Dagens low

Och bara delvis att göra med föregående inlägg:

Det senaste dygnet har Edvins öra börjat spontanblöda tre gånger. I'll tell ya, blod som droppar ur örat på ens gullunge är inte roligt. Själv har han tagit det med ro, värre är det med hans ömma föräldrar. Nu har det visat sig att han har öroninflammation, och jag är lite paff. Han var ju inte ens förkyld? Feber sedan igår ja, men inte snorig, slemmig eller rosslig? Och jag har överhuvudtaget inte märkt att han skulle ha haft ont i örat? Ska öroninflammationer uppföra sig så här, va? Smyga sig på. Ofint.

...och sedan önskar jag mig tre önskningar till

Nästa gång en fé ger mig tre magiska önskningar tänker jag önska mig åtminstone vett att planera in marginaler i min kalender. Jag säger bara: marginaler! Jag har varit småbarnsmorsa i snart 4½ år, hur kan jag fortfarande tro att min optimistiska/småkorkade tidsplanering håller? Anteckna: Det är alltid något som går som du inte tänkt dig. Alltid.

Men se bara: lite klok har jag blivit. För om jag hade varit riktigt, riktigt korkad hade jag önskat mig obegränsat med tid för att hinna göra allt jag vill göra.

Flickor och pojkar

Här finns en intressant artikel.

Min hjärna är ganska utmattad för tillfället och inte så värst skarp, men med stöd av min långa erfarenhet som högstadielärare (närmare bestämt 7 månader, varav 2 ½ månad sommarlov) säger jag så här:

Olika grupper för flickor och pojkar (i vissa ämnen): JA!

I högstadiet går livet ganska långt ut på att imponera på folk. Mest det motsatta könet. I grupper med bara pojkar eller bara flickor slappnar eleverna av för att de inte måste imponera så förtvivlat mycket. Hälsosamt, och bra för inlärningen. (Åtminstone när det gäller drama, som till största delen går ut på att våga göra bort sig...) Samtidigt är det förstås också hälsosamt att lära sig att finnas till i blandade grupper, annars kan det bli lite svårt med livet och så. Men homogena grupper i vissa ämnen - kör hårt!

Olika läroplaner för flickor och pojkar: NEJ!

Det här var egentligen bara en bisats i artikeln, så jag får väl hoppas att det bara var en konstig formulering. Men olika läroplaner? Att explicit ge flickor och pojkar olika förutsättningar? Jag skulle bra gärna vilja veta hur de där olika läroplanerna skulle se ut. Oavsett hur genomtänkta de skulle vara kan man inte komma undan att det finns flickor som skulle ha mått bättre av pojkläroplanen och tvärtom. Hur gör man då? Könsbyte? Eller kanske... ja, jag vet! Könsneutrala läroplaner! Heureka.

Hus

Jag tycker alltid det är lite jobbigt att gå på visning i ett hus med potential. Fula, trista hus med omöjligt läge är alltid trevligare att gå och se på. Åtminstone enklare.

Äntligen söndag...

...äntligen vilodag.




Annars sov vi mest.

Europeisk nationalism och sånt man kan tänka på när man egentligen bara vill ta en tupplur. Eller två.

"När jag börjar jobba sådär oregelbundet och får en massa extratid kan jag ju alltid gå ett par kurser på Öppna uni. Något vettigt måste man ju göra med sin tid."

Låter det inte klokt? Riktigt förnuftigt? Det tyckte jag också. Tills det visade sig att min oregelbundna jobbsituation visserligen är oregelbunden - men extratiden? Den kommer inte av sig själv. De första tre "arbetslösa" veckorna har jag haft en ledig vardag (bortsett från höstlovet) - och den dagen var ledig för att jag tackade nej. Så det där frossandet i historiekunskaper och skåpstädning som jag tänkte mig känns fortfarande ganska avlägset. På något sätt är jag ändå inte förvånad - för när har det nu egentligen hänt att jag haft mer tid än jag trodde..?

Och här sitter jag och försöker knåpa ihop förra veckans inlämningsuppgift till nätkursen i historia. Men det är verkligen intressant. Ikväll ägnar jag mig åt nationalismen som växte fram i Europa på 1800-talet. Fascinerande. Och aktuellt. Fortfarande.

12 oktober

Nu har det hänt! Nu är jag moster till en stor och stark pojke som föddes 01.11 inatt! Grattis, grattis, grattis Hanna och Andreas!

Tänker på skrynkliga spädisar

Idag har jag varit så fixerad vid telefonen att det skulle vara osunt vilken annan dag som helst. Men eftersom man går här och kan bli moster precis när som helst känns det tillåtet.

Så nyfiken på den nya lilla människan! Vad är han/hon för typ? Hur ser han/hon ut? Liknar han/hon sina kusiner..? När vi åt kvällsmat frågade Arvid, som också väntar: "När jag får en kusin, är han liten baby eller ett stort barn direkt?" Man måste ju fråga för att veta...

(Bilden är från juli 2007. Det har hänt en del sen dess!)

En födelsedag i år också

Jag har haft en födelsedag i år också, en riktigt bra en. Det är en vecka sedan, men det är fortfarande oktober, så det är (åtminstone lite) aktuellt... Bör bebloggas! Jag och min make gjorde något väldigt förvånande och otypiskt oss: vi ackorderade ut barnen och åkte iväg för ett dygn på tuman hand i - Seinäjoki! Seinäjoki har vi mest bara sett på genomresa, men det måste ju få en chans. Vi kunde konstatera att staden varken är speciellt spännande eller speciellt charmig, men den duger. För oss var det bara bra att det inte finns så mycket att se, för vi ville först och främst ta det riktigt lugnt! Där finns ett bra loppis och ett dåligt. Det finns två rätt bra köpcentrum att strosa i. Det finns ett trevligt hotell med Fransmanni i samma byggnad. Det fanns (åtminstone förra söndagen) massor av höstlöv och en strålande oktobersol. Det var i stort sett vad vi var ute efter den här gången!

Frukostbilden! Äntligen är jag en riktig bloggare. Men så var det också en riktig frukost. Vi satt och åt i säkert en timme och rullade ut från restaurangen.

Jag vet inte hur bra det syns på bilden, men vi hittade också Finlands mest osannolika äppelträd. Det är mycket pallarsäkert! Men å andra sidan vet jag inte riktigt vem som överhuvudtaget kan få tag på äpplena...

Och så drabbades jag tydligen av en 31-årskris och tog hål i öronen. (Det var min högsta önskan när jag var 11 år, men då fick jag inte förrän jag började högstadiet. När jag började högstadiet hade jag liksom... glömt bort hela alltihop och kom tydligen inte ihåg det förrän nu.)

Ja, sedan körde vi hem. Och dammade av kaffebryggaren och bjöd de delar av min familj som håller till här i landet på kladdkaka. (Ni som inte håller till i landet, ni kan få kladdkaka till jul!) Barnen hade varit glada och snälla med sina mor- och farföräldrar, men vi, de förlupna föräldrarna, måste ändå bestraffas av vår yngste son lite med en del eländesvrål när vi väl kom hem. Men det gör faktiskt inte så mycket. Han hade rätt att revoltera lite, det hade faktiskt varit hans första natt borta från både mamma och pappa.

På tal om myter

Nästan som en lista, ju!
(Alla vet ju att jag älskar att listblogga.)

Papper har fördomar om stad och landsbygd som veckans tema. Jag hakar på. Kör!

1. I Österbotten finns inget att göra - därför skaffar man barn så fort.

Haha, så det var därför! Har alltid undrat. Men nej. Myt. I Österbotten finns det oändligt mycket att göra. Man måste ju plocka de där lingonen, jaga de där älgarna och mosa de där äpplena också. (Haha.) Allvarligt talat, "att göra" finns det i varje litet hörn av världen. Barn som kommer tidigt har nog mer att göra med att man gör som man ser andra göra. Snöbollseffekten.

2. Alla som bor på landet är händiga.

Egentligen nej. Men lite ja också. För bor man på landet förväntas man vara mer händig, och förväntas man vara mer händig så tar man sig också i kragen och anstränger sig lite mer innan man ger sig.

3. Alla som är från Helsingfors tror de är bättre än alla andra.

Alltså, här måste jag ju erkänna att jag känner konstigt få helsingforsare när jag tänker efter. Men de jag sett till (eller läser bloggar av) är inte värre än någon annan. Det finns folk överallt som tror att de är/vet bättre än alla andra. Precis som det också finns ödmjuka, kloka människor överallt.

4. Att tala dialekt är töntigt.

Låt mig omformulera myten så den stämmer för majoriteten av eleverna i den skola där jag jobbat det senaste halvåret: Att tala standardsvenska är töntigt. Men egentligen kan jag fullständigt uppriktigt säga att ingendera låter töntigt i mina öron, annat än kanske i de fall då någon väljer fel språk för situationen. Det som inte är töntigt, men sorgligt, är ju när oförmåga att prata något annat än dialekt hindrar någon från att få fram ett viktigt budskap.

5. I Helsingfors vill alla veta var du bor - på basen av det bestämmer de om du är intressant eller inte.

Pass. Ingen aning.

6. Alla i Österbotten vill höra till Sverige.

Men så enkelt är det inte. Det är snarare så att österbottningar redan har dubbelt medborgarskap: På de flesta, och de viktigaste, områdena i livet är de (vi) finländska. Men när det handlar om melodifestivaler, svenska Idol och bolibompa kan de (vi) allt, medan finsk populärkultur är en sorgligt stor vit fläck på kartan.

7. Helsingforsarna kan inte säga en enda mening utan att använda ett finskt ord.

Okej, måste väl erkänna att det är en myt jag tror på. Men min okunskap är stor.

8. Nylänningarna är mästare på small talk, men kunde inte bry sig mindre om svaren.

Ingen i Finland är väl mästare på small talk? Och dessutom - är man verkligen mästare på small talk ingår det per definition (min definition) att bry sig om svaren.


(Lite intressant är det ju att ett tema som ska handla om stad versus landsbygd handlar om Helsingfors versus Österbotten - vad säger det om den allmänna bilden av Svenskfinland? Nu tycker jag lite synd om alla andra försummade delar av ankdammen...)

Hemmamedsjuktbarn-grejen

Nu tänker jag ha åsikter om något jag egentligen vet något om. Bara tycker och tror. Och eftersom jag har barn har jag rätt att tycka hejvilt med självklar auktoritet. (För det är väl så det funkar?)

Alfamamman skriver att enligt Eva Biaudet* lär mammor oftare stanna hemma med sjukt barn än pappor, eftersom pappornas arbetsgivare är mer oförstående till att en man ska stanna hemma på grund av snoriga små näsor. Jag tycker det låter som rundgång. Jag har väldigt svårt att tro att det skulle vara vanligt att arbetsgivare tänker så. Och även om de gjorde det - ringer pappan och säger att han är hemma får de väl fixa det? Har de där papporna inget skinn alls på näsan? Om det finns hinder tror jag snarare de finns mellan öronen på de där statistiska mammorna och papporna. Men finns de ens? Jag vet inte, det verkar skumt. Jag tror vi har en myt här. En tragiskt självuppfyllande myt. Men det är ju bara vad jag tror.

* Jag vet, tredjehandsinformation... jag sa ju att jag inte vet något om det här. Sätta mig in i ett ämne och sånt... det tar vi en annan gång.

Utför

Alltså, de senaste dagarna har jag fått påminnelsebrev från två bibliotek OCH ett allvarligt kravbrev från min telefonoperatör inklusive uppföljnings-sms som påminde om att anslutningen bryts om jag inte tar och skärper mig. Detta samma vecka som mitt jobb händelsevis tog slut. Det är på väg utför med mig. Snart ser ni mig dra runt på stan med mina tillhörigheter i en "lånad" kundvagn.

Jag kan i alla fall trösta mig med att Alfonsboken som det ena biblioteket ville ha tillbaka faktiskt redan var inlämnad.

(Och angående jobb har jag faktiskt inte hunnit vara arbetslös en enda dag ännu, jag har bara ett mycket kortvarigt jobb som passar mig lite sämre. Men det är inte så man blir ett samhällets olycksbarn av det direkt.)

Ibland går det enkelt också

Ja, så här gör Edvin och jag när det ska till att nattas:

Vi lägger på mysbelysning i sovrummet.
Jag sjunger Gud som haver en gång eller en halv.
Edvin ligger i spjälsängen och leker med Arvids gamla tandborste.*
Jag ligger i sängen och läser min bok.
Edvin somnar.

Den här rutinen (i stort sett) har funkat 3-4 kvällar nu. Jag gillar den, jag röstar för att vi fortsätter med den!

* Jag vet, yuk egentligen. Men whatever works...