Utseende och komplimanger har varit på tapeten på en del bloggar på sistone. Bland annat Malin / En gul apelsin, Lina och Amanda skriver om det, tänkvärda texter.
Visst är det trevligt att se fin ut. Det är inget fel alls på att gå förbi en spegel och märka att åhå, den där tröjan satt bra, eller att titta in i spegeln och upptäcka att håret svängt sig rätt. Det kan pigga upp en dag. Däremot har jag på sistone känt mig mer och mer obekväm när jag får komplimanger för kläder eller hår - och jag vet inte varför, egentligen? För det måste jag ju erkänna rakt upp och ner: jag är fåfäng. Jag tycker om det som är vackert och skulle gärna själv vilja vara en sån där som hör till det Vackra Folket. Så varför inte tacka och ta emot när någon tycker att jag har en bra dag?
Kanske som en av kommentarerna till Malins blogginlägg menade - att det där obekväma kanske kommer sig av dåligt samvete, för att jag inte vårdar och värnar om mitt utseende som jag borde. Som jag inpräntas varje dag, överallt att jag borde. För tillfället känner jag att jag prioriterar utseendet väldigt lågt - visst, jag måste tänka på att se representabel ut eftersom jag jobbar i samma hus som cirka 500 tonåringar dagligen och det ställer vissa krav, men jag lackar t.ex. väldigt sällan naglarna nuförtiden... för jag VET att lacket kommer att sitta kvar minst en vecka efter att jag börjat skämmas ögonen ur mig för de fula flagorna med mörklila lack som inte alls tar bort sig själva. Efter en höst med intensivt (men roligt) jobb, ständigt inflyttningskaos och helt vanligt småbarnsliv har jag definitivt en känsla av att jag ser ganska sliten ut och jag vill bara att hela världen och jag själv ska strunta i det. Jag vill liksom bara att mitt utseende ska sköta sig själv och låta mig tänka på annat.
Just det, och komplimangerna då, jag var ju inte klar med dem! Malin skriver att hon inte berörs på samma sätt av att t.ex. höra att hon är smart, eftersom hon är på det klara med sin hjärnkapacitet, men däremot ständigt görs osäker när det gäller ytan. Det fick mig att tänka. Och arma dagar - jag vet inte när jag senast skulle ha hört att jag är smart? Jag har fått komplimanger för klädesplagg, kanske för hårfärgen, och häromdagen fick jag faktiskt höra att jag såg solbränd ut (strangely enough). Men när har jag fått höra att jag är smart, jobbar hårt eller är en omtänksam mamma? Nej, just det. Det är inte komplimanger som man lika enkelt strör omkring sig.* Däremot är det inte svårt att ge en utseendekomplimang - det är ju sådana jag själv också ger. När jag slås av att någon har en snygg tröja, nya coola glasögon eller en snygg frisyr säger jag det gärna (och jag menar det alltid), men de där andra komplimangerna, de som går bortom ytan, de kräver lite mer. De är lite svårare att ge.
* Kan förstås också bero på att, hrm, jag inte uppfyller den där beskrivningen sådär exakt.
Update: Mattus påpekade att han faktiskt brukar säga att jag är smart. Det är sant!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar