Några timmar kvar av 2009!

De första smällarna och raketerna har börjat höras till och med i vår lugna avkrok av Sandsund. Själv sitter jag och funderar på om det kanske skulle vara värt besväret med en snabbstädning á 15 minuter för att skapa lite nyårsstämning. Arvid överlämnas som bäst till sina farföräldrar där han ska vaka in nyåret (och jo, det är väldigt sannolikt att han faktiskt vakar in nyåret). Själva planerar vi att se film. Tända en fackla eller två. Äta något gott. Inte utsätta oss för nattningskampen med någon motvillig liten kvällsuggla. Rätt bra avslutning på året, tycker jag. Men kanske jag målar naglarna i guld ändå. För det ska man ju på nyårsafton.

Bilden är från början av januari - det har hänt mycket med vår unge sen det! Först och främst skulle ingen komma på att kalla honom baby längre, utan istället är han en liten pojke som kan nästan allting... Kanske jag kommer mig för att göra en "året i bilder" eller sammanfatta 2009 på något annat sätt - men tills dess, gott nytt år!

Mellandagar

Vårt sociala schema är mycket stimulerande just nu! Det här är sjunde dagen i sträck med ett eller annat bra på schemat. Tyvärr blev det inget av vårt ursprungliga program för ikväll på grund av en förkylning i sällskapet, men istället kommer en kompis som är hemhemma från Stockholm över julen hit lite senare. Och jag som trodde det skulle bli lugnt att fira jul på det här sättet, utan att pendla mellan Vasa och Purmo/Jakobstad, och dessutom med jullov för M... där bedrog jag mig! Men det är faktiskt mycket roligare så här.

Det mest spännande på nyårsafton däremot blir förhoppningsvis film, god mat och bara vi. Ner med glittriga fancyfester på nyår! Onödigt. (Surt sa Mia som inte är bjuden på någon fancyfest. Men som helt uppriktigt ser fram emot en skön kväll i soffan.)

Winter wonderland

Och så - något av det allra bästa med den här julen: det fantastiska snövädret! Kanske jag uppskattar det extra mycket för att det är ganska länge sen det gick att ta en snöig jul för given? I vilket fall som helst, bättre än så här kan julväder inte bli och jag är innerligt tacksam för det!

Det var en god jul!

Den här julen har varit en bra jul - är en bra jul. Den har varit lite annorlunda eftersom vi för första gången själva bor så nära våra familjer att vi kunnat mellanlanda hemma hos oss ibland - skönt för oss och skönt för Arvid! Jag kanske är lite efter i utvecklingen eftersom jag är inne på mitt trettionde år och för första gången åt frukost vid mitt eget köksbord på julafton? Men det är klart, för mig är det ingen jul utan stora familjen, så vi har förstås inte kunnat hålla oss borta särskilt mycket ändå! Så det har varit fina julklappar, film med syskon, fantastiskt snöväder och däremellan faktiskt ganska mycket lugn och ro. Det jag saknat mest - eller de jag saknat mest - är fammo och faffa, som var två av de viktigaste personerna i min jul förr.

Det här med förändringar på julen är intressant. En bra bit upp i tonåren var min bild av julen väldigt, väldigt cementerad. Småningom, med början i att vi åt julmaten inne hos oss istället för hos fammo och faffa (tvärs över vägen) har jag blivit liberalare och nu har jag märkt att det faktiskt inte krävs mer än två jular eller så för att en ny tradition ska skapas. Men om någon försöker påstå att det är gamla som är konservativa säger jag bara - ha! Det finns ingen mer konservativ än en 12-åring som vet exakt hur det måste vara... Åmtinstone på jul.

(Bilden är julrelaterad - lek med Arvid julklappsmodellera!)

Jullov, faktiskt!

Ja, vi har verkligen jullov nu! Som jag väntat... Visserligen firar min mailbox med att släppa in oroväckande många hemtenter som borde läsas och bedömas småningom. (Jag satte själv deadline idag, så kan väl inte skylla på någon annan.) Och senast på måndag väntar jag en mindre hög uppsatser som har deadline då. Men det får jag åtminstone göra när andan faller på. Och det gör den säkert snart!

Arvid firar med förkylning och lite feber. Han är ändå ganska pigg, så det värsta nu är nog att jag hållit honom inomhus hela dagen så han klättrar minst sagt på väggarna. Eller snarare på mig - själv skulle jag föredra att han föredrog väggarna... Och jag själv firade med att helt oavsiktligt somna två gånger på eftermiddagen. ("Jag skulle bara lägga mig och läsa en liten stund...") Skyller på Arvids febriga och snoriga natt!

Men ändå - även om vi snorat, sovit, tv-tittat och städat oss igenom eftermiddagen på ett mycket vardagligt sätt känns det verkligen som att julen har börjat nu. Frid på jorden!

Mestadels ojulrelaterade aktiviteter

Jag har sprungit ärenden i två dagar nu känns det som - och vad har jag fått gjort? Det har inte varit någon imponerande effektivitet. Tja, att vi var två som skötte ärendena igår betydde iofs en del kexpauser och titta-på-tomtarna-i skyltfönstren-pauser, vilket förklarar en del - t.ex. varför jag fick fortsätta med min lista idag när Arvid överlämnats till fammo! Men nu har jag ännu en timme eller så med barnvakt, så ska försöka få undan lite av det lilla jobb jag har kvar - överhuvudtaget! För inte nog med att det blir jul snart; i januari vet jag inte av något jobb alls (hittills) och sen är det dags för min helt mammalediga tillvaro igen. Lite tråkigt. Lite skönt. Men i ärlighetens namn mest skönt!

I fredags var jag till Vasa sista gången för denna höst i jobbets tecken, men skrivhandledningen jag höll var egentligen mest en bisak som jag petat in eftersom jag ändå skulle till Kvarnen - huvudorsaken var att jag ville gå på doktorsdisputation. Även om jag var inskriven som studerande i åtta år (jo, åtta) lyckades jag aldrig komma mig iväg på någon disputation, så jag har varit nyfiken på hur de går till. Och eftersom det nu var ett intressant ämne - skrivpedagogik - på ganska bekvämt avstånd - Vasa - blev det av nu. Och jo, det var intressant! Mest fascinerades jag av inledningen, när doktoranden, kustos och opponenten skrider in till pianomusik och hela auditoriet stiger upp för att visa respekt för arbetet. För - all respekt till allt arbete och alla år som måste ligga bakom en doktorsavhandling!

Ett par gånger när jag nämnde att jag skulle gå på disputationen fick jag den lättsamma frågan om jag har planer på att börja doktorera själv... Nej. I princip kunde jag tänka mig att göra det. Framför allt tyckte jag det var jätteroligt att skriva gradu och blev inte alls avskräckt från att fortsätta, och dessutom tror jag att jag skulle klara av det, även om jag nog skulle få kämpa. Så jag kunde väl göra det i princip. I princip. Argumenten emot väger ändå tyngre: jag vill inte leva på stipendier i okänt antal år, jag vill inte gå ner mig i ett krävande jätteprojekt (speciellt med ökande antal familjemedlemmar) och jag skulle nog inte ha så stor nytta av titeln. Och så har jag en stark känsla av att de ämnen jag är tillräckligt intresserad av för att doktorera i är sådana som ingen bryr sig om. Och jag vill inte ens tänka på hur knäckande det skulle vara att fördjupa sig i något i flera år och sedan - ingenting. Ingen är intresserad, ingen har nytta av det, ingen frågar. Så jag kanske fördjupar mig i intressanta saker på fritiden istället... och struntar i omvärldens intresse.

Jag har ingen kortfattad bloggdag idag. Beklagar. Filtreringsdelen av hjärnan tillfälligt ur bruk.

Da Capo

Både min make och jag har haft varsin väldigt irriterande låt på hjärnan idag och vi kan inte riktigt enas om vems som är värre. Så jag vänder mig till er!

Själv har jag i mitt huvud lyssnat gång på gång på introt till de klassiska Kalle Anka-snuttarna. Ni vet: "Who's never wrong but always right? *quack* Who never thinks 'bout starting a fight? No one! But Donald Duck".

I Matias hjärna har Arja Saijonmaas "Levande charader" spelat. Say no more.

Så min fråga nu: vem vinner? Vem har den mest enerverande låten på hjärnan? Kommentera!

Det har blivit advent sen sist

Oj! Jag visste att det var ett tag sen jag bloggat, men inte trodde jag att det var fullt så här länge... Lillajul kom med julmys och julljus, men efter det har julen runnit ut i vardagen och känns inte av speciellt mycket. Jag hoppas på förändring när det faktiskt blir jullov - det har jag sett fram emot i flera veckor redan...

Lillajulhelgen blev verkligen en riktig julfrossa, som kändes så mycket som julledigt att det var väldigt förvirrande att trilla rakt ner i en vanlig måndag igen efter helgen. Matias bror med fru var i Finland, så det blev mycket hänga med dem - 0ch dessutom julbasar, barndop (inte juligt, men trevligt), hosiannagudstjänst och mat på Stadshotellet. Dessutom fick Arvid sin första julklapp (tåget på bilden), vilket gjorde att han stannade uppe till den (för en tvåochetthalvtåring) okristliga tiden halv ett på lillajul. Sen dess har vi jobbat på att få tillbaka dygnsrytmen - vi tycker att det gått framåt, för igår somnade han "redan" halv elva. Nej, den mannen kommer aldrig att bli en morgonmänniska, nej.

Men efter det... vi är tillbaka i vardagen. Vi jobbar i stafett och försöker hålla Arvid glad. Och jag försöker att inte somna på olämpliga ställen. Men imorgon har jag min nästsista föreläsning för denna höst, och som sagt - snart, snart får M. också jullov. Underbart!