Huvudpersonen

Och huvudpersonen då? Han som är själva orsaken till att jag håller till här hemma på dagarna?

Jag hade tänkt skriva en update när han fyllde en månad, men den dagen firade vi honom genom att klicka fast honom i bilen och köra iväg på äventyr. Sen blev det liksom ingen enmånadsberättelse. Men idag blir han faktiskt hela sex veckor!

För det mesta gör han det bebisar gör bäst: han äter, sover och tittar rakt ut i luften för att försöka begripa vad den här världen är för nåt. Jag kan inte säga att han har några solklara rutiner, men han sover länge på förmiddagen, då och då på eftermiddagen, en stund på kvällen och sen stannar han uppe och tittar på Downton Abbey med oss till midnatt, minst. Faktum är att han ganska ofta lyckas slå sina nattugglor till föräldrar, som får kämpa lite för att hålla sig vakna. När han väl tagit natt sover han ganska många timmar (hurra!), utom nån enstaka amning. Och sen börjar det om igen. Vi sover alltså helt okej för det mesta, och det är jag så ofantligt tacksam för.

De första veckorna väntade och längtade jag efter att kunna kommunicera med honom - annat än genom att nosa på hans mjuka babyhuvud eller krama hans små, små händer. På sistone har vi börjat få det - han försöker fokusera på saker och folk, även om det oftast leder till att ögonen går i kors. Alltid kan man inte lyckas direkt. Två gånger har han gett oss stora leenden, och vi blev förstås hypnotiserade och fånlog stort tillbaka. Jag blir alldeles varm i maggropen bara jag tänker på det. Andra gånger har han smålett och liksom lyst i ansiktet, men då verkar han mest ha lett åt ett skämt inne i hans eget huvud.

Ja, och så har han börjat växa ur kläder också. Det tycker jag är hisnande.