Det fyra dagar långa kalaset

 

Nej, vi vilade ju inte direkt ut i helgen efter första skolveckan, inte så värst. Vi startade kalasandet redan på torsdag när pappa fyllde 60 (hurra för honom!) och firade stort i Zion. Det blev nu mest kökstjänst för en del av familjen, och fototjänst en stor del av kvällen för mig (pappa insisterade på att alla gäster skulle finnas med på bild - inte så lätt med rörliga mål!). Men det var trevligt! God förtäring och trevliga människor som kommit för att de bryr sig om. Bra kalas, ett sånt kan jag också tänka mig när jag fyller 60. Gissar att det inte är så länge tills, att döma av hur fort tiden går för tillfället.

Vi drog till med en arbetsdag emellan, och på lördagen återvände vi till Zion. Den här gången var det släktträff på gång, med ättlingarna till fammo och hennes (ganska många) syskon. Inte så många som heter Willner längre, men släktdrag återkom i rätt så många ansikten. I vintras dog det sista av fammos syskon, men de fanns alla kvar i bakgrunden, som en gemensam bottenton. De är saknade och fortfarande älskade, och det var fint att ha det som grund när jag träffade släktingar jag känner, släktingar jag halvkänner och släktingar jag inte ens kände igen.

Efteråt var jag lite besviken på mig själv för att det var så många jag inte hade pratat med, eller mycket mindre än jag hade hoppats när jag nu hade chansen. Men förklaringen var ju egentligen ganska enkel - Matias var i Vasa på sin kusins bröllop, så yrbollarna jag hade sällskap med höll mig ganska busy. De uppförde sig ändå hyfsat bra, åt sin mat och åstadkom ingen större kalabalik, så jag är utomordentligt nöjd.

Haha, att döma av bilden är det en rätt förvirrad släktgren det här. Men i verkligheten skulle jag säga att de flesta är riktigt skärpta!

Vi började med mat och samling i Zion och fortsatte med en tur (i regnet) till släktgården på Vilobacka och sedan gravgården för att till sist landa vid kaffebjudning vid Zion igen. Även om jag varit ganska många gånger till huset är det en evighet sedan sist, så jag hade helt glömt bort hur det såg ut inuti. Så vackert det var! Nedgånget förstås, eftersom ingen bott där permanent sedan 50- eller 60-talet, och inte på somrarna heller på ganska länge, men vackert. Tror jag måste be snällt att få låna nyckeln av min farbror och åka dit nån gång när det är mindre folk som går runt - och inte två ungar som gärna vill upptäcka också mindre barnsäkrade hörn...

Och eftersom vi kände att risken var överhängade att vi skulle bli eremiter (höhö) bjöd vi Ylva och Anders till oss på kvällste. Lite trötta värdar kanske, men eftersom de var på snabbvisit i landet fick vi nu passa på och träffa dem när vi kunde - och trevligt som bara va var det! Det också.

Nå, på söndagen gjorde vi så lite som möjligt, men när det närmade sig kväll ordnade moster Sussi kalas för mommo som fyllde 80 år. Den här gången ett lite mindre kalas, vilket var helt perfekt! Åtminstone jag laddade en massa energi av att sitta med syskon, kusiner, mommo&moffa med flera i kvällssolen på terrassen och njuta av augusti. Så skönt!

Och sen? Ja, sen var det måndag igen. Thank God it's Friday imorgon, men det hjälper nu inte så hemskt mycket eftersom jag (äntligen) har insett att det är mycket, mycket snart vi ska flytta, och att det knappt märks alls här hemma ännu... Hopetihopp, full fart framåt bara!

Tycker det är en helt fantastisk bild av den lilla äppelpallaren, med skyldig uppsyn och allt. Och anklagande pekfinger. Eller vänta lite nu... eh, det är ett anklagande långfinger, vad det nu ska betyda...