En dag kan börja bättre än med att egenhändigt buckla både vår och pappas bil i en smäll, det kan den. Skulle någon ha erbjudit sig att stämpla "ärkeklant" i pannan på mig halv nio i morse skulle jag ha suckat uppgivet och gått med på det utan att protestera. För det var ju sant. Vem som helst utom en ärkeklant skulle liksom ha noterat att en stor, fet Pajero stod rakt bakom vår bil på uppfarten. Och kanske räknat ut att det är smartare att köra undan den än att försöka putta iväg den med dragkroken...
Plåtskador är plåtskador. Och försäkring är bra att ha. Men det var liksom ingen vidare start på min efterlängtade Vasadag.
(Men nu känner jag ändå att jag måste inflika att jag haft körkort i 16 år och bara varit med om två lite dyrare incidenter. Den andra involverade händelsevis också pappas bil och en ouppmärksam backning... men det måste vara preskriberat vid det här laget, för då bodde jag hemma ännu.)
Resten av dagen lyfte! Ett givande redaktionsrådsmöte, ett kort ärende till mitt (f.d?) jobb som ledde till att jag misstänker att jag drog ut rätt mycket på en kollegas kafferast, några ärenden på stan, och för en gångs skull hem i förnuftig tid. Och allt det i solsken, bara det!
Åh, jag saknar Vasa. När jag är mammaledig i höst kanske jag borde förlägga mina barnvagnspromenader dit? Det är ju faktiskt bara en liten biltur på 100 km dit...
2 kommentarer:
I feel you. Jag har förvisso bara haft körkort i snart tre och ett halvt år, men ändå. förra sommaren lyckades jag backa sönder bakrutan på föräldrarnas paketbil. Så hemskt och så knäckande! och jag som var nojig när det gällde backande redan före den här incidenten (förstå hur knäckande det är att råka ut för det här när man trodde att man var så överdrivet försiktig) har alltså uppgraderat till löjligt nojig efter incidenten. Hu. tack och lov ändå att det var paketbilen som dels är en vanlig modell (så det var inget onödigt väntande på att verkstaden skulle beställa in rätt sorts ruta) och dels är ett arbetsredskap och inte ett samlarobjekt. Och förstås att det bara blev materiella skador eftersom det hela skedde i mycket långsam hastighet.
(Om du undrar hur det gick till? Krypbackade när jag parkerade bilen i utkanten av en lite vildvuxen parkeringsplats och sekunden innan jag bromsade gled bilen ner i ett litet och lågt dike som jag inte noterat, gräsbevuxet som det var. lämpligt nog stod en björk och lutade sig in över diket - och förra bakrutan blev en historia i väldigt många små delar.)
Den där sekunden när man inser vad smällen betydde... inte kul!
Men så länge det är bara materiella skador får man ju helt enkelt lägga det på drullekontot och försöka att inte bli för nojig av det! Men jag körde faktiskt betydligt sämre än jag brukar resten av dagen, knyckigt och osäkert... Hoppas det är övergående! :)
Skicka en kommentar