TGIF och en tredjedel av läsåret

Idag skrev jag för sista gången den här perioden upp TGIF på tavlan sista lektionen på fredag. (Det hann nästan bli en tradition - tre fredagar är en tradition, eller hur?) Dags för ny period - och jag fattar inte vart en tredjedel av läsåret försvunnit?

*mycket förbryllad*

I början av läsåret skrev jag ett eller ett par überentusiastiska inlägg om mitt jobb med tillägget att jag säkert kommer att ta tillbaka allt det där entusiastiska i nåt skede, när hösten blir mörk och proven många och nyhetens behag har lagt sig. Hösten har blivit mörk, proven har varit många, men nyhetens behag har inte lagt sig. Vissa dagar springer jag med andan i halsen, panikrättar läxförhör, kånkar böcker från klassrum till klassrum, tvivlar på min förmåga, blir ursinnig, irriterad och fundersam - och ändå tycker jag om det.

Det här är en plats för mig, och här vill jag vara. Delarna finns på plats, här vill jag bli bättre. För jag misslyckas hela tiden, jag inser varje dag att man kan göra saker på ett bättre sätt än jag gör - och det är inte (alltid) stressande, utan snarare stimulerande, peppande och inspirerande. Varje dag lär jag mig saker av mina kolleger - och mina elever. Att jag dessutom får blanda båda mina undervisningsämnen, och dessutom högstadiesjuor med universitetsstuderande, är idealiskt. Efter flera år av "man tager vad man haver-jobb" är jag inte bortskämd med en jobbsituation som känns så skräddarsydd för mig!

Jag vet inte om jag någonsin trivts så bra med min jobbsituation - till och med om vi tar med Gröna Lund i beräkningen. (Och då bör vi minnas att jag kunde slinka in på en Jean Paul-konsert efter arbetspasset om jag hade lust. Eller Tobbe Trollkarl.) Och jag vet inte om jag njuter så mycket "trots att" eller "tack vare" att det här (också) är tidsbundet. Men jag tror det är "trots att". Ödmjukt tacksam.

Hur roligt? Så här roligt! Nästan alltid. Hehe. (Grönan 2005, Mattus foto)