Det var den vintern

Så var gråhösten här igen. En hinna is på riksåttan och regn mot vindrutan. Några smutsiga snöfläckar som övertygar mig om att jag inte inbillade mig femdagarsvintern. Idag har jag haft min nästsista kursdag i Vasa - imorgon blir det sista. Det känns alltid skönt i maggropen att knyta ihop en kurs och avsluta saker, men jag hade gärna fortsatt lite till.

Och så det som gjorde dagen så mycket bättre än den ser ut på bilden: Jag har lyssnat på intressanta föredrag och haft sällskap i bilen av en trevlig ljudbok. Och framför allt - jag stannade till i Kvevlax på väg hem för en riktigt, riktigt bra matbit och pratstund. Det är fint med vänner!

Oktobervintern

Björnar och döskallar

Jag brukar låta bli att köpa kläder med döskallar på åt mina barn. Jag tycker nu bara inte barn ska gå omkring med skelettdelar som utsmyckning. (Eller huggtandsmonster och andra fulingar.) Men ibland händer det att det slinker med nån liten skalle i misstag (de finns ju överallt) och ikväll satte jag på Edvin ett par strumpor med döskalle vid vristen. Edvin pekade glatt och sade "böön"! Jag frågade lite förvirrat om han menade att han har en björn på strumporna och han svarade ivrigt "JA! Böönsockona!". Jag nickade vänligt och instämde. Ja min son, det är fina björnsockor du har på dig ikväll.

Skyfall

Jag gjorde något oväntat i onsdags - otypiskt för mig: James Bond på bio. James Bond på bio. Jag som somnar av action, slagsmålsscener och agenter. Men vi hade liksom inte så mycket att förlora, eftersom vi hade fått gratis biljetter... Och jag överraskades positivt. Om det då beror på filmen eller att det var ett tag sen jag varit på bio (igen) låter jag vara outrett.

Men det här tyckte jag om:
- Det snygga introt
- Alla fina miljöer i London och på andra håll
- Judi Dench som M, Ralph Fiennes som Mallory
- Veteranbilen som Bond plockar fram (även om den får mig att reflektera över hur långsamt Bond åldras och om han verkligen inte borde gå i pension snart)

Det här föll jag däremot inte för:
- Bonds unkna kvinnoaffärer
- Att jag inte riktigt kommer ihåg vad som var handlingen; hela poängen med filmen
- Att temat "rädd för att åldras" var så klyshigt övertydligt
- James Bonds ego

Summa summarum:
Mycket yta, lite innehåll. Men tillräckligt mycket yta kan skapa en riktigt bra bioupplevelse. Prisvärt var det i alla fall.

Recension i punktform - om latmasken själv får bestämma!

Väderleksrapporten

Onsdag morgon: Vinden piskar upp vattnet och vinterluft äter sig in mot land.

Torsdag eftermiddag: Nån gång mellan två och fyra på eftermiddagen föll första snön. Vinden har mojnat.

Hårdhudad och mjukhudad

På sista tiden har flera (stor)bloggare jag läser funderat på bloggens vara eller icke-vara på grund av diskussioner som spårat ur, eller annars bara skrivit om hur ledsna de blivit av kommentarer. En del andra intar genast en defensiv ställning när de bloggar om känsliga ämnen (läs: till exempel det mesta som har med föräldraskap att göra). Det är tråkigt. Jag önskar att de som lägger tid och passion på en självutlämnande blogg verkligen skulle få känna att de uppskattas för det de gör. Också av dem som valt annorlunda.

Själv skulle jag aldrig klara det. Min blogg har få läsare, och ibland önskar jag kanske att statistiken skulle vara livligare - för bekräftelse är ju alltid skoj - men egentligen trivs jag så här. Allra bäst så här. Mitt skinn är inte tjockare än så, jag är alldeles för dålig på att skaka av mig missförstånd och sneda ögonkast. Jag skulle sluta direkt. Som bäst försöker jag skaka av mig en fånig incident och en dålig diskussion som egentligen inte ens hade med mig att göra, men som ändå bet sig fast, som envisa skoskav. Jag önskar att jag nån gång i framtiden får så mycket trygghet i magen att jag inte behöver bry mig om omvärldens tyckanden och tänkanden, men jag är inte där ännu. Inte på ett tag.

