Ah, det är en debatt på gång igen. Det händer sig att bloggar föder debatter, och vågorna går aldrig så höga som när debatten handlar om föräldraskap. Folk verkar aldrig få nog av att vrida och vända på idealföräldern - hur gör man, hur gör man, hur gör man för att vara en sån? Märkligt nog verkar väldigt många glömma bort att människor och familjer sällan är gjutna i en standardmall. Föräldrakostymen är väldigt trång, men likväl ska varenda förälder ha dåligt samvete för att de inte passar i den.
Den här gången handlar det om vad föräldrar får göra när barnen är i dagvård. Är det tjupp tjupp, raka vägen till hämtning som gäller, eller får föräldrarna klämma in ärenden, träning eller till och med vila på den tiden? Ack och ve, får föräldrarna roa sig medan barnen är i dagvård? (Linn Jung efterlyser synpunkter, och får många.) Vad är dagvård till för, och hur fria är föräldrarna mellan lämning och hämtning?
Vi har väl en ganska genomsnittlig syn på frågan. När vi är lediga är barnen lediga, självklart. Vi lämnar inte barnen i dagvård för att hitta på nöjen på egen hand. Barnen har för det mesta hyfsat korta dagar utom i sällsynta undantagsfall. Men samtidigt, min tid flyter. Det händer sällan eller aldrig att jag åker hem från jobbet utan att ha väskan full av måsten och borden. Så - vad är då skillnaden om jag tar med mig lite mer jobb hem och istället passar på att göra undan ärenden och nödvändigheter som är döden att få gjorda med två trötta barn i släptåg? (Jag lovar, de njuter inte heller av postärenden och storhandling i racerfart.) Jag har ingen stämpelklocka, och det gör vardagen så mycket friare, men det gör också tiden så mycket mer svårdefinierbar. En undervisningsfri vardag är mycket sällan en ledig dag. Men det var egentligen inte oss jag skulle skriva om. Vad vi gör är egentligen helt ointressant. Vad vi gör har verkligen ingenting alls att göra med hur andra borde göra.
Det som är intressant, och det som gör mig så in i själen ledsen är alla snabba slutsatser. "Vissa verkar inte förstå vad det är att ha barn" och "Skaffar man barn ska man väl vilja vara med dem så mycket som möjligt". Hos vissa verkar det finnas så liten förståelse för att familjers verklighet ser ut på olika sätt. Att föräldraskap kan innebära olika saker för olika föräldrar. Att olika människor i olika perioder har olika förutsättningar. Är föräldraskap verkligen något bara för dem som alltid orkar, alltid vill, alltid kan prestera som en mönsterförälder? Vissa saker kan vi väl ganska snabbt enas om, och ytterligheter (att t.ex. låta barnen vara på dagis när man har semester för att få lite lugn och ro själv) finns det väl egentligen inte så mycket att orda om. Men det finns ju så mycket däremellan, och vad en familj behöver och mår bra av kan ingen annan säga - allra minst utgående från några få ledtrådar man som utomstående får. Det sista föräldrar behöver är ännu mer skuldkänslor. Istället kanske omtanke, vänligt intresse och respekt inte skulle vara så dumt.
PS. Bara för att förtydliga - de allra flesta som kommenterade just Linns inlägg verkade snälla och kloka. De här tankarna handlar om ett större sammanhang: kommentarer på bloggar, forum och webbtidningar som jag stött på. Ingen särskild utpekad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar