Höstluften kryper sig på

De senaste dagarna har jag känt hur luften mot mina bara armar är sval och inte innehåller något alls av den där tropiska, smekande, klibbiga värmen som vi blivit vana med den här sensommaren. Det är å ena sidan befriande att inte hela tiden vara svettfuktig och överhettad, men å andra sidan saknar jag redan det där lättjefulla i värmen; känslan av att det är undantagstillstånd, att vi klivit ut ur vår vanliga tillvaro ett tag. Den svala luften gör att det äntligen, äntligen går att ta itu med saker som legat på hälft i över en månad, men samtidigt vet jag att värmen inte kommer igen. Istället blir det ännu kallare. Och mörkare. Och det är länge tills vi har värmen och ljuset igen.

Kanske var det ändå årets sista utomhusdopp när vi badade i lervattnet på Humle efter gudstjänsten i söndags ändå. Kanske blir det inte fler.

Är det verkligen ingen annan som blir höstsentimental?