Tingeling än en gång

Nästsista kvällen med det här hemma - och högst antagligen sista kvällen som ser normal ut. Det firar A&E med filmmys framför favoritfilmen. Själv packar jag ner böckerna ur bokhyllan - och efter det kommer det definitivt att synas att vi är på väg.

Hej så länge, sandlådan

Ikväll flyttade sandlådan och gungorna. Om några dagar följer vi efter. Fortfarande tror jag egentligen inte på det där tramset om att vi ska flytta. Och även om ett par lass redan har gått till vårt nya garage ser man faktiskt ingen skillnad här inne. Oj, hjälp.

Och medan sandlådan flyttade satt jag här inne och planerade engelskakurs, mitt extraknäck som börjar på tisdag. Om jag känner mig splittrad? Nå, kanske lite.

Underverk

Norrskenet sent igår kväll. Wow! Vilken show. Senast jag stod och frös och fascinerades av det fantastiska var nog för ett och ett halvt år sedan, på sportlov i Norrfjärden. Brukar det verkligen vara norrsken i augusti?

(Bilden står Mattus för, som vanligt när det är fråga om mörkerfoto...)

Drömhus och hus

Tack och hej, radhuset! Good times.

När vi flyttade hit för fyra år sedan tänkte vi alltså att det var tillfälligt. Bara tills vi hittat Huset, det där vi ville leva tills vi blir skruttiga och grå, där vi ville låta rötterna gräva sig djupt ner i marken. Jag trodde vi förr eller senare skulle hitta det där huset som får det att pirra i magen, där allt faller på plats och beslutet känns självklart. Solen faller in genom fönstren med ett förklarat ljus och man får panik vid tanken på att någon annan ska bjuda högre och sno huset.

Det visade sig att det inte var så lätt. Ett eller ett par hus under de här åren har fått det att virvla i huvudet på mig, men det har fallit på att de varit för seriösa renoveringsobjekt eller alldeles för små redan nu. Sedan... har det liksom inte kommit så mycket mer. Att vi velat något fruktansvärt om var vi egentligen vill bo har inte gjort det lättare. Vi har visserligen inte sökt aktivt hela tiden, men vi har ändå försökt hålla koll. Och det är inte mycket intressant som synts till.

I våras blev det mer och mer uppenbart att 1) vi är dumma om vi bor på hyra ännu fler år och 2) vår familj kräver mer utrymme än 83 kvadrat för att kunna leva i fred och harmoni. Vi började leka med tanken på att skippa Drömhuset, när det nu inte verkar vilja dyka upp, och helt enkelt köpa ett hus, ett där vi kan bo. Nu. Ett hus för den här delen av livet. Nästa pusselbit. Vem har sagt att man bara får äga ett hus under sin livstid?

Och så kom det. Vårt vita sjuttitalshus. Man kan väl inte säga att det var förälskelse head over heels, men det var sympati och en känsla av att det här kan fungera. Lite som ett förnuftsäktenskap, men ett som bottnar i sympati och en hoppfull optimism. Vi ska nog bli vänner. Det står kanske inte i en skogsbacke med utsikt över stora landskap som ett av mina påhittade hus som aldrig dök upp, men det gränsar åtminstone till en åker. Och nu är mitt största nöje att surfa tapeter och gardiner på kvällarna när jag egentligen borde packa flyttlådor, och vi har en massa planer som vi knappast hinner göra så mycket åt under skolåret. Det ska bli riktigt roligt det här, även om det inte pirrar så mycket i magen.

(Det här är för övrigt mer känslan jag trodde skulle dyka upp förr eller senare. Och huset. Men med tanke på att det finns i Gnesta är det kanske inte så konstigt att vi missade det.)

Det blev visst mer tankar om att flytta och bo ändå, men för att inte verka så tjatig publicerar jag inlägget först imorgon. Händelsevis 9.10 när dagens första lektion börjar, bara för skojs skull.

Nostalgia strikes

Ända tills för några dagar sedan trodde jag egentligen inte det minsta på att vi skulle flytta någonstans snart. Visst, jag hade ett vagt minne  av att ha köpt ett hus, men det var ju j-ä-ä-t-t-e-länge sedan, och ändå har det inte synts till någon flytt. Jag kunde nämna flytten i varenda small talk jag hade i flera dagar, men när jag laddade en tvättmaskin, gick över vardagsrumsgolvet för att hämta en banan i köket eller gick ut på terrassen för att känna på vädret på morgonen fanns det inte i min verklighet att det här snart inte är mitt hem längre. Det började bli mitt hem för fyra år sedan; det var inte genast mitt hem, men det blev så småningom.

Jag tyckte genast om terrassen, klätterstenarna i skogsbrynet och de stora vardagsrumsfönstren där man ser höga, mörka tallar. Senare upptäckte jag det fina vardagsrumsgolvet, den stora gräsmattan och trappan framför ytterdörren där man kan sitta en vacker sommarkväll. De fisbleka färgerna i badrummet vande jag mig vid, och det tråkiga köket blev jättefint när vi tapetserade om i mörka färger för ett och ett halvt år sedan. Jordgubbslandet vi skaffade ifjol har bjudit på mycket gott, men bärbuskarna som har tre år på nacken har gett cirka fem bär totalt. I vintras fick vi äntligen upp en fönsterlampa i vardagsrummet så man kunde sitta och läsa i soffan utan att ha på full belysning i rummet. Och framför allt, efter att ha vantrivts med det lila sovrummet i tre och ett halvt år, tog vi oss äntligen i kragen i vintras och målade om i lilla rummet och bytte rum med barnen. Ett halvår har jag tyckt om mitt sovrum. Och nu flyttar vi ifrån det.

Det känns nostalgiskt, men inte så sorgligt (utom kanske de höga tallarna). Mer att jag är tacksam för att det har varit hyfsat trevliga fyra år här. Uppåt och nedåt, men radhuset har varit hemma. Jag var inte alls så säker på det när vi flyttade hit från Vasa, men man vänjer sig. Nu vet vi hur man bor i radhus också.

Det finns ungefär tusen saker jag kunde skriva om att flytta och bo. Men jag vet inte. Gränsen mellan att reflektera och att älta är hårfin.

Gilla augusti, del 2

Häromdagen slog jag till med en affär som nog ger mig de allra största vuxenpoängen, näst huset vi betalade igår, nämligen en riktigt stadig, inhemsk bärplockare. Jag har alltid tänkt att man ändå inte kan plocka blåbär med en sån utan att få bärmos, och de där lingonen vet jag ändå aldrig riktigt vad jag ska göra av. Men, inspirerad av min kusin som blivit storplockare i år, tänkte jag ändå ge det ett försök.

Ikväll invigde jag den - och det gick ju hur bra som helst! Lite mer mosade bär, några spindlar och mycket mer skräp än vanligt (jag brukar annars komma hem med en pytteliten burk färdigrensade bär...), men det gick alldeles utmärkt. Och det fanns så mycket bär! Stora, saftiga, fina och bara en liten del av dem övermogna. Wohoo! Bara att krafsa åt sig! Och försöka låta bli att tänka på rensandet som nog bör ske ännu ikväll. Får nog ta och fortsätta imorgon! (Säger hon med stirrig blick och blåbärsris och tallbarr i håret.)

Och på tal om vuxensaker man kan äga (men som jag inte gör) - kan man göra lingonsaft med saftmaja? Eller är det den där krångliga lingondrickan som ska stå flera dagar som gäller? (Hälsningar, nybliven bärplockarägare som tänker att blåbärssäsongen snart är över...)

Saker, prylar, grejer, ting

Haha, idag har jag sett ungefär tre miljoner föremål som jag inte haft minsta lilla behov av att köpa! Juthbacka alltså, som det brukar vara. Det enda som fick komma med hem var dagens Vasablad och ett par eneurosjeans åt Edvin. Det är skumt egentligen, för egentligen fyndar jag mer än gärna på loppisar. Det känns bara som att Juthbacka är så hypat att det inte går att överraskas av fynd. Och likväl hamnar vi där varje år - men det är ju trevligt! Speciellt i förmiddags, med barnen hos fammo och faffa strosade vi runt i augustisolen och lyckades prata om amorteringar, soffmöblemang, flyttlådor och andra intressanta (eller åtminstone aktuella) saker utan att någon avbröt. Det kändes lyxigt!

