Det är ingen hemlighet att det var med blandade känslor jag slutade jobba. Det var visserligen skönt att få sommarlov (som smidigt gled över i mammaledighet i augusti), men samtidigt krisade jag lite för att sluta på ett jobb jag trivdes på och inte veta om och när jag får börja igen. När skolorna började i augusti krisade jag lite lätt igen, även om jag vid det laget var smidig som ett kylskåp och knappast ens skulle ha klarat av att jobba just då. Jag har gillat mitt (mina) jobb. Jag gillar att jobba. Jag gillar att ranta omkring. Det är en sorts frihet. Och vad väntar efter mammaledigheten? Vikariat och ändlösa inhopp? Det vet jag fortfarande inte.
Men.
Men.
Men.
Jag hinner vara ute med min fyraåring på förmiddagarna och jag är hemma när min sjuåring kommer hem från skolan. Det är värt nåt. Jag lagar mat och testar till och med nya recept ibland. Det är värt nåt. På kvällarna sitter jag i soffan och tar det lugnt utan dåligt samvete för lektioner som borde planeras och prov som borde rättas. Igår var hela familjen ute och räfsade löv tillsammans i höstsolen. Det är värt nåt. (Det skulle inte ha hänt förra hösten, inte en chans. En vacker dag såg jag två hustomtar som visade sig vara mina svärföräldrar gå och räfsa utanför köksfönstret, annars skulle nog fjolårslöven ha legat kvar ännu igår.)
Faktum är att jag trivs riktigt bra i min vardag just nu. Vad som händer på jobbfronten sen lär visa sig när det är dags, och det känns helt okej. Fastän jag har tre barn nu istället för två är är den här mammaledigheten både enklare och roligare än förra (som var ganska slitsam) tack vare att storbarnen är så pass stora och för det mesta funkar så bra tillsammans. Det är klart att det inte alltid är roligt och det är klart att mer sömn och mer utrymme för egna tankar skulle vara trevligt, men de flesta dagar är hyfsat bra dagar och det är ganska lätt att vara här och nu.
På min önskelista för sen, när det är dags för oss båda att jobba igen, skulle vara att vi båda kunde arbeta på deltid och ha nån ledig dag i veckan. Båda skulle få input av jobb, båda skulle få andas lite och vårt hem skulle ändå inte förfalla. Vi skulle hinna tala om annat än logistik, och hinna göra annat än det mest nödvändiga. Det är idealet. Det är det jag hoppas på.
(Och att ta på sig mer än ett heltidsjobb med småbarn hemma - sånt tänkte jag undvika i fortsättningen!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar