Slalom!

Och! Och! OCH!

Jag åkte ju slalom också, det ska vi inte glömma! Det är stort, för det har jag inte gjort på ganska många år - åtminstone inte sedan före Arvid, så det blir minst sex år sedan. Det visade sig att det finns inte mindre än två slalombackar på väldigt rimligt avstånd från Norrfjärden, så sista dagen bestämde vi oss för att pröva lyckan i Måttsundsbacken utanför Luleå. Jag åkte slalom, medan Matias och barnen höll sig i pulkabacken. Jag måste erkänna att jag på riktigt ångrade mig ganska många gånger i bilen på väg dit. Det kändes som att jag hade på sin höjd 50-50 chans att komma hem utan skador. Jag kom ju ihåg att jag någon gång tyckt att det här var kul, så jag måste ju ha kunnat åka slalom någon gång i det förgångna, men jag hade ingen aning om ifall det är en kunskap som försvinner med åren eller inte.

Det visade sig att det satt kvar. Backen var visserligen inte så stor, men riktigt brant i mitten, och de första åken kändes det ganska osannolikt att ta sig ner oskadd - men det gick. Riktigt bra! Stilpoängen rasslade kanske inte in, men det var så roligt att jag var upprymd resten av dagen (åkte tre timmar på förmiddagen). *hrm* (Jag föll inte en enda gång faktiskt.) *hrm* Det enda som fick sig en törn var min stolthet när jag vid några tillfällen hade problem med att fånga ankarliften... men det får jag väl ändå vara nöjd med.

Vädret var också ganska perfekt: vackert och soligt, några minusgrader och perfekta backar. Redan att stå i liftkön och vänta kändes som ljusterapi som man kunde ha betalat ganska mycket för.

Nå. Nu har jag kanske bloggat tillräckligt för idag. Mer än fyra blogginlägg på en dag tror jag inte är god bloggsed om man annars brukar skriva ett eller två i veckan... Dessutom borde väl de yra barnen nattas nån gång också, även om de själva säkert gärna skulle leka med lego till midnatt.