En tornado drog fram i vårt hus

Det är förvånansvärt svårt att hitta alla de där babyprylarna som vi trodde att vi hade. Inte för att vi borde ha förväntat oss att det skulle vara lätt heller - det är ändå 4½ år sedan vi fick vår förra babyskrutt, och saker har ju en förmåga att vandra. För den som inte har stenkoll då. (Vi, till exempel.)

Pappa lyckades hitta vaggan på deras garagevind. Rätt mycket kläder har dykt upp. Bärsjalarna hittade vi (förstås) i en ouppackad flyttlåda. Babysittern är fortfarande spårlöst försvunnen, så igår gav vi upp och köpte ny (begagnad). En värmepåse är fortfarande vilse, men den hoppas vi fortfarande på. Skötbordet har vi baxat in i badrummet efter att ha baxat ut ett badrumsskåp, vilket betyder att vi för tillfället har en miljon hemlösa deodoranter och wc-pappersrullar.

Och dessutom har vi röjt i skåp och hyrt ett loppisbord, och av någon anledning betyder det att det ligger kläder och andra malplacerade saker överallt i huset och ingenting är ordnat.

Älskade barn, du är så välkommen. Men om du väntar lite till hoppas jag att det kaos du kommer hem till är... kanske lite mindre kaos.

Plastspadar

Jo förresten. Den här nyheten tyckte jag var dagens höjdpunkt i medieskvalet: ungefär 150 plastspadar orsakade stopp i avloppsbrunnen på en förskolegård i Solna. Så kan det gå! Arvid och jag har också deponerat en plastspade i hisstrumman på Vasa stadsbibba när vi hängde en hel del där för några år sen. Springan mellan hissdörren och hissgolvet var förvånansvärt bred...

Inte för att det är mindre viktigt att läsa om världens oroshärdar, men ibland är det såna här nyheter som behövs. För att väga upp verkligheten lite.

Rött guld

Jag sörjer ju lite alla blåbär som ruttnar bort i skogen i år istället för att ligga i min frys och vänta på att få förgylla mina morgonmål i vinter. Men det finns ju faktiskt finländska blåbär i frysdisken - däremot känns det superlyxigt att ha stora buskar med trädgårdshallon, som är betydligt mer gravidvänliga att plocka (finns i trädgården och inte i markhöjd). Nu börjar de vara på upphällningen och jag får vara nöjd med att få ihop en liten frysask då och då, men när det brakade till som mest kunde jag få ihop 1-2 askar per kväll - wow! Lite bättre än hallonbusken vi planterade vid radhuset och som fortfarande efter ett par år gav ett pyttebär eller två i året...

Jättefina krusbär har vi också, men de är kanske mest ett sommarnöje att äta. Eller? (I vilket fall som helst börjar deras praktperiod också ta slut...)

Barcelona var det ju!

 

Men! Här har jag gått och totalt glömt bort att blogga om Barcelona! Aktuellt är det ju inte överhuvudtaget så här två månader efteråt, men jag tror ändå jag ska ta och gotta ner mig i våra bilder och köra igång en reseberättelse så småningom.

Fast inte ikväll, för just nu håller jag (egentligen) på och plockar in babykläder i två byrålådor som jag äntligen lyckats tömma. Det var på tiden - men om lillskrutten kommer plötsligt nu så är åtminstone kläderna redo!

Vilken service!

Ibland bara måste man ju gilla barnloppis på FB! I morse hade vi en mindre (eller okej, större) kris när Arvid vägrade sina gamla regnbyxor med hängslen - för de är så krångliga att ta på, det tar så lääänge. Och varför får han inte ha midjebyxor?  

Nå, för att vi inte ägde några sådana i hans storlek, till exempel därför.

När han slutligen kommit sig iväg till skolan efterlyste jag regnbyxor utan hängslen på FB-barnloppis. Och poff! Där var en som hade ett par att sälja! Och poff! Hon skulle precis in till stan och kunde svänga förbi på vägen. Och poff! När Arvid kommer hem från skolan är han (förhoppningsvis lycklig) ägare till ett par regnbyxor som slutar vid midjan.

