulle lyckas ens ibland så vore det inte fel.

Och för övrigt så har jag faktiskt HÖSTLOV nu! HÖSTLOV, people! Det är inte långt, men som det är efterlängtat och välbehövligt!

Tack FB!

Hurra!

Precis nu läste jag på facebook att sista säsongen av Downton Abbey börjar på Yle 1 NU! Eller närmare bestämt om fem minuter. Banda, banda! Blev så glad att jag måste blogga om det... skulle kanske vara smartare att istället börja rätta bunten med halvrättade prov som jag LOVAT att dela ut imorgon, så jag KANSKE skulle ha en chans att faktiskt SE Downton Abbey ikväll.

Solsidan har väl förresten också börjat? Oj, vad jag missar saker.

Josefnytt

Nytt varje dag med vår lilla unge! Nu har han kommit på att han kan gå genom köket genom att skuffa sin matstol framför sig... Han bara tindrade av självbelåtenhet! Borde nog skaffa en gåvagn, lite smidigare än en matstol...

Läget?

Tja, jag har fyllt 35 år och känner mig som... 35. Japp! När jag gick på pump i tisdags kände jag mig kanske lite äldre, runt 70 ungefär. Åtminstone var det vad mina muskler trodde. Ibland när jag försöker gå förbi godishyllan utan att köpa choklad har jag en femårings självdisciplin. Men annars är det 35 år jag ser när jag synar mig själv. Inte så mycket mer, inte så mycket mindre. Det är här jag är nu.

Den här 35-åringen känner sig ganska sliten för tillfället. Jobb och småbarn är ingen barnlek! Och just nu, veckan efter den fantastiskt roliga men inte så vilsamma bokmässan hade vi förstås en sexdagarsvecka på jobbet... Det var öppet hus i skolan idag, så min helg började på lördagseftermiddagen. Det känns som att det inte är så värst länge till måndag morgon..? Oj, vad jag får vila effektivt nu! (Och rätta prov. Och gå på kalas. Och mota förkylning i grind. Och kanske packa upp efter Göteborg. Och blogga om Göteborg! Oj, det är det jag har lust att göra nu.)

Josef-update

Okej, nu VET vi att det är "hej" han säger! (Eller snarare "he".) För ikväll började han vinka! Just nu härmar han som en liten spegel - gapar, nickar, skakar på huvudet... och ikväll började han alltså härma vinkningar och säga "eeej". Det är en så sanslöst fin vinkning! Med båda händerna om man har tur!

Update
Just nu börjar han dessutom stå längre och längre stunder utan att hålla i sig OCH så har han börjat gå lite med stöd längs med soffan. Spännande tider!