Det finns ett gravidfenomen som jag aldrig riktigt förstått - eller egentligen många, men nu talar vi om ett speciellt - nämligen att folk klagar på att mer eller mindre främmande människor petar och klappar på deras magar. Va? Visst har jag fått några klappar, men bara av människor som har rätt att klappa lite - nära vänner, mamma, mommo... Inte en enda gång har jag fått en obehörig klapp. Är jag den enda? Är jag kanske ovanligt avskräckande?
Men jag har kommit på en tänkbar förklaring. Det är två månader kvar tills den beräknade dagen D, men det är redan flera veckor sen jag började få svara på frågan "När är det dags" med undertexten "Idag eller förra veckan?". När jag svarar att det inte lär hända något förrän början av mars brukar frågeställaren se lite pinsamt överrumplad ut och mumla nåt om att "jaja, det är ju ganska länge kvar då..." (Min svärmor fick förresten svara på frågan om barnbarnet kommit ännu två gånger i kyrkan i söndags.)
Så vad är min slutsats? Min slutsats är att de främmande potentiella magklapparna blir avskräckta av sin första misslyckade slutsats så de föredrar att retirera/byta samtalsämne istället för att dröja sig kvar vid min stora mage. Men i ärlighetens namn skulle jag klara rätt många klappar om jag i utbyte fick en neonskylt att hänga i min panna: "9 mars. Inte tidigare. Inte tvillingar. Inte elefantunge. Inga frågor."
5 kommentarer:
Nej, jag förstår inte det där heller. Jag har inte fått just många klappar alls på magen. Inte nu och inte förra graviditeten. Så vad beror det på då? Att jag har liten mage? Nåja, nu har jag ju inte rört mig sådär värst mycket bland folk den här graviditeten, så det kan ju förklara saken. Eller är det månne annorlunda i Sverige?
Jag har inte heller fått klappar på magen. Och den har inte varit liten. Inte första gången och inte andra. Men det som har stört mig är alla frågor om när det är dags och sedan den där minen när de fattar att det är mycket kvar och man hör hur de tänker (eller säger) hur stor jag egentligen kan bli.
Det mest knäckande var när sköterskan som tar emot på mödrapolin/förlossningen tre veckor före beräknat datum undrade om jag väntar en eller två ...
Inte heller jag kan påminna mig att klappandet varit något problem. Eller så är jag bara inte så känslig för sånt. Tack för länkning och kommentar på min blogg, god fortsättning också till Dig på det nya året, med allt vad det innebär med magfrågor och annat! :-)
Nä, klappandet var inget större problem nån av gångerna. Fast att alla hade åsikter om vad jag fick och inte fick göra första graviditeten (samt "Är du gravid??? Va? Berättar du redan?! Är du i v TJUGOTVÅ?!), och det gjorde ju att jag bar tunga lådor fast jag inte kanske borde... :-S
Andra graviditeten såg jag ut som en elefant på magen från v 25, och en bistungen tiger i blicken, så ingen vågade väl då. ;-D Däremot kom den där arma frågan "Det är väl dags snart?" redan från just v 28-30, så det blev några buttra månader där, addera till allt elände då. ;-) Ja, jag var rent ut sagt FARLIG när jag väntade Lucas! Jag tror nog de klappar mera i Sverige. I Finland tycker vi om att påpeka hur stora den gravida är, samt att det är tvillingar. Och det tycker jag känns värre. :-S
Jag fick nog några klappar, men jag tyckte faktiskt det var besvärande, främmande människor ska inte komma o tafsa på mig. Det är skillnad vem det är tror jag, om det är nån man känner eller inte. Tyckte tantorna i kyrkan var lite jobbiga, likaså vissa föräldrar där jag jobbade. Jobbkompisarna, släkt och nära vänner var okej. Jag ser ju så lugn och vänlig ut så folk trodde väl det var okej.
Men jo, frågan om det kommit än var jättejobbig, skrev ett LÅNGT blogginlägg i maj om saken, väkommen att läsa. Tyckte föresten det var rätt givande (isynnerhet på slutet) att läsa andras gravid-föda bloggar.
Föresten, vi har dina sjalar. Och vi använder dom inte mer, han har inte tålamod att vara där. Hur ska vi få gett dom tillbaka? För du behöver ju säkert dom. Hör av dig så att vi kan fundera ut nåt
Skicka en kommentar