Man får liksom bara uppskatta allt som går enkelt! Det gäller liksom inte allt.

Finvasa

En dag kan börja bättre än med att egenhändigt buckla både vår och pappas bil i en smäll, det kan den. Skulle någon ha erbjudit sig att stämpla "ärkeklant" i pannan på mig halv nio i morse skulle jag ha suckat uppgivet och gått med på det utan att protestera. För det var ju sant. Vem som helst utom en ärkeklant skulle liksom ha noterat att en stor, fet Pajero stod rakt bakom vår bil på uppfarten. Och kanske räknat ut att det är smartare att köra undan den än att försöka putta iväg den med dragkroken...

Plåtskador är plåtskador. Och försäkring är bra att ha. Men det var liksom ingen vidare start på min efterlängtade Vasadag.

(Men nu känner jag ändå att jag måste inflika att jag haft körkort i 16 år och bara varit med om två lite dyrare incidenter. Den andra involverade händelsevis också pappas bil och en ouppmärksam backning... men det måste vara preskriberat vid det här laget, för då bodde jag hemma ännu.)

Resten av dagen lyfte! Ett givande redaktionsrådsmöte, ett kort ärende till mitt (f.d?) jobb som ledde till att jag misstänker att jag drog ut rätt mycket på en kollegas kafferast, några ärenden på stan, och för en gångs skull hem i förnuftig tid. Och allt det i solsken, bara det!

Åh, jag saknar Vasa. När jag är mammaledig i höst kanske jag borde förlägga mina barnvagnspromenader dit? Det är ju faktiskt bara en liten biltur på 100 km dit...

En söndag

Den här söndagen:
Stillastående
Stillasittande
Stillaliggande
Och så lite klädrens.

Men däremellan for vi på geocachejakt - vi behövde lite skog och utomhusluft! Tre cachar försökte vi hitta i skogen nära Fäboda farmområde. Den första hittade vi, och jag skulle så gärna visa en bild, för den var cool... men jag gissar att det inte hör till god geocache-etikett att avslöja för mycket. Men för den som geocachar kan jag rekommendera cachen "Jaws"!

Den andra cachen var på ett ganska annorlunda ställe, men tydligen svår - vi lär inte ha varit de enda som inte hittade den. Den tredje hittade vi visserligen, men eftersom vi inte hade någon stege till hands (!) fick vi inte tag på den... Allt möjligt. Huvudsaken var att vi hittade en vacker plats lite sådär otippat. Fina skogsvägar som det skulle vara roligt att både cykla och gå mera på!

Och här dagens magbild: vecka 36+2

I farten med megamage

Ni vet när det inte är så många veckor kvar till bf och man också annars känner sig ganska... enorm? Dra en knallrosa, fladdrig regnponcho över den härligheten och se vem som känner sig stor! Den synen bjöd jag på när vi var en snabbis till Juthbackamarknaden i förmiddags. Vad gör man inte för att märkas..?

Fynden bestod för övrigt av en lakritsrem och dagens Vbl. Ungefär som det brukar alltså - jag vet faktiskt inte varför det aldrig klickar mellan mig och Juthbacka?

Efter att dessutom ha hunnit med ett 70-årskalas på eftermiddagen kom jag hem och kände ända in i ryggmärgen hur skönt det var att ha halva helgen kvar utan planer. Min tungrodda kropp behövde lite ledigt - vilken tur att jag laddat upp med orealistiskt många böcker på bibban på sistone!

Pojke eller flicka på jäsning?

Den här graviditeten har gått ganska smidigt, och det mesta har varit ungefär som jag förväntat mig. Jag har gjort den här resan två gånger förr, och skillnaderna, även om de finns, är ändå inte så stora. Men en sak har förvånat mig, riktigt rejält, den här gången - och det är tanters övertygelse om att jag inget hellre önskar än att få en flicka. Jodå. Inga små diskreta antydningar heller, utan raka, explicita kommentarer. Ofta inte ens formulerade som frågor, utan som påståenden. Och inte någon enstaka gång heller, utan många - oftare ju större magen blir. För nu har jag ju två pojkar, och då är det tydligen uteslutet att jag skulle kunna önska ännu en. Där var tydligen en självklar sanning som jag inte kände till.