Matmånaden

Ja, förresten. Tidigt i höstas skrev jag ju om att vi skulle försöka ha stenkoll på matkvittona och äta för max 60 euro i veckan - och därmed bli duktigare på att faktiskt använda det vi har i skåpet. Nu hittade jag lappen som vi hade antecknat på och kom på att jag aldrig berättade om hur det gick. Så här:

Vecka 1: 49,35 euro
Vecka 2: 62,38 euro
Vecka 3: 61,00 euro
Vecka 4: ca 70 euro

Första veckan var nästan för enkel, för vi hade ett välfyllt kylskåp och behövde knappt tänka för att komma under 60 euro - och till och med under 50. Andra och tredje veckan fick vi tänka lite mer medvetet, men det gick bra med lite planering och så använde vi upp en del vi hade i frysen. Dessutom åt vi mera vegetariskt och dubbelshoppade mindre - om vi hade ost som pålägg köpte vi inte skinka bara för att. Vi tänkte mera på var vi storhandlade och föll inte så lätt för specialpriser. Fjärde veckan hade motivationen glidit lite: dels höll vi inte gränsen, dels orkade vi inte hålla koll på kvittona så noga.Det bästa resultatet var nog att vi slängde mindre mat, och kanske också det att vi fick bättre koll på ungefär hur mycket pengar vi lägger på mat.

Efter att månaden tog slut slutade vi samla kvitton, men en effekt som levde kvar ett tag var att vi handlade mindre onödigt och var bättre på att tänka efter. När jag tittar in i kylskåpet nu inser jag att det kanske inte vore helt fel med en ny matmånad nu...

Den som är lite efter

Idag har jag börjat på med Kaj Korkea-Ahos bok. Nejdå, inte hans nya Gräset är mörkare på andra sidan som alla läser och hyllar just nu. Jag har börjat med hans debutbok Se till mig som liten är, den som kom för två år sedan. Så uppdaterad är jag. Men det var nu den jag hade till hands. Lite stör jag mig (efter två kapitel) på alla långa beskrivningar som gör texten onödigt kompakt, men jag är nyfiken på fortsättningen. Men faktiskt ännu mer på den nya boken ändå.

Jag läser en del bokbloggar och en del bloggar av läsande människor och reagerar ofta på vilken färskvara böcker är. De ska läsas och kommenteras medan de är rykande färska - och det kan jag ju förstå, eftersom det (antar jag) är då det avgörs hur många som blir intresserade, hur många bibliotek som tycker den är angelägen och om det blir något nytryck eller inte. Men det är inte mitt jobb att välja de mest omdiskuterade, mest aktuella böckerna. Jag leder ingen kulturdebatt och det har jag inte heller lust med.

Däremot är det nog min uppgift att ha lite koll, och framför allt - det är min uppgift att njuta av berättelser. Hålla läslusten vid liv, så jag har ett äkta intresse att ge vidare av när (inte om) jag börjar jobba mer långsiktigt med det jag vill. Och njuter gör jag. Läsning är guld värt för mig just nu, det är något jag gör med stort nöje och lika stor nödvändighet - det har funnits perioder när det känts mer som ett måste, men inte nu. Att botanisera på bibliotek är något av det mest avstressande jag vet, även om jag alltid är medveten om att jag inte kommer att hinna läsa alla böcker jag bär hem. Jag antar jag är bra för utlåningsstatistiken i alla fall.

(Vad var nu min poäng? Det minns jag inte. Jag är ganska söndagströg. Jag tror min poäng var att skriva om hur luststyrda mina bokval är för tillfället. Och att det är ganska skönt. Nu tror jag att jag ska läsa lite till. Det är faktiskt söndag och jag anstränger mig för att inte göra minsta lilla i jobbväg - det lovade jag mig själv den här helgen.)

Picknick

Titta

Det finns förresten ett utdrag ur Next to normal på Youtube, se på det här! Det är från början av pjäsen och gör kanske inte riktigt rättvisa åt helheten, som blir starkare vartefter. Ändå!

Musikalen spelar fram till 29.12. Just sayin'.

Nästan normal

Jag har landat. Efter två arbetstunga veckor har jag höstlov i miniatyrformat - en dag i mysbyxor idag och en helg utan vare sig planer eller jobbmåsten. Det behövs. För god, normal hälsa. Precis som en popmusikal på Wasa teater.

Igår förenade jag nytta med nöje - som jag brukar, mer eller mindre, när jag jobbar i Vasa* - höstlovsledige Matias anslöt på eftermiddagen för mat och teater. Det blev Spices och så Wasa teaters storsatsning i höst, Next to normal. Jag hade inga höga förväntningar, men väntade mig lite lagomlätt underhållning. Fel! Det blev underhållning, men av en mycket starkare sort än jag hade trott. Mer seriös, men samtidigt så njutbar att jag inte en gång väntade på att det skulle ta slut. (Jo, det händer ibland.) Det var stora, komplicerade frågor på scen, men de var paketerade i så mycket musik att det inte blev tungt, utan bara starkt. Frågorna gick rakt in. Vem är sjuk och vem är frisk? Hur normal borde man vara? Hur lappar man en trasig människa? Hur skulle man klara av att inte få se sitt barn växa upp? Hur svag får en människa och en förälder vara?

Det här kommer jag att tänka vidare på ett bra tag!

(Men jag undrar bara - varför inte kalla musikalen Nästan normal på svenska? Jag är ett stort fan av engelska, men... varför?)

* En loppisrunda eller kvällsmat hos vänner - det gör att jag fortfarande tycker att det bara, bara roligt att jobba i Vasa då och då.

Grus i ögonen

Ehm. Det är tydligen 10.30 jag börjar idag, inte 8.30. Det inser jag när jag står i ett mörkt och tomt klassrum 8.32. Efter att jag skyndat mig till jobbet för att kopiera redan 7.45. Efter en av de sämsta nätterna sedan Edvin var baby.* Nåja, nu har jag alla möjligheter att organisera mina röriga pappershögar, förbättra dagens planering och förbereda morgondagen. Om bara inte mitt huvud vägde två ton och ögonen var fulla med klister.

Måndag morgon alltså. De brukar faktiskt inte vara så här klyschiga.

* Vi vet inte ens varför han varit vaken och ledsen mest hela natten - lite snuvig är han, men inte tillräckligt för att förklara det här.

Om ditt och datt och ingenting alls

Förra lördagens tes var att lördag är mycket skönare efter en ledig fredag. Härmed anser jag den bevisad, för åtminstone är jag betydligt långsammare så här lördagen efter en 8-17.20-arbetsdag. Åtminstone långsam med att plocka fram allt halvfärdigt undervisningmaterial jag borde se på inför början av veckan. Det finns ju så mycket annat roligt att pyssla med. Och städa, det existerar inte denna helg. Däremot var jag faktiskt på Power hour på idrottsgården i förmiddags, så nu känner jag att jag gjort mitt vad gäller hurtighet för idag; nu tänker jag bo i ullsockor och joggingbyxor resten av dagen. Och nu. Nu ska jag dra fram dagens jobbportion och påminna mig om att det här är saker jag faktiskt trivs väldigt, väldigt bra med. Och som tyvärr har ett slut som närmar sig alltför snabbt.

PS. Jag gillar att ha Carcassonne-syrran i närheten igen. Speciellt när hon dessutom tar med sig chokoglass till fredagsmyset! DS.

Om bilden: Det känns som om det regnat i flera månader, men bevisligen var det vackert åtminstone en eftermiddag i september! Ska försöka komma ihåg det.

