33

På tal om ytan då. Så här såg jag ut runt åtta på morgonen den dag jag fyllde 33 och kände hur åldern tog mig ännu lite mer.* Jag väcktes ovanligt snällt, jag kramade mina barn, jag insåg att vi skulle förbereda utvecklingssamtalet på förskolan, jag struntade i att jag redan hade tänkt vara på väg och satt vid köksbordet med min finaste sexåring och funderade tillsammans med honom på om han kan hoppa x-hopp, ramsräkna och bemöta andra på ett bra sätt. Jag hastade iväg till jobbet, jag snabbkopierade prov. Jag hade en intensiv och rolig arbetsdag, ungefär som det brukar vara. Jag kände mig tacksam för att jag har det här jobbet åtminstone nu.

Jag packade väskan full med saker jag kanske borde tänka på inför morgondagen och ilade till förskolan, där jag av någon anledning hade lovat att infinna mig en kvart efter att sista lektionen slutat. Jag var tacksam för att Arvid har en så bra vardag på Kyrkekan. Jag körde de 200 metrarna hem och mötte Amanda, Edvin och så Matias och Arvid som inte nyttjat hästkrafter för att ta sig hem.

Vi bjöd mina systrar & co på kvällsmat och jag var tacksam igen. Sedan kom pappa, lillebror och mommo & moffa på kaffe och tårta och jag var tacksam igen.

Så om jag får summera den här födelsedagen - tacksamhet. För sådant som jag har varje dag just nu. Min familj. Min stora familj. Mitt jobb. Det är inte så illa.

*Om det ser ut som om bakgrunden inte är helt feng shui, don't worry. Det är den inte heller, inte det minsta. Du såg inte fel.