För min egen del är jag mest road och förbluffad, men när barnen är med blir jag faktiskt ganska obekväm. Varför ska de behöva lyssna på tanter som tycker att flickor är mer önskvärda än pojkar? Då brukar jag vänligt förklara att jag är väldigt nöjd med de två jag har, och att det skulle vara toppen att få en till i samma stil. För det tycker jag verkligen.

Men ändå. Jag undrar om samma sak händer mammor till två flickor som väntar ett tredje barn? Att de förutsätts önska det andra könet? Av någon anledning tvivlar jag på det...eller så har jag fel. Berätta, om det är nån som vet!

(Och för att stilla allas eventuella nyfikenhet - jo, vi har fått veta könet. Men vi håller det hemligt tills h*n själv gjort entré i världen. Stay tuned!)

Det börjar brännas

Jag har ju förresten gått omkring och sagt att babyn är beräknad att komma om en och en halv månad. Det har jag sagt ett bra tag nu.

Igår när jag umgicks ganska länge med min gulliga mommo, som numera frågar samma saker rätt ofta, insåg jag en av gångerna jag svarade att det inte alls stämmer. Det är inte en och en halv månad kvar, utan nu är det snarare en månad kvar. Jag är nu i vecka 35+1. Arvid föddes i vecka 37+6. Till det är det sisådär två och en halv vecka! Yikes!

För även om jag ser väldigt mycket fram emot att få träffa den här personen som bökar runt i min mage, så har jag inte bråttom, inte ännu. Jag trivs riktigt bra med att vara gravid. Jag är trött, min rygg tål inte så mycket och det har börjat värka här och där när jag inte håller mig tillräckligt stilla, men inget av det är olidligt. Det är faktiskt en ganska trevlig tillvaro, och det enda som grämer mig är att det inte blir några blåbär plockade. Denna min tredje unge måste dessutom ligga på nåt sätt nära huden, för när h*n vrider och vänder på sig ser magen helt galen ut, och det är väldigt underhållande.

Men framför allt, jag har inte börjat tänka på babytillvaron på riktigt ännu. Jag har inte ställt in mig på sömnlösa nätter, på att klämma in ett babyskydd mellan brorsornas bilstolar, på att amma och på att hantera en famnig fyraåring och en nyfödd baby samtidigt som en nybliven etta inte ska glömmas bort. Allt det där är jag medveten om, men det ligger nånstans långt, långt framme längs vägen. Och innan babyn kommer hoppas jag att jag lyckats få allt det där att kännas lite mer som verklighet.

Loppisrace på cykel

Till skillnad från igår har kameran legat orörd hela dagen, men det har varit en vacker dag. Solig och klar, med en känning av höst i luften. Tro mig på mitt ord!

Det var loppisrace i "gamla" Sandsund, och det slutade med att vi i princip var ute och cyklade först hela förmiddagen och sen hela eftermiddagen - utomhusaktivitet hela dagen alltså! Dessutom träffade vi en del folk, Edvin fick leka med sin dagmammakompis som han inte träffat sedan maj, och vi blev lite klokare på vem som bor i vilka hus häromkring.

Fyndandet då? Nå, som man kunde förvänta sig. Lite barnkläder, ett par pocketböcker till mig och alltför mycket småprylar till barnen. (När de fyndar i "ta gratis"-korgar har man liksom inte så mycket att sätta emot...)

Borde verkligen rensa ut tillsammans med dem, men... hu. Problemet med mina barn är att de verkligen leker med en massa olika leksaker, också de mest obskyra små plastfigurer - dessutom har speciellt den ena superduperminne när det gäller saker och kan plötsligt börja fundera på var "den där gula minifyrhjulingen som jag fick för tre år sen" kan vara - att smussla bort saker utan att de vet om det är inte värt risken! En vacker dag ska jag vara pedagogisk och sätta mig ner med dem, gå igenom deras onödigheter tillsammans med dem och förklara varför man inte kan spara på allt. En vacker dag. (Så vackra dagar lär inte komma inom kort. Hahaha.)

Öppet föus på Stennabba

I höstas blev generationsskiftet klart, och efter det är det lillebror Johannes som till pappers är "håssbond" på Stennabba. Pappa har ju inte direkt lagt sig i hängmattan för det, men framtiden är ljus! Johannes började inte heller försiktigt och provade på lite vartefter, utan drog genast igång med ett rejält nybygge bakom gamla föusi. Härligt att han vågar satsa, och härligt att jordbruket fortsätter en generation till! Stennabba skulle kännas väldigt tomt och ödsligt utan kor... Det är fyra mycket stolta systrar han har!

Nu börjar bygget vara klart, och om 1½ vecka är det tänkt att korna ska flytta in. Igår invigdes föusi med buller och bång, när det bjöds in på öppet hus där diverse företag visade upp sig och alla nyfikna fick se sig om. I gästboken fanns ca 260 namn, men korvgrillarna och kaffekokarna gissade på att det var närmare 500 besökare... Inte varje dag det händer på Stennabba!

På förhand hade jag sagt något om att jag kunde hjälpa till att koka/servera kaffe, men sist och slutligen visade det sig att Amanda, Sandra och Andreas hade full koll på den sidan, så jag fick istället bli hovfotograf och sällskapsdam. Passade mig utmärkt! På bilden nedanför kan vi förresten beskåda Edvins fashion statement: han vägrade skoskydd, eftersom "de är så fula". Hrm.

Maskinerna har mycket roligare namn än man kunde tro. Mjölkroboten heter "Adventure", dyngroboten "Discovery" och ryggkliaren "Grazeway"... klart korna kommer att trivas med de leksakerna!

Föusförevisningarna lär ha blivit en stor grej, inte bara ett sätt att hålla sig uppdaterad om senaste nytt inom området, utan också för att träffa folk. Det stämde faktiskt för mig också - även om jag inte ens är jordbrukare... Väldigt social dag!

Måste avsluta med att föreviga en alldeles unik kommentar. När jag fick frågan om när det är dags för baby och svarade att det är en månad kvar fick jag svaret "Ja, då är du ju inte så stor".

!!!

Sedan kom hon på att hon kanske jämförde med när hennes dotter senast var gravid... med tvillingar. Ridå. Jag tänker ändå gotta mig åt att åtminstone NÅGON spontant tyckte att jag inte ser enorm ut.

Höstluften kryper sig på

De senaste dagarna har jag känt hur luften mot mina bara armar är sval och inte innehåller något alls av den där tropiska, smekande, klibbiga värmen som vi blivit vana med den här sensommaren. Det är å ena sidan befriande att inte hela tiden vara svettfuktig och överhettad, men å andra sidan saknar jag redan det där lättjefulla i värmen; känslan av att det är undantagstillstånd, att vi klivit ut ur vår vanliga tillvaro ett tag. Den svala luften gör att det äntligen, äntligen går att ta itu med saker som legat på hälft i över en månad, men samtidigt vet jag att värmen inte kommer igen. Istället blir det ännu kallare. Och mörkare. Och det är länge tills vi har värmen och ljuset igen.

Kanske var det ändå årets sista utomhusdopp när vi badade i lervattnet på Humle efter gudstjänsten i söndags ändå. Kanske blir det inte fler.

Är det verkligen ingen annan som blir höstsentimental?

Första läseläxan!

Jag undrar hur länge den varar, den här fasen när jag tycker det är jättekul med Arvids läxor?

Dagen D

En stor dag - skolstartspremiär för den här familjen! Morgonen var förväntansfull, och redan en halvtimme innan det egentligen var dags att gå satt ryggsäcken stadigt på ryggen. Edvin och jag följde med till skolan och Edvin undrade lite avundsjukt när han får börja (bara tre år till...) När Arvid slutade gick Edvin och jag för att möta honom också - fast han envist frågade NÄR han egentligen får börja gå hem ensam. Snart, min son, snart! Det är ju inte så att jag inte tror att du kan gå de 200 metrarna hem ensam; det är ju bara det att jag helst av allt skulle sitta som en fluga på väggen hela skoldagen...

Humlefestivalen 2014

Humlefestivalen 2014 blev en riktig familjefestival för oss - vi tog med oss barnen både på lördagseftermiddagen + kvällen och på söndagen och njöt av att se barnen trivas på vårt Humle. Själva gillade vi musiken, omgivningen och människorna vi träffade, även om vi kände oss mer ensamma i vår ålder än ifjol, när vi överraskades av hur många vi hittade att hänga med.

Precis som ifjol var musiken inne i lägergården, och det tror jag är ett utmärkt drag - speciellt eftersom de hade högtalare utanför också, så man slapp antingen-eller-känslan som störde lite ifjol. Barnen diggade också musiken och släppte loss längst fram till t.ex. Frankas Ungdomsorkester... (på bilden)

En helt annan orsak till att det kändes så lämpligt att vara på Humle just den 9 augusti är förstås också att vi var där exakt 11 år tidigare också - då uppklädda upp till tänderna, nygifta och med runt 110 (?) vänner och släktingar i släptåg. Faktum är att vi hade inspirerats inte så lite av Humlefestivalen när vi planerade vår bröllopsfest - vi hade till och med samlat citat som vi satt upp här och där på området, en idé som vi hade snott rakt av från en festival. (Gillar fortfarande idén, varsågod alla som planerar bröllop!) Känslan vi ville ha på vår fest var just den där mysiga sensommarkänslan man får på Humle när stigarna är upplysta av facklor och lyktor. Vi fick till det, tror jag i alla fall. Det var en bra start på resten av livet!

Och om jag ser lite trött och sliten ut på bilden? Oh ja, det var på håret att vi stannade hemma... men som vanligt piggnade jag till lite när jag kom utanför våra egna väggar.

Flytta klockan - åt rätt håll, helst

Förra helgen tittade vi vuxna i familjen på varandra och nickade förnuftigt. Vi var fullständigt överens. En vecka kvar av sommarlovet, och dags att flytta sovrutinerna ungefär en timme tidigare. Mycket klokt och mycket förståndigt.

 *plats för hånskratt*

Alltså, vi tänkte tydligen inte på att den här veckan har vi verkligen haft fullspäckat med program. Vi började ju med en Vasautflykt, och efter det har det firats födelsedagar här och där och där, vi har bjudit på mat och vi har bjudits på mat, vi har träffat vänner långtifrån och närifrån, det har avklarats rådgivningstider och tandläkartider och vi har verkligen inte hunnit någonting spontant. Mycket trevlig vecka! Men läggdags? HA! Senare än på hela sommaren, och uppstigningen likaså.

Det är så det går när man nickar förnuftigt mot varandra och tror att man har en plan.

Sommarkväll på Stennabba

 GRATTIS mamma på födelsedagen! 

Igår kväll firades mamma med en grillfest bland vinbärsbuskarna. Det var "bara" stora familjen och mommo & moffa, men ändå var hela gården full med glada människor som njöt av att en av årets hetaste dagar äntligen blev lite svalare till kvällen. Härligt!

Barnen hade bara roligare ju senare kvällen blev - och när kvällen blev långt, långt förbi läggdags packade vi äntligen in oss i bilen och fick lyssna på kiss- och bajshumor i 35 kilometer... så länge de är glada, så...

Sommarlov i tropikerna (aka Vasa)

Det blev ju ingen sensommarresa till fjällen. Istället funderade vi ett tag på att köra iväg till Norrfjärden några dagar, men det föll också, på tidsbrist och dålig timing. För att nu få åtminstone något till stånd fick det bli en dag i Vasa i måndags. Arvid behövde en skolväska... och ja, det var väl vår enda ursäkt den här gången. Mera nöje än nytta denna gång alltså!

Eftersom det faktiskt var en sommarlovsutflykt stannade vi till i Oravais och sökte skatt. Vi har nästan glömt bort hela geocachinggrejen i sommar, men jag tror faktiskt vi får så lov att ta upp det igen! På köpet fick vi se en fin stenbro, och så irrade vi runt ett tag i taggiga buskar som sedan visade sig vara helt onödiga att irra runt i. Vad gör man inte för Äventyret!

Jag hade inte kollat upp vädret så noga, men visste att det skulle bli en av sommarens varmaste dagar, så för säkerhets skull hade vi slängt in simkläder i bakluckan. Och det var hett. Och det var soligt. Och det var svettigt. Ganska länge. Sen gick vi in på Anttila, och när vi snabbt hade konstaterat att där inte fanns några väskor som intresserade Arvid tänkte vi gå ut och köpa glass för lite välbehövlig svalka. När vi kom till utgången möttes vi av - det här:

HUR länge hade vi egentligen varit inne vid Anttila?? Plötsligt var det tropisk storm där ute - vinden rev i flaggor och träd, åskan mullrade och regnet öste ner. Sen avlöste åskskurarna varandra resten av dagen, och simkläderna fick vila i frid i bakluckan... Men Arvid fick snyggaste väskan i stan (även om det var på håret - åskan hade nämligen slagit ner i byggnaden strax före...) och vi var ändå nöjda. På kvällen hängde vi med Mallo & co och beundrade deras ursnygga köksvägg, som jag inte fattar varför jag inte fotade. Inspirerande att se hur man kan förändra utan att totalrenovera!

Söndagssyssla: Fäboda

Det höll på att bli illa ställt - vi hade inte simmat på nästan en vecka. Så vi åtgärdade saken.

Yikes

Nu är jag i vecka 33+2. På Vårdguiden läser jag att man inte längre försöker skjuta upp förlossningen om den startar i det här skedet. Yikes! Borde kanske tänka till på allvar hur vi ska göra med skötbordet, var vi har alla små babykläder och hur i hela friden vi ska få in en vagga i vårt lilla sovrum.

Visserligen räknar vi med 1½ månad kvar, men faktum är ju att min förstfödde kom redan två veckor före bf*, och det ger... EN månad kvar. En månad går i allmänhet väldigt fort.

* Min nästfödde kom bara fem dagar före bf, så han tog det lite lugnare... men hittills har jag aldrig hunnit så långt som till 40+0, så om det händer den här gången kan jag tänka mig att jag blir lite... otålig. Jag intalar mig att det är mycket möjligt att det går så, men resonemanget känns liksom väldigt teoretiskt, så jag är inte så säker på att jag fattat. Men får jag vänta två månader till lär jag väl åtminstone hinna leta fram ett par tröjor åt det stackars barnet, som ännu den här veckan skulle anlända till en mycket förvånad och oförberedd familj...

Peter Sjöblom Quartet i Forsas föusi

Det här verkar vara en bra vecka för den som vill lyssna på proffsig musik i historiska miljöer i Purmo. Det är åtminstone en kombination som jag gillar - och ikväll hörde vi Peter Sjöblom Quartet i "Forska föusi" vid Kulturgården på Lassfolk. Det var fint, det också!

(Fast ganska varmt. Puh!)

Fjällen står kvar

Det är just nu vi brukar andas fjälluft. Vi brukar återvända till vår bit av fjällvärlden för att tanka lite lugn, lite stillhet, lite getporsdoft inför hösten som snart är på väg.

Det här året blev det ingen fjällresa - för mig och min lilla familj är orsaken ganska uppenbar, men av olika orsaker blev det faktiskt paus för hela stora familjen det här året. Jag har överraskats lite av hur förvirrad jag började känna mig i slutet av juli - varför packar vi inte? Varför letar vi inte fram gummistövlar och myggspray? Varför är vi inte på väg?

Men vi får klara oss ett år. Nästa år hoppas jag det blir comeback, och då kommer fjällen att stå kvar. Det är det jag tycker är så avslappnande - orubbligheten i landskapet. Varaktigheten. Och samtidigt det vilda, att det är en omgivning där människorna är gäster, men inte mer.

(Alla bilder i inlägget är tagna för exakt ett år sedan - 1 augusti 2013)