Hela november

Japp, japp, japp! Lisa på Onekligen har så vänligt knåpat ihop en blogglista för november. Ett inlägg om dagen, temat färdigtänkt och klart. Inte så dumt under årets mörkaste månad, som lätt blir lite... oinspirerad. Oj, så det kommer att bloggas här i november!

1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.

2. 5 saker jag tänkt på idag

3. Ibland tänker jag att jag borde…

4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.

5. Hepp! Dagens boktips!

6. Månadens djur är givetvis…

7. Kolla! Så här ser jag ut idag.

8. Ibland blir jag avundsjuk på…

9. 5 saker jag borde ta tag i

10. Kolla! Här har jag ritat en hund.

11. Månadens färg är givetvis…

12. Hepp! Dagens filmtips!

13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.

14. Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…

15. 5 saker jag blir glad av i vardagen

16. Kolla! Så här ser min autograf ut.

17. Hepp! Dagens tv-tips!

18. Ibland retar det mig att…

19. Kolla! Det här åt jag idag.

20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…

21. 5 saker jag blir irriterad på i vardagen

22. Kolla! Här bor jag.

23. Hepp! Dagens måltidstips!

24. Månadens klädesplagg är givetvis…

25. 5 grejer jag alltid har i kylskåpet

26. Kolla! Här jobbar jag.

27. Ibland skulle jag vilja…

28. Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.

29. Det var onekligen väldigt roligt när…

30. Kom ihåg

Fixat

Jag tror nog det blir en bra karl av min äldste.

För en stund sen fastnade han med strumpan i spisluckan (på något sätt - hur?) så det blev tre små hål under. Han satte sig genast på golvet med nål och tråd och sydde ihop hålen. Med strumpan kvar på foten "för annars ser han inte var hålen är".

Önskar att jag fick saker gjorda lika snabbt!

En annan bra sak med att vara hemma på dagarna

Det blir betydligt mindre matsvinn. Därför att:

1) Edvin och jag dammsuger kylskåpet på ätbara rester vid 12-tiden varje dag.
2) Det är inte lika lätt att komma sig till butiken på dagarna (och kvällarna är för värdefulla). Därför måste vi planera bättre vad vi vill äta och när, istället för att köpa (ännu) ett korvpaket på väg hem.
2) Jag har faktiskt tid att tänka på vad man kan göra av de där askarna med lite dittan och lite dattan som annars brukar lämna längst bak i kylskåpet.

Det har vi annars också tänkt på, att ju mer stressade vi är, desto mer mat slänger vi. Eller omvänt, när vi märker att vi dagligen hittar gammal mat i kylskåpet, då är det en signal för oss att vi borde tagga ner.

Huvudpersonen

Och huvudpersonen då? Han som är själva orsaken till att jag håller till här hemma på dagarna?

Jag hade tänkt skriva en update när han fyllde en månad, men den dagen firade vi honom genom att klicka fast honom i bilen och köra iväg på äventyr. Sen blev det liksom ingen enmånadsberättelse. Men idag blir han faktiskt hela sex veckor!

För det mesta gör han det bebisar gör bäst: han äter, sover och tittar rakt ut i luften för att försöka begripa vad den här världen är för nåt. Jag kan inte säga att han har några solklara rutiner, men han sover länge på förmiddagen, då och då på eftermiddagen, en stund på kvällen och sen stannar han uppe och tittar på Downton Abbey med oss till midnatt, minst. Faktum är att han ganska ofta lyckas slå sina nattugglor till föräldrar, som får kämpa lite för att hålla sig vakna. När han väl tagit natt sover han ganska många timmar (hurra!), utom nån enstaka amning. Och sen börjar det om igen. Vi sover alltså helt okej för det mesta, och det är jag så ofantligt tacksam för.

De första veckorna väntade och längtade jag efter att kunna kommunicera med honom - annat än genom att nosa på hans mjuka babyhuvud eller krama hans små, små händer. På sistone har vi börjat få det - han försöker fokusera på saker och folk, även om det oftast leder till att ögonen går i kors. Alltid kan man inte lyckas direkt. Två gånger har han gett oss stora leenden, och vi blev förstås hypnotiserade och fånlog stort tillbaka. Jag blir alldeles varm i maggropen bara jag tänker på det. Andra gånger har han smålett och liksom lyst i ansiktet, men då verkar han mest ha lett åt ett skämt inne i hans eget huvud.

Ja, och så har han börjat växa ur kläder också. Det tycker jag är hisnande.

Vardagen

Det är ingen hemlighet att det var med blandade känslor jag slutade jobba. Det var visserligen skönt att få sommarlov (som smidigt gled över i mammaledighet i augusti), men samtidigt krisade jag lite för att sluta på ett jobb jag trivdes på och inte veta om och när jag får börja igen. När skolorna började i augusti krisade jag lite lätt igen, även om jag vid det laget var smidig som ett kylskåp och knappast ens skulle ha klarat av att jobba just då. Jag har gillat mitt (mina) jobb. Jag gillar att jobba. Jag gillar att ranta omkring. Det är en sorts frihet. Och vad väntar efter mammaledigheten? Vikariat och ändlösa inhopp? Det vet jag fortfarande inte.

Men.
Men.
Men.

Jag hinner vara ute med min fyraåring på förmiddagarna och jag är hemma när min sjuåring kommer hem från skolan. Det är värt nåt. Jag lagar mat och testar till och med nya recept ibland. Det är värt nåt. På kvällarna sitter jag i soffan och tar det lugnt utan dåligt samvete för lektioner som borde planeras och prov som borde rättas. Igår var hela familjen ute och räfsade löv tillsammans i höstsolen. Det är värt nåt. (Det skulle inte ha hänt förra hösten, inte en chans. En vacker dag såg jag två hustomtar som visade sig vara mina svärföräldrar gå och räfsa utanför köksfönstret, annars skulle nog fjolårslöven ha legat kvar ännu igår.)

Faktum är att jag trivs riktigt bra i min vardag just nu. Vad som händer på jobbfronten sen lär visa sig när det är dags, och det känns helt okej. Fastän jag har tre barn nu istället för två är är den här mammaledigheten  både enklare och roligare än förra (som var ganska slitsam) tack vare att storbarnen är så pass stora och för det mesta funkar så bra tillsammans. Det är klart att det inte alltid är roligt och det är klart att mer sömn och mer utrymme för egna tankar skulle vara trevligt, men de flesta dagar är hyfsat bra dagar och det är ganska lätt att vara här och nu.

På min önskelista för sen, när det är dags för oss båda att jobba igen, skulle vara att vi båda kunde arbeta på deltid och ha nån ledig dag i veckan. Båda skulle få input av jobb, båda skulle få andas lite och vårt hem skulle ändå inte förfalla. Vi skulle hinna tala om annat än logistik, och hinna göra annat än det mest nödvändiga. Det är idealet. Det är det jag hoppas på.

(Och att ta på sig mer än ett heltidsjobb med småbarn hemma - sånt tänkte jag undvika i fortsättningen!)

Teknikens hus i Luleå

Teknikens hus i Luleå hade vi inte en aning om att ens fanns - och då har vi ändå varit till Norrfjärden (och före det Luleå, och före det Piteå) en eller ett par gånger i året i rätt många år nu... Kul att överraskas! Och det rekommenderas! Även om vi var där i flera timmar kunde vi säkert ha stannat ett par till. Jag tror faktiskt att både barnen och vi vuxna hade lika roligt, det är bara att ta det på sin egen nivå. Edvin tyckte till exempel det var kul att varmluftsballongen lättade när han tryckte på en knapp, medan den som vill kan sätta sig in i varför det blir så.

Det var absolut inget se-men-inte-röra-museum, utan det var fritt fram att experimentera och leka. Göra papper, styra skogsmaskin, puffa med airzooka, veva på vevar och trycka på knappar för att se vad som händer... Dessutom behövde vi inte trängas, eftersom det var en vardag och höstlovet i Luleå är först om ett par veckor. Perfekt!

Fick förresten tipset att Tietomaa i Uleåborg är lite liknande. Nån som har varit dit?

Höstlov i Norrland

Det var ett ganska spontant infall att åka till Norrfjärden några höstlovsdagar - efter att Josef kom till oss har vi inte planerat så långt framåt, utan mer känt oss fram och låtit lillen avgöra hur mycket vi gör. Det har visat sig att han (än så länge!) är en ganska cool baby, så en vecka före höstlov frågade vi snällt om vi får hälsa på our people i Norrfjärden. Det fick vi! Vi har fått höra att vi är duktiga som ger oss ut på vägen med en liten skrutt på 4½ veckor, men jag skulle gärna vilja ge Ylva och Anders medalj i gästfrihet som välkomnar en nybliven trebarnsfamilj när de själva också är mitt i babylivet! Vi smälter ju inte direkt in i möblemanget när vi kommer...

Att köra med Josef gick alldeles utmärkt - ibland skrek han lite, men aldrig mer än en stund, däremellan sov han mest. Att han sitter bredvid brorsorna i baksätet är inte heller så dumt, de kunde peta in tutten när det behövdes, sjunga Imse vimse i oändlighet och berätta för oss om han såg glad eller ledsen ut. När vi hade kört lite för länge i sträck kunde det visserligen bli en del bråk och bus över lillebror, och det jag inte var någon vidare trevlig idé... men överlag funkade det över förväntan.

Våra sköna dagar i Norrfjärden blev lika avslappnade som de brukar. Barnvagnspromenader, lekparker, god mat, fredagsfilm och utflykter till både Piteå och Luleå. Vi letade efter några geocacher, men lyckades inte hitta en enda. Teknikens hus i Luleå var en höjdare och något vi inte ens visste fanns! Det måste nog få ett eget inlägg...

Tack än en gång, Y&A!

Vintern kom till Norrfjärden - och vi åkte hem...

På söndagsmorgonen kikade vi ut genom Ylva och Anders köksfönster i Norrfjärden och såg knappt bilen för all nyfallen snö. Då uppskattade jag verkligen min mans goda idé att byta till vinterdäck före höstlovsresan! Inte kunde vi skynda oss iväg hemåt heller, klart att barnen måste få leka av sig när årets första snö för en gångs skull var något mer än lite vitt puder på gräset. För första gången i höst fick jag lite vinterpepp. Snö! Som jag saknade det förra vintern...

Sitta i bil hann vi ändå. Först i snöyra på en oplogad E4, sedan i snöslask som blev blötare ju närmare Haparanda vi kom och så fort vi passerat gränsen till Finland gråtråkigt, sövande regn... men lite oktobervinter hann vi uppleva!

Kalas tredje söndagen i sträck!

Den uppfattning Josef fått om den här världen hittills måste vara att den innehåller en hel massa kalas. Sedan han föddes för (nästan) fyra veckor sedan har han nämligen redan hunnit vara med på fyra kalas och ändå ha hoppat över ett. Jag tänker att det liksom är en ganska bra utgångspunkt för livet - om inget annat så hinner han bonda bra med släkten!

Nu när jag tänker på det innebär det också att vi i och med Josef har lagt till ännu ett kalas i den här långa raden höstkalas vi har i familjen. Tänk, så taktiskt av honom att komma till världen just när han gjorde och inte några veckor senare, när det är fullbokat i kalaskalendern...

Idag var det min systerson Joar som fyllde tre, hurra för att han finns! Att ha syskonbarn är fint.

(Och så fick jag grönkål av Hanna. Dags att googla recept...)

Dagens boktips x 3

 

Jag har haft sån tur med böcker på sistone!

Livet med en nyföding kan vara frustrerande - det finns aldrig tillräckligt med tid eller lediga händer för allt jag vill göra, och inte för sömn heller för den delen - men jag hinner åtminstone läsa. Och får man inget annat uträttat, så är det ändå inte så illa att en stor del av dagarna går ut på att ligga i sängen eller sitta i soffan och amma världens bästa baby + läsa böcker på löpande band (och visst, titta på America's next top model, det kan jag inte heller förneka).

På sistone har jag dessutom råkat på sällsynt lite bottennapp och sällsynt många höjdare. Rätt bra med tanke på att en stor del av det jag läser just nu är ganska slumpmässiga, snabba val på bibban...

Haley Tanner: Vaclav & Lena

Vaclav och Lena är två ryska invandrarbarn i Brooklyn och har egentligen inga andra vänner än varandra - tills de inte har varandra längre heller. Lena försvinner plötsligt och oväntat ur Vaclavs liv, och det är först när de är 17 år som hon dyker upp igen. Eftersom jag egentligen tycker att barndomsskildringar i vuxenromaner är ganska tråkiga var början lite tveksam, men i takt med att barnen blev tonåringar blev jag mer och mer fascinerad av det skickliga berättandet. Nästan magiskt! (Och allra bäst tyckte jag om Vaclavs kloka, mänskliga mamma Rasia.)

John O'Farrell: Mannen som glömde sin fru

Om jag är lite skeptisk till barndomsskildringar i vuxenlitteratur så är jag tio gånger mer skeptisk till humoristiska böcker (och filmer) på temat "minnesförlust". Det finns lite för många och de är nästan aldrig bra eller övertygande. Här är ett undantag! Jag skrattade högt flera gånger, bara det... Huvudperson sitter på ett tunnelbanetåg när han plötsligt märker att inte minns vart han är på väg, varifrån han kommer, eller överhuvudtaget vem han är. Så småningom faller små pusselbitar på plats och han får reda på att han ligger i bitter skilsmässa med sin fru - som han träffar och tycker är helt fantastisk. Kärlek vid "första" ögonkastet. Inte för henne dock, eftersom hon har deras miserabla sista år i klart minne...

Stef Penney: De osynliga

För nåt år sedan råkade jag av en slump snubbla över I vargars följe av Stef Penney och blev eld och lågor (så pass att jag bloggade om den också, här). Nu hittade jag en annan bok av henne, och hade minst sagt höga förväntningar. De uppfylldes! *lättad suck* De osynliga utspelar sig bland resande romer i 80-talets England, där en oglamorös privatdetektiv med romskt påbrå får i uppdrag att hitta en försvunnen person. När han väl börjat nysta märker han att det finns betydligt fler hemligheter än han trodde i familjen. Dels är det detektiven som är berättare, dels en 14-årig pojke som är utomordentligt sympatisk, och dessutom utomordentligt frustrerad på de hemlighetsfulla vuxna i hans familj. Nu när jag tänker på det drabbas detektiven också av minnesförlust i ett skede, så jag får kanske ändra uppfattning om böcker på det temat. Har redan googlat mig fram till att Penney inte verkar ha skrivit fler böcker. Det var dagens sämsta nyhet.

Stinasholma

Höstsol och krispig luft måste vara nåt av det mest välgörande som finns. Lite dålig på att ta tillvara det nu bara - känns som att det blir så omständligt att få ut alla att jag ofta bara ger upp när jag tänker på det... Ska bli bättre på det. Har redan blivit lite bättre på det, faktiskt. 

Avstickare på hemväg från söndagens femårskalas: sökte (och hittade) en geocache vid Stinasholma. Gick extra långsamt bara för att solen glittrade söndagsfint i vattnet.

Doftbox

 

Som kontrast till alla eviga mjukisbyxor, fulhästsvansar och envisa utslag i ansiktet:
Igår fick jag en livbox, sådär lagom nästan till födelsedagen.

Har varit lite nyfiken på hela grejen, men inte tillräckligt för att beställa, men när jag hittade ett erbjudande om att testa en gång för halva priset nappade jag. Och det var ganska kul med en doftande låda på posten. Inte tillräckligt kul för att jag skulle beställa till fullpris (det är faktiskt väldigt små flaskor man får och dessutom känner jag mig lätt stressad av tanken på att ha en massa skönhetsprodukter som gamlas i skåpet), men för halva priset för att testa en gång - javisst!

Nu ska jag sätta mig framför Amazing Race och lacka naglarna glittrigt rosa. Bara för att piffa upp blöjbytena lite. Och så ska jag ju faktiskt på femårskalas imorgon.

andraoktober

Ett år äldre, och ett år... nä, jag vet inte om jag blir klokare. Blir jag? Och om jag blir det, så går det inte stadigt uppåt år för år i alla fall! Ett år rikare är jag i alla fall - ett barn rikare, flera resor rikare, en mängd arbetserfarenheter rikare, 365 dagliga medgångar och motgångar rikare.

Och när jag tänker efter så går det knappast att låta bli att bli lite klokare på köpet också.

Största delen av födelsedagen firade jag med att följa med i Josefs rytm, precis som jag gör alla andra dagar - amning, sömn, blöja; amning, sömn, blöja; amning sömn blöja, amningsömnblöjaamningsömnblöja. Och på kvällen kom en stor del av min familj hit på kvällsmat och vardagskalas, trevligt trevligt! Fint att ha dem så nära. Fint att ha dem!