I och för sig, det är kanske inte så konstigt ändå att vår köpiver inte var så stor just idag. En vecka kvar till flytten. En vecka kvar i radhuset. Och väldigt många saker vi redan äger. Saker som borde befinna sig i bananlådor mycket, mycket snart. Gulp.

Det fyra dagar långa kalaset

 

Nej, vi vilade ju inte direkt ut i helgen efter första skolveckan, inte så värst. Vi startade kalasandet redan på torsdag när pappa fyllde 60 (hurra för honom!) och firade stort i Zion. Det blev nu mest kökstjänst för en del av familjen, och fototjänst en stor del av kvällen för mig (pappa insisterade på att alla gäster skulle finnas med på bild - inte så lätt med rörliga mål!). Men det var trevligt! God förtäring och trevliga människor som kommit för att de bryr sig om. Bra kalas, ett sånt kan jag också tänka mig när jag fyller 60. Gissar att det inte är så länge tills, att döma av hur fort tiden går för tillfället.

Vi drog till med en arbetsdag emellan, och på lördagen återvände vi till Zion. Den här gången var det släktträff på gång, med ättlingarna till fammo och hennes (ganska många) syskon. Inte så många som heter Willner längre, men släktdrag återkom i rätt så många ansikten. I vintras dog det sista av fammos syskon, men de fanns alla kvar i bakgrunden, som en gemensam bottenton. De är saknade och fortfarande älskade, och det var fint att ha det som grund när jag träffade släktingar jag känner, släktingar jag halvkänner och släktingar jag inte ens kände igen.

Efteråt var jag lite besviken på mig själv för att det var så många jag inte hade pratat med, eller mycket mindre än jag hade hoppats när jag nu hade chansen. Men förklaringen var ju egentligen ganska enkel - Matias var i Vasa på sin kusins bröllop, så yrbollarna jag hade sällskap med höll mig ganska busy. De uppförde sig ändå hyfsat bra, åt sin mat och åstadkom ingen större kalabalik, så jag är utomordentligt nöjd.

Haha, att döma av bilden är det en rätt förvirrad släktgren det här. Men i verkligheten skulle jag säga att de flesta är riktigt skärpta!

Vi började med mat och samling i Zion och fortsatte med en tur (i regnet) till släktgården på Vilobacka och sedan gravgården för att till sist landa vid kaffebjudning vid Zion igen. Även om jag varit ganska många gånger till huset är det en evighet sedan sist, så jag hade helt glömt bort hur det såg ut inuti. Så vackert det var! Nedgånget förstås, eftersom ingen bott där permanent sedan 50- eller 60-talet, och inte på somrarna heller på ganska länge, men vackert. Tror jag måste be snällt att få låna nyckeln av min farbror och åka dit nån gång när det är mindre folk som går runt - och inte två ungar som gärna vill upptäcka också mindre barnsäkrade hörn...

Och eftersom vi kände att risken var överhängade att vi skulle bli eremiter (höhö) bjöd vi Ylva och Anders till oss på kvällste. Lite trötta värdar kanske, men eftersom de var på snabbvisit i landet fick vi nu passa på och träffa dem när vi kunde - och trevligt som bara va var det! Det också.

Nå, på söndagen gjorde vi så lite som möjligt, men när det närmade sig kväll ordnade moster Sussi kalas för mommo som fyllde 80 år. Den här gången ett lite mindre kalas, vilket var helt perfekt! Åtminstone jag laddade en massa energi av att sitta med syskon, kusiner, mommo&moffa med flera i kvällssolen på terrassen och njuta av augusti. Så skönt!

Och sen? Ja, sen var det måndag igen. Thank God it's Friday imorgon, men det hjälper nu inte så hemskt mycket eftersom jag (äntligen) har insett att det är mycket, mycket snart vi ska flytta, och att det knappt märks alls här hemma ännu... Hopetihopp, full fart framåt bara!

Tycker det är en helt fantastisk bild av den lilla äppelpallaren, med skyldig uppsyn och allt. Och anklagande pekfinger. Eller vänta lite nu... eh, det är ett anklagande långfinger, vad det nu ska betyda...

Krusbär

Även om jag ända sedan huskontraktet skrevs har haft mina dubier om hur klokt det var att köpa sjuttitalshus på sjuttitalsområde när det egentligen är helt andra sorters hem på andra sorters platser som får det att pirra i magen på mig så kan jag konstatera att vi i alla fall har köpt en riktigt präktig krusbärsbuske. And that counts for something.

En augustidag

En underbar, underbar dag. Sensommar, värme, sol. Vad borde man göra då? Nå, åtminstone borde man inte lägga hela dagen på att arbeta och uträtta ärenden, laga mat och turbostäda för att kunna visa upp en respektabel lägenhet för potentiella nya hyresgäster. Det blev liksom inte så mycket sol och luft och njut däremellan.

(Och jag vet jag vet jag vet. Det är ju inte utegångsförbud efter nio. Men en dusch, en tekopp och framför allt en tidig nattning av mig själv lockar lite för mycket nu.)

Om proportioner

Eftersom jag tydligen inte kan tänka på nåt annat än lärargrejer just nu tycker jag det här var en bra kolumn av Kaj Korkea-aho. Om hur saker kan anta oanade proportioner, speciellt när man är i... en viss ålder. Hålla föredrag har inte gett mig ångest vad jag kan minnas, även om jag förstås varit nervös. Men bara greppbart nervös, så nervös som man kan förvänta sig.

Däremot vet jag vad gigantiska proportioner innebär. På nian skulle vi vaccineras. Stelkramp kanske? Jag började oroa mig på åttan. Eller kanske redan på sjuan? Det gjorde mig illamående och kunde ta bort glädjen i helt andra saker som var både större och viktigare och roligare än den där sprutan var jobbig. Spelade ingen roll. Proportionerna var helt ur balans. Det kan säkert analyseras hur långt som helst; sprutan var knappast det viktiga, utan fick bli något konkret att rikta all allmän oro mot.

Visst kan proportioner försvinna ännu, efter det magiska 30-strecket, men jag är ganska säker på att jag är bättre på att hantera nojor och bagatellångest innan de får monsterproportioner. För det mesta i alla fall. Eller ska vi säga - bättre än när jag var 14 i alla fall.

Det där ska jag ta och komma ihåg det här läsåret.

(För övrigt: min sprutskräck försvann när jag var gravid första gången och råkade ut för diverse blodprov. En bieffekt jag inte hade förväntat mig.)

Ett eller noll

Det har varit intensiva arbetsdagar den här veckan - och då har jag bara hunnit med tre egna lektioner hittills. Det har varit jätteroligt, vet inte när jag har varit så jobbpeppad sist, men när jag kommit hem... har jag liksom pyst ihop som en ballong i ett lekrum ett halvår efter födelsedagskalaset. Antingen full fart eller ingen fart alls. Och ingen fart alls får bli här hemma. Det blir tydligen inte många blåbär plockade i år om vi säger så! Men det lär lugna ner sig så småningom. Just nu ska allt startas upp, ordnas upp, tänkas ut och begripas.

Och! Jag tror att jag har en rimlig chans att åtminstone de flesta dagar kunna avsluta dagens jobb när jag är på jobbet! Okej, kanske inte när det är jag som hämtar barnen, men annars. Och inte om jag räknar med extraknäcket, men det är ju extra. Hur som helst. Det känns bra. Det känns lovande. Det känns i själva verket sjukt lyxigt jämfört med förra året. (Hoppas bara det här inte var en av mina vanliga felkalkyleringar nu bara...)

För övrigt: från och med imorgon är det festligheter så det står härliga till. På fyra dagar räknar vi med 60-årskalas, större släktträff och 80-årskalas. Not bad! Släktträffen krockar förresten med ett bröllop, så vi får dela på oss på lördag. Inte alla fyradagarsperioder som ser ut så, om man får säga så!

Förskola

Min fina unge, min första unge. Idag började han förskolan. Det känns väldigt odramatiskt för oss, eftersom han egentligen började redan för ett år sedan, i en tillfällig femårsgrupp i förskolan. Omställningen och "åh nej, hur stort har mitt barn egentligen blivit" kom redan då, och nu är jag bara glad att han får fortsätta ett år till på ett ställe där han trivs så bra. Han själv har inte heller varit nervös, utan mest bubblat av iver för att de ska få börja jobba med Trulle-boken och för att han nu kommer att vara en igelkott istället för en kanin.

Men det som slog mig - om ett år börjar han ju skolan! Wow.

Gilla augusti

Peppad

Jag är så glad att vara tillbaka på min nygamla skola! Hemma igen. Imorgon börjar terminen - även om det råkade bli så att jag själv inte har en enda lektion förrän onsdag. Och det känns så bra att börja. Det ska bli intressant att se hur det funkar att undervisa engelska på högstadienivå, och det bara kliar i fingrarna av iver att sätta igång med modde, som jag ju redan vet att i bästa fall är ett mångsidigt och kreativt ämne. Och som pricken på i - dagens bästa överraskning var att jag fick några biblioteksraster! Att få jobba i skolbiblioteket (som dessutom råkar vara ett ovanligt modernt, fräscht och påkostat skolbibliotek) är utan tvekan en av mina favorituppgifter, och jag hann redan sörja lite att jag inte skulle ha några bibbaraster i år. Men nu är jag utomordentligt nöjd! Med det också.

Haha, hundra procent positivt inlägg. Det skulle kunna vara ironiskt menat, men jag lovar - det är helt uppriktigt. Det ska jag komma ihåg om ett par veckor, när vi är mitt uppe i flytten och jag dessutom ska börja kombinera det här jobbet med mitt andra jobb. Det kan eventuellt kanske möjligen kännas lite annorlunda då. Men nu är det precis så här gött det känns inför skolstarten!

All credd för den här ursnygga bilden till Mattus!

En festival som knyts ihop

Gudstjänst med en tavla som målas i bakgrunden.
Dricka saft och äta äppelkaka.
Bära stolar och städa lekstuga.
Breda ut tältdukar på tork i solen.
Köpa glass endast för att vara snäll eftersom det nu finns så mycket kvar i frysboxen.
Gå ner till stranden med barn som hellre kastar lera på varandra än plaskar i vattnet.
Handla hem hembakta semlor och mängder av corn flakes som lämnat efter lägersäsongen.

Komma hem och försöka komma underfund med det där som kallas Riktigt Vanlig Vardag och börjar imorgon.

Dagens trädgårdsrapport

Jag gillar överlevare i trädgården! Det är vid närmare eftertanke den enda sortens trädgårdsväxter som ska finnas i närheten av mig. Vår stora petunia hade fört en tynande tillvaro ett tag, och när vi kom hem från fjällen var den så gott som helt brun. Jag tog ner den och hade tänkt slänga den... men jag är tydligen inte så handlingskraftig, för där står den ännu, bredvid trappan - och nu blommar den ju plötsligt igen! Nu är det bara att rensa bort det bruna och hänga upp den igen.

*Trädgårdsmästaren borstar nöjt av sina gröna fingrar efter en fin insats och klappar sig själv på axeln.*

Humlefestivalen 2013

Både sol och regn. Och sedan sensommarmörker, som det ska vara på Humlefestival.

Den här Humlefestivalen har jag verkligen inte lyft ett enda finger för - jag har inte ens gått till köket och tiggt mig till att få skiva gurkor (som ifjol - fast då var det visserligen Amanda som stod i köket med gurkorna).  I år är det ett helt gäng gamla rävar (och Amanda, ungefär) som tagit upp festivalplaneringen, och det blev en riktigt fräsch omstart - jag hade känslan av att de nu äntligen förverkligat det som i flera år pratats om som festivalens tema: kreativitet, många konstformer, etisk hållbarhet och småskalighet på ett bra sätt. Tankarna fanns med de år jag var med i arrangörsgruppen, men det var alltid mer i bakgrunden - det fanns inte helt enkelt rätt personer eller tillräckligt mycket energi för att omsätta tankarna i praktiken, och festivalen har rullat på rätt långt i gamla hjulspår. I år har arrangörerna verkligen lyckats bryta med en del gamla mönster, samtidigt som grundkänslan finns kvar.

När man betalade in sig var man genast i cafétältet, vilket kändes trevligt - man måste inte börja se sig om var det hände något, för man klev rakt in i festivalen. Bra idé! Dessutom var området mer avgränsat, så människorna spred inte ut sig över ett för stort område. Intimt och gemytligt. Konserterna var inne i lägergården, vilket förstås hade den fördelen att det 1) inte regnade på publiken och 2) var ganska mysigt. Den stora nackdelen med det var att det var så antingen eller - antingen stod man ute och pratade med folk eller så var man inne och lyssnade på musiken. För det mesta märktes det inte ens att ett band hade börjat spela om man stod där ute. Så ja, vi missade ett par. Däremot fanns det folk att prata med, fler i cirka vår ålder än på flera år, trevligt trevligt!

Vi missade som sagt en del band, men Kaemo, österbottnisk reggae, svängde. (De har ett par låtar på sin hemsida.) Och huvudbandet Benesser från Sverige var intressant - tråkigt att det hade dragit ut så mycket på tiden att det var hög tid för oss att köra hem och släppa iväg våra snälla barnvakter när de väl hade spelat sina första låtar... (Men de finns på Spotify, får lyssna vidare här hemma.)

Och nu ska vi äta korvsoppa och plocka ihop en av de eviga påsarna med extra barnkläder, för alldeles snart ska vi iväg till Humle igen, hela familjen idag. Gudstjänst kl 13 för den som råkar läsa inlägget snabbt! Annars har jag för mig att gudstjänsten skulle sändas i Vega nästa söndag? Men vet inte var jag läst/hört det...

Uppdatering: Jo, sändning om en vecka! Dessutom kan jag berätta att Kaemo också finns på Spotify...

(Credd till Mattus för mörkerbilderna...)

Sova

Förra veckans kvällsutsikt.

*Disclaimer: mycket egocentrerat inlägg som jag kanske inte skulle skriva i piggare tillstånd*

Jag har varit så sjukt grinig och lättirriterad och gråtmild idag mot kvällen. How come? Nå, jag steg upp sju i morse. Sju, alltså inte mitt i natten. Att väckarklockan skulle ringa tänkte jag inte på igår kväll, utan stannade uppe så länge det råkade bli, så länge det brukar råka bli när man är ledig. Så jag sov väl 6½ h, med en flaxande, bökande treåring som närmaste granne (som vanligt alltså). Och nu känner jag av skillnaden mot att sova en full åttatimmarsnatt - och fattar orsaken till att det brukar kännas ganska jobbigt mot slutet av dagen när vardagarna rullar på och jag aldrig tar mig tid att sova så mycket som jag behöver. Sömn! Att jag alltid lyckas glömma hur guld värt det är. Så barnsligt, så dumt att inte se till att tanka sömn som man vet att är livsnödvändigt - när det går.

Så hur göra nu då? Det är ju så mycket som ska ske efter att barnen somnat (vilket, kan vi tillägga, inte skett utan strider på sistone). Och läsa bok är ju skönt. Och bra. Och, kan man hävda, nödvändigt för en moddelärare. Och se på tv-serier är en njutning. Och ställa för morgondagen och hänga upp bortglömd tvätt brukar vara nödvändigt. Och duscha bör man ju nån gång. Det jag däremot inte behöver göra är att sitta och surfa runt och runt och runt. Totalt onödigt! Min egen blogg är det roligt och konstruktivt att lägga tid på, kolla mejl och facebook ett par gånger (inte tjugo!!) om dagen är nyttigt och vissa bloggar vill jag följa med. Men resten - bort! (Försöka kan man. Och påminn mig om att inte skaffa smarttelefon!)

Så nu ska jag ta min huvudvärk och sätta mig i soffan med lite flingor och valfri tv-serie - sedan godnatt. Hejdå datorn!

(En annan sak. Jag är mycket, mycket irriterad på att min kropp kräver så mycket sömn. Varför kan inte jag vara en sån där lycklig som klarar sig fint på fem timmar per natt? Varför? Varför? Tänk vad mycket man skulle hinna på de timmarna.)

Starta

Idag har jag varit in till jobbet andra gången - den här gången på info för nya lärare, vilket kanske delvis var lite överflödigt eftersom det här nog är den skola jag känner till bäst av alla jag jobbat på. Men ack, lyxen i att bara sitta och få information serverad på silverfat! Kände mig så curlad att jag bara väntade på att någon skulle räcka mig en terminsplanering också. (Men nej, den får jag allt få till stånd själv... bäst så kanske!)

I vanliga fall kommer jag in mitt i en termin och får reda på det allra nödvändigaste (typ vilka klassrum jag ska undervisa i, och möjligen vilket ämne det rör sig om) och resten får jag lista ut. Jag har blivit rätt duktig på att lista ut, men det är inte bara en gång jag märkt efter några månader att det varit nån rutin jag inte visste om att fanns, och därför inte visste att borde listas ut, eller något som bara verkade skumt som hade en fullständigt naturlig förklaring.

Hur som helst. Jag känner mig peppad. Kom an hösten! Men det får nog bli ett antal timmar vid skrivbordet imorgon också...

Muzak

Arvid sitter och sjunger medan han leker: Äääh, sexy lady. Ääääh, sexy lady. Wop. Wop.
Och Edvin hakar på: Hexi lej...

Och jag ba: Mattuuus! Välj vad du spelar för musik för våra barn nästa gång!

Norrfjärden

Sist vi var till Norrfjärden var det arktisk kyla och juleljus i alla fönster. Den här gången var det sol och bad och hallon i buskarna. På väg hem från fjällen stannade vi till i Norrfjärden från fredag kväll till söndag förmiddag för att ta det lugnt och leva la dolce vita med Ylva och Anders. Skönt med en mellanlandning innan man kommer hem och känner alla borde och måste som kommer emot!

På fredagen var det renoveringsprojekt i källaren på gång, så vi höll oss mest ur vägen - tror det var precis vad som behövdes för mig: en kväll med bra bok i en solstol och barn som upptäcker leksaker de inte lekt med sen i julas! På lördagen lämnade jag och Ylva alla män hemma och for in till Piteå för att strosa på stan ett par timmar - tårta hittade vi också, sånt delar de tydligen ut på gågatan där... Sedan blev det en tur till badstranden vid Harrträsket, och sedan bjöd (!) Y&A ut oss på restaurangen 1906 vid Stadshotellet i Piteå. Lyxigt! God mat, trevlig omgivning och gott sällskap - och hyfsat välartade barn. Tio tummar upp av tio möjliga får lördagskvällen!

Efteråt var kvällssolen för vacker för att slösa bort, så vi fortsatte att njuta av sommaren i fina Badhusparken innan vi åkte hem, nattade barnen och själva satt upp alldeles för länge och spelade Mexican train. Koncentrerat klickande av dominobrickorna fyllde luften och vi blev kanske en liten aning förvånade när vi märkte att vi suttit uppe till två. Kan förklara söndagens sena start... Farligt spel, det där!

En skön helg blev det som avslutning på resan, vi tackar! Återkommer med bilder från fjällen när alla är samlade - de är utspridda på tre kameror och fyra minneskort...

Hemma igen!

Tyvärr är det inte vår trädgård som är så här lummig och idyllisk.

Vi är hemma från vår vecka i Norrland, och har låtit den här dagen bli en mittemellandag när det är okej att sova länge, äta glass till mellis, ta en tupplur på eftermiddagen och däremellan inte göra så värst mycket nytta förutom lite klädtvätt och uppackning. (Jo faktiskt, svarade på ett jobbmejl också.)

Tur att svärföräldrarna bjöd på grillkväll så vi inte förslappades helt! Finns en viss risk för att vi skulle vara stirrande zombier vid det här laget om vi inte tvingats ut bland människor. Och det skulle vara lite opraktiskt med tanke på att Vardagen och Verkligheten är i full gång om en vecka... Jepp. Imorgon ska jag försöka ta mig till jobbet och se om jag kan hitta mig ett arbetsbord, det är en bra början!