Inte tango och hevi bara

Dagens tips:

Lyssna på Laura Närhi. Jag är dålig på finsk musik, även om jag är svag för the Rasmus för old times' sake. (Länge leve 90-talet!) Laura Närhi (från Kemopetrol, som jag lyssnade en del på under Åbo-eran ungefär) har jag gillat, men hade helt glömt bort att hon fanns. Tills igår!

Vad finns det annat för finsk musik som en obildad svenskösterbottning borde (åter)upptäcka?

Kneg och egentid i Vasa

 
Väckarklockan ringde 5.30. Jag körde i höstmörker och kryssade förbi vägarbeten. Jag var på jobbet - 100 km hemifrån idag - redan före åtta. Jag är ingen morgonmänniska, men kanske just därför får jag en kick av att ändå klara morgnar som den här. Jag kan! Faktiskt. Sen knegade jag på med oväntad energi, fyndade ett par halare på loppis och åt mig övermätt på Hese, ensam tillsammans med en bok och utsikt över torget. När jag kom hem sjönk jag ihop vid köksbordet och kände en behaglig trötthet ända ut i varje nerv. Så innerligt behaglig - eftersom det enda jag måste göra ikväll är dricka en kopp te, äta en mandarin och slötitta på tv. Kanske läsa om hur det slutar för tonårsvampyrerna i Twilight. Och föra över bilderna till det här inlägget till datorn. Det ska väl gå för sig.

32

Jag har faktiskt inte bara arbetat den här veckan. Jag har ju fyllt 32 också. Det firade jag med de fyra av mina familjemedlemmar som kunde komma med kort varsel och äta födelsedagspizza på tisdagskvällen - precis rätt sorts firande. Höstmys med några av dem jag gillar mest. Min man har tack vare Australian Masterchef börjat laga fantastiska pizzor och expresstädningen gav kalaskänsla i stugan.*

Jag tycker 32 är en alldeles lagom ålder för mig det här året. Jag känner inte att jag borde vara 23 eller 28; 28 var fantastiskt, 23 likaså, men det är inte nu. Nu är jag en annan, en som vågar lite mindre och lite mer; en som är lite tryggare i sig själv och lite osäkrare på vad hon vet. Jag har ansvar och tar ansvar; jag misslyckas med saker och jag lyckas; jag försöker vara lugn i att jag inte vet allt om hur livet blir och ska vara. Det är mitt 32.


* Något jag lärt mig under mina 32 år: Alltid, alltid expresstäda strax innan någon hälsar på. Onödigt att ens försöka på något annat sätt, det är bara oinspirerande och tidsödande.

Hämta andan

Lördagar är så mycket skönare efter en ledig fredag. I vanliga fall borde jag städa, vill jag fixa, orkar jag ingenting på lördagar. Överlag är lördagar min favoritdag i veckan, men jag har sällan tillräckligt med energi för att göra vad jag vill av dem. Men! Igår hade jag en ledig fredag - barnen skulle ha en ledig dag och jag stannade hemma med dem eftersom jag ändå "bara" hade skrivbordsjobb som jag tänkte ta itu med på eftermiddagen när Matias kommit hem. (Nu råkade det falla sig så att jag inte tog itu med något jobb alls, så det blir en del helgjobb... men det väljer jag att blunda för nu.) Istället: lat morgon, barnen pysslade och lekte, jag städade och fixade, och Arvid och jag lånade hem en hel hög böcker från bibban. Jag samlade så pass mycket energi att det till och med blev ett parti Blokus när barnen somnat istället för det sedvanliga trilla-apatiskt-ner-i-soffan-framför-tv:n. Fler lediga fredagar till folket!

Idag har jag varit på ett jumppapass, duschat, väntar på maten i ett åtminstone ställvis städat hem och ser fram emot ett treårskalas på eftermiddagen. Det känns som söndag - med en bonussöndag imorgon. Hurra!* Det behövdes helt klart en andningspaus nu.

* Säg ingenting om att den extra lediga dagen kan behövas för att göra nästa arbetsvecka mindre stressig. Inte ett ord. Jag vet nog.