Jag har ju förresten gått omkring och sagt att babyn är beräknad att komma om en och en halv månad. Det har jag sagt ett bra tag nu.
Igår när jag umgicks ganska länge med min gulliga mommo, som numera frågar samma saker rätt ofta, insåg jag en av gångerna jag svarade att det inte alls stämmer. Det är inte en och en halv månad kvar, utan nu är det snarare en månad kvar. Jag är nu i vecka 35+1. Arvid föddes i vecka 37+6. Till det är det sisådär två och en halv vecka! Yikes!
För även om jag ser väldigt mycket fram emot att få träffa den här personen som bökar runt i min mage, så har jag inte bråttom, inte ännu. Jag trivs riktigt bra med att vara gravid. Jag är trött, min rygg tål inte så mycket och det har börjat värka här och där när jag inte håller mig tillräckligt stilla, men inget av det är olidligt. Det är faktiskt en ganska trevlig tillvaro, och det enda som grämer mig är att det inte blir några blåbär plockade. Denna min tredje unge måste dessutom ligga på nåt sätt nära huden, för när h*n vrider och vänder på sig ser magen helt galen ut, och det är väldigt underhållande.
Men framför allt, jag har inte börjat tänka på babytillvaron på riktigt ännu. Jag har inte ställt in mig på sömnlösa nätter, på att klämma in ett babyskydd mellan brorsornas bilstolar, på att amma och på att hantera en famnig fyraåring och en nyfödd baby samtidigt som en nybliven etta inte ska glömmas bort. Allt det där är jag medveten om, men det ligger nånstans långt, långt framme längs vägen. Och innan babyn kommer hoppas jag att jag lyckats få allt det där att kännas lite mer som verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar