Hej Kafka.

Jag jobbar ju. Hittills i år har jag haft sju arbetsgivare. Ändå försöker jag hålla min arbetslöshetsanmälan i kraft, dels med tanke på att jag kanske kan få ersättning för jullovet, dels med tanke på att jag (uppenbarligen) blir utan vikariat till sommaren. Nåja, det är lättare sagt än gjort. I ett par veckor samlade jag frustrerat papper i ett kuvert som växte sig fetare och fetare - tills jag trodde att jag hade allt som behövdes för att få reda på om jag har rätt att få något från a-kassan för jullovet, när jag var arbetslös. Jag trodde jag hade allt, alltså. Nu har jag fått ett (tjockt) brev där de ber mig komplettera med inte mindre än sex (6) intyg/blanketter för att ansökan ens ska kunna behandlas.

Nu har jag fattat arbetslöshetsgrejen. Man ska framför allt vara enkel att stoppa i ett fack. Dessutom ska man:

1) inte jobba så mycket att man inte kan lägga ett par dagar i veckan på att jaga papper.
2) inte tveka att trakassera sina arbetsgivare med att begära befängda mängder olika intyg (som ändå aldrig är riktigt det som efterfrågades).
3) inte livnära sig på något så märkligt som att kombinera korttidsjobb och små uppdrag från flera olika arbetsgivare.

Jag förtvivlar. Jag har egentligen inget emot att jobba så oregelbundet som jag gör, det är faktiskt riktigt stimulerande - men byråkratin! Den tar kål på mig.

Sommar på vintern

Ikväll när jag steg ut på gågatan var det alldeles ljust fast klockan var åtta. Marken var bar och det doftade sommar. För ett ögonblick blev jag osäker på vilken årstid det är. Jag är fortfarande osäker. Inte är det samma årstid som det var för exakt ett år sedan i alla fall.

Så här såg det ut då:

Förutsägbart

Jag upphör aldrig att förundras över hur kroppen är funtad. Jag vet inte hur många fredagseftermiddagar i vinter jag känt mig förkyld och hängig efter en helt normalfrisk vecka. För det mesta bryter det inte ut något värre, det är bara lite sådär att kroppen testar - så nu skulle det vara okej att ligga och vila? Behövs det? Ja kanske. Eller nja. Vi tar det en annan gång.

Arvid har varit förkyld och småfebrig hela veckan, och Edvin mer eller mindre snuvig då och då. Själv har jag inte känt någonting alls. Före - tadaa: fredagseftermiddagen, med ungefär en lektion kvar av veckan. Idag har jag varit förkyld, tung i huvudet och grinigare än vanligt. Vi ska hoppas att logiken gör att förkylningen respektfullt drar sig tillbaka på söndagskvällen när arbetsveckan närmar sig igen.

Men alltså - vilken smart uppfinning kroppen ändå är!

Fredagsmys

Maken och fadern har lämnat oss för kvällen - det är äntligen dags för sista pedagogikhelgen för i vinter. Barnen leker och jag tänker att jag nog borde slänga in lite tvätt i maskinen. Huset ser ut som ett bombnedslag och solen som skiner där ute får skina ifred, för vi kommer inte att orka dra på oss ytterkläder mer ikväll. Snart ska det poppas popcorn och ses på Nalle Puh-film.

Just det - London!

Japp. Vi ska till London alltså! På tumanhand! I maj! Nästan sommar! Engelska! Mind the gap! Drottningen! London! Utropstecknen tar liksom aldrig slut, och vi tar ut löjligt mycket i förskott. Det är ingen lång resa vi bokat, bara tre nätter, men vi har stora förhoppningar. Barnen får stanna hemma med mommo&moffa och fammo&faffa och vi får göra London. Så mycket man nu hinner på den tid vi har - vår största utmaning blir nog att välja bort en mängd roliga saker och njuta av det vi hinner med. Men å andra sidan tar vi ut mesta möjliga av resan redan nu genom att läsa på och föreställa oss allt roligt vi i princip skulle kunna göra. Det känns lite olycksbådande att ta ut glädjen i förskott så här, men å andra sidan har vi i alla fall fått lite valuta för pengarna om det skulle hända något så vi inte kan åka... (Peppar, peppar.)

I vanliga fall brukar vi försöka planera våra resor så att vi kan stanna så länge som möjligt där vi är - det känns som att korta resor bara är slöseri med ansträngningar, pengar och miljöresurser, och dessutom trivs jag bäst med att ha mycket tid på mig eftersom jag är så förtvivlat dålig på att prioritera bort. Jag vill göra allt intressant, roligt och lärorikt, och dessutom vill jag sitta i solen och njuta av livet. (En ekvation som, jag medger det, brukar vara lite krånglig att lösa.) Den här gången blir det en mer koncentrerad resa - tre nätter är så länge som det känns rimligt att lämna barnen just nu - och jag tror det blir bra det också. Vi får bara göra så att vi läser så mycket om The Globe, British Museum och Buckingham Palace att vi redan tror att vi varit där. Då blir det lättare att välja bort. Tummen upp för min plan? Yes?

(Bilden? Eventuellt lite långsökt, men den är från förra gången i vi reste utan barn, i juli 2006, på väg till USA.)

Nya nojor

Här sitter jag och är lite nervös också. Imorgon ska jag till tandläkaren, bara en kontroll, inget annat. Och jag, som aldrig förr haft något emot att gå till tandläkaren, kisar med ögonen och önskar att det var över. Tydligen fick jag en släng av tandläkarskräck som extrabonus förra våren när jag fick ett hål lagat. Jag säger bara det, tro aldrig på en tandläkare som påstår att det är en snabb lagning som går hur bra som helst utan bedövning! Sådeså.

Överflödig

Här sitter jag och är lite förvånad. Båda barnen är hemma med lite feber idag (Edvin nästan inte alls, men han fick stanna hemma eftersom Arvid ändå var ett klart fall), och jag skyndade mig just hem för att byta av Matias som varit hemma hittills, men skulle iväg på ett möte nu på eftermiddagen.

Det som förvånar mig är att jag tydligen inte alls behövs! Jag hade föreställt mig lite mys i soffan med febertrötta pojkar, läsa böcker och så, men nu sitter de bara och leker med lego i största samförstånd, nynnar och pladdrar - och de tar ingen notis alls om mig. Det känns lite som om de inte ens skulle ha lagt märke till om pappa hade åkt iväg på möte och mamma kommit hem först nån timme senare... Så nu har jag väl ingen anledning alls till att inte förbereda morgondagens lektioner färdigt... såvida jag inte tvingar med mig ett eller annat motvilligt barn till soffan och bokhögen... Nej. Jobba medan lugnt är. Så gör man om man är klok.

Wohoo!

Purmorevy

Åh suck. Nu är det så länge sedan lördagen att jag inte ens kommer ihåg vad jag hade tänkt skriva om den fast jag hade ett nästan färdigt blogginlägg i huvudet. Irriterande.

Men det jag ville blogga om var i alla fall Purmorevyn, så mycket minns jag! Just nu sitter jag och är ganska trött, trögtänkt och gnällig*, men jag vet med all säkerhet att det inte kändes så på lördagskvällen. Det var faktiskt väldigt, väldigt roligt. Man blev faktiskt riktigt, riktigt glad, underhållen och livsbejakande av den. Speciellt musiknumren var ibland hejdlöst roliga - och att dessutom min gamla söndagsskollärare fick vara med på ett hörn (inte som skådis alltså, utan som karaktär) var en extrabonus. Eitt å två å tråda på!

Det konstiga är att trots att jag är Purmobo och intresserad av scenspektakel har jag aldrig förr varit på Purmorevyn. Det var på tiden! Och naturligtvis var det sista föreställningen vi gick på - vår vana trogen. Jag började nästan skratta för mig själv när jag dessutom kom på att vi häromveckan reserverade biljetter till Pleppo - visserligen inte till sista föreställningen, men till den absolut sista som det fanns platser kvar till när vi bokade... Vad är det med oss och att vara ute i sista minuten egentligen? Vill man vara negativ kan man kanske säga att vi är lata och långsamma med att få ändan ur vagnen, men vill man vara lite mer positiv kan man säga att vi skapar spänning i tillvaron. Living on the edge eller så.



* Nej, jag blev faktiskt inte sjuk häromdagen, inte ordentligt i alla fall. Lite feber kanske, men inte värre än att det har gått att arbeta som vanligt. Men det är kanske därför jag sitter här och känner mig lite klubbad nu... Men jag kan berätta att det är magiskt att sova tio timmar per natt! Det måste jag börja göra ibland - man måste ju inte vänta tills man känner sig krank och ynklig.

Tyck synd om mig-bloggen

Jag vet att det här är ganska ointressant att blogga om, men den stora fråga jag för tillfället ägnar mig åt är huruvida jag håller på att bli sjuk eller inte. Huvudvärkig och konstig, frusen och helt kraftlös. Det känns inget vidare. Speciellt inte eftersom jag verkligen borde ta och förbereda en del för morgondagens skoldag snart. Nu håller jag tummarna för att det hela beror på 1) flera korta nätter och 2) sju lektioner i sträck idag (japp, sju timmar undervisning - visserligen i en bekant skola, men med uteslutande nya elever, måste vara nån slags rekord).

Det låter iofs ganska logiskt att ett sådant leverne tär på krafterna. Nu får jag sätta på lite tevatten om det ska bli något planerat alls.

Han pratar

Vi tycker det är väldigt roligt och spännande att Edvin har börjat prata mer och mer. Men när han petar i makaronilådan, plockar upp en lökbit och utropar: Blä! Kacka!

...då tycker vi att han nog kunde hålla vissa tankar för sig själv ändå.

Annars är det verkligen fascinerande hur snabbt det går. Jag kommer inte ihåg att Arvid någonsin hade en så här snabb språkutveckling - från att ha haft 3-4 ord i användning och inget intresse för att lära sig flera för nån månad sedan låter han som en papegoja och härmar minst ett ord från allt man säger till honom. Han har ändå inte så stort aktivt ordförråd ännu, men han ligger i febril hårdträning. Det märks också att han börjar bli van med att kunna göra sig lite bättre förstådd, för när vi inte förstår vad han menar blir han genast irriterad. Det är spännande tider!

Tonåringen med stålblicken

4,5 år, vad är det för trotsålder som kommer då? På sista tiden har vår för det mesta ganska vänlige Arvid blivit mer och mer tvärtomtonåring: lyder inte och skrattar eller höjer rösten när vi säger till på skarpen.

Idag hade vi varit inne lite för länge på eftermiddagen och barnen började löpa amok. Vi bestämde att det var dags att gå ut, vilket Arvid tyckte var en riktigt rutten idé.

Matias: Nu går vi ut, för om vi stannar inne kommer vi bara att bråka med varandra.
Arvid (med stål i blicken och och stål i rösten): Men om vi går ut börjar bråket nu!

Maffiabossen har talat. Vi gick ut ändå, och bossen hade riktigt roligt så fort han var utanför ytterdörren.

Hurtbullesäsongen

På sportlovet blev det pulka, slalom, längdskidor och en och annan promenad. Idag blev det en solig timme i skidspåret i Vestersundsby och imorgon åker skridskorna fram när islekar står på läsordningen på jobbet. Skulle jag bara få hejd på ovanan att äta allt gott som kommer i min väg skulle jag snart få titulera mig en riktig friskportare.

(Det är ju det, att på sköna sportlovsresor och tvåårskalas förekommer det händelsevis ganska mycket gott... men nu är det ju vardag igen. Väl? Eller snart?)

I väntan på kalaset

3.3

Den 3 mars 2010 är ingen dag jag vill återuppleva om jag får välja. Men det är ändå en dag jag gärna tänker på. Åtminstone nu, med två års perspektiv - två år! Det där dygnet var ett enda långt uthållighetstest, som jag inte klarade bättre än jag var tvungen till, för så är det ju. Det lilla skruttet ska se dagens ljus, annat hjälps inte. Men nog lät han oss vänta, ända tills det blev den 4 mars 2010. Det är okej. Det var ett skrutt jag kunde vänta på.

Den 3 mars 2012 var en väldigt vanlig dag. En bra dag, men inget speciellt. Jag åkte fyra varv i skidspåret på Luditräsk. Vi städade och bakade till kalaset. Jag kollade så ballongförrådet är välfyllt. Nu sover ettåringen som inte är ett länge till, och det är dags att slå in paket.

Edvin, världens bästa Edvin - två år imorgon!

Slalom!

Och! Och! OCH!

Jag åkte ju slalom också, det ska vi inte glömma! Det är stort, för det har jag inte gjort på ganska många år - åtminstone inte sedan före Arvid, så det blir minst sex år sedan. Det visade sig att det finns inte mindre än två slalombackar på väldigt rimligt avstånd från Norrfjärden, så sista dagen bestämde vi oss för att pröva lyckan i Måttsundsbacken utanför Luleå. Jag åkte slalom, medan Matias och barnen höll sig i pulkabacken. Jag måste erkänna att jag på riktigt ångrade mig ganska många gånger i bilen på väg dit. Det kändes som att jag hade på sin höjd 50-50 chans att komma hem utan skador. Jag kom ju ihåg att jag någon gång tyckt att det här var kul, så jag måste ju ha kunnat åka slalom någon gång i det förgångna, men jag hade ingen aning om ifall det är en kunskap som försvinner med åren eller inte.

Det visade sig att det satt kvar. Backen var visserligen inte så stor, men riktigt brant i mitten, och de första åken kändes det ganska osannolikt att ta sig ner oskadd - men det gick. Riktigt bra! Stilpoängen rasslade kanske inte in, men det var så roligt att jag var upprymd resten av dagen (åkte tre timmar på förmiddagen). *hrm* (Jag föll inte en enda gång faktiskt.) *hrm* Det enda som fick sig en törn var min stolthet när jag vid några tillfällen hade problem med att fånga ankarliften... men det får jag väl ändå vara nöjd med.

Vädret var också ganska perfekt: vackert och soligt, några minusgrader och perfekta backar. Redan att stå i liftkön och vänta kändes som ljusterapi som man kunde ha betalat ganska mycket för.

Nå. Nu har jag kanske bloggat tillräckligt för idag. Mer än fyra blogginlägg på en dag tror jag inte är god bloggsed om man annars brukar skriva ett eller två i veckan... Dessutom borde väl de yra barnen nattas nån gång också, även om de själva säkert gärna skulle leka med lego till midnatt.

I Norrfjärden. Och Piteå. Och Luleå.

Så vad gjorde vi på sportlovet då?

Det råkar vara så att vi har lite familj i Norrland. Det är visserligen väldigt tråkigt att kunna träffa Ylva och Anders bara ett par gånger om året, men när vi träffas, gör vi det ordentligt. Och egentligen, det finns ju inget bättre sätt att umgås än att bo hos någon eller ha någon boende hos sig. För det är ju när man traskar runt i pyjamas, plockar i diskmaskinen, råkar somna i soffan eller sitter vid köksbordet med sina tekoppar sent på kvällen som man lär känna någon allra bäst. När vi bodde i Åbo eller Vasa hände det mycket oftare att folk övernattade hos oss - eller tvärtom - men nu händer det sällan, och jag saknar det. Jag är väldigt tacksam för att vi har människor som vill ha oss så nära in på livet!

Så vad gjorde vi då?

Vi gjorde egentligen inte så mycket. Vi hade semester. Var mycket ute och åkte pulka. Läste böcker. Såg på lite film och mycket Friends. Gjorde stan både i Piteå och Luleå och hittade ett och annat reafynd som fick följa med hem. Åt en massa gott - det vattnas fortfarande i munnen när jag tänker på söndagsmiddagen vi fick: rådjurssadel med rotsaker och potatisgratäng. Använde internet väldigt lite. (Det måste jag göra mer! Låta bli alltså.) Lät oss underhållas av deras roliga katt som ibland uppför sig mer som en hund.

Snöslott på vägen

Det är väl bara att konstatera: Arvids dagar i bakåtvänd bilstol är räknade. Det verkar gå helt okej i sisådär 350-400 km, och det klarar man sig bra med i vardagslag, men efter det är det kört. Han har ont i benen, ont i baken och krampar och får panik av allt stillasittande. Resten av vintern får han klara sig, men före nästa långkörning, som knappast blir förrän till sommaren, blir det nog dags att skaffa något framåtvänt. Han har blivit långbent, vår unge.

Så tja, bilresorna prövade ett och annat tålamod, speciellt på vägen dit. Tack och lov hade vi planerat in ett längre stopp vid Snöslottet i Kemi, så där fick vi allihopa sträcka på benen och tänka på annat än våra sittmuskler en stund. Vi gjorde samma sak förra vintern, när vi också var på sportlovsresa till Norrfjärden, och då blev vi förtjusta. Den här gången var det ett välgörande avbrott i bilresan, men kanske inte så mycket mer heller. Det kan förstås ha berott på att vi var svårare att imponera på andra gången, men mest tror jag det berodde på att idrott är ett bra mycket tråkigare tema än serier. Det går bara inte att göra lika roligt. Eller så är det bara jag som är lite mera serienörd än sportnörd. Ändå, jag är glad att vi gav slottet några timmar, för det är trots allt väldigt fint hopknåpat.

(Den första bilden ville Arvid absolut att vi skulle ta på väg från parkeringen till snöslottet, även om jag försökte påpeka att vi snart skulle se ännu finare snöklimpar... Där syns också mössan jag fick snabbköpa i Kemi eftersom jag hade glömt att packa ner en mössa till mig själv. Duh.)

Hemkomna

Kylskåpet tomt, smutstvätten överflödande och barnen övertrötta/spralliga för att de är hemma igen. Dagen efter en resa - som att vada i sirap, men på ett bra sätt. Det tomma kylskåpet har fyllts och tvättmaskinen snurrat nonstop, annars har det inte hänt mycket här idag. Det är precis som det ska dagen efter att man landat hemma efter en resa. Solen skiner och man borde ha tagit vara på den härliga vårvintern, men det har vi inte lyckats nåt vidare med. Inte idag. Vi bara lufsar på här och känner oss för: så det var så här det var att vara hemma. Som vanligt men lite bättre, för vardagsrummet har fått sig en ny matta och en ny taklampa efter gårdagens ikeabesök. Och framför allt: vi har andats annan luft i några dagar.

Vi har haft ett toppensportlov i Norrfjärden, men jag ska ta och portionera lite. Hemresan gick över förväntan, även om det såg mörkt ut i Kalix. Då var det inte så toppen, för Edvins frukost kom upp igen och vi såg på varandra och tänkte dystert "fel dag för magsjuka, över 400 km kvar i bilen". Men tack och lov verkar det ha berott på att han sträckläste för många pixiböcker (i vanliga fall brukar han bara titta ut genom fönstret i bilen), för efter tvätt- och skurpausen (lägligt nog hände incidenten precis före en mack, och lägligt nog hade han redan slängt alla böckerna långt bort, utom fara) och en djup tupplur var han glad och rosig om kinderna igen. Det blev ett lite snabbare ikea-besök än vi hade tänkt oss, även om vi ganska snart kunde konstatera att han mådde bra igen. Men några böcker fick han inte röra resten av hemresan!