La dolce vita

Den här dagen har varit så lyxig att jag nästan skäms. För lite mer borde man väl kämpa, lida och slita? Det har vi inte gjort idag. Istället lämnade vi barnen med deras fammo och faffa och körde till Vasa och levde det goda livet. Ett par reafynd, god mat på Amarillo och till sist Hemsång på Wasa Teater.* Reafynden är fynd, maten var en en glädje, men bäst av allt var teatern.

Vi tror (?) inte att vi varit på teater (i Vasa) sedan vi flyttade därifrån, och det märktes. Jag sög i mig detaljer med halvöppen mun, hoppade till av (det mycket förutsägbara) pistolskottet och gungade med till musiken. Mer teater till folket! Men jag tror faktiskt att Hemsång var en mycket bra föreställning också, speciellt om man är svag för historiska miljöer med lokal anknytning. Och bra berättelser förstås. Däremot störde det mig att vi ibland hörde musik från Pleppo-föreställningen på studioscenen under oss. Pleppo i all ära (den föreställningen finns också i våra planer), men på teater går man för att stiga in i den bubbla som föreställningen skapar. Resten av världen lämnar man utanför, och den är inte välkommen in - inte ens som svaga musikslingor genom golvet.

Och min make köpte en låda med legotakbitar, den hittade han i den sjunde affären han letade i. Nu har han öppnat den för att testa. Utan minsta tillstymmelse till att använda barnen som svepskäl...


* Två föreställningar kvar - imorgon och i övermorgon, så skynda, skynda...