Duktig nog?

Jag är så duktig. Ojoj, vad jag är duktig. Jag bara skriver och skriver, fast jag inte nödvändigtvis kan tänka så mycket mer ikväll. Man kan ju fråga sig om det är så klokt? Dessutom ligger båda (!) mina män och sover, endast tomten är vaken.

Men slutet (på gradun) närmar sig. Och då vet jag att jag sagt det i ungefär ett år, men nu är det sant. Problemet är bara att det plötsligt blir så intressant att nysta lite här och lite där när man egentligen redan är färdig, grovjobbet är gjort och det mesta man gör är bonus. Jag ska kolla upp en sak i en artikel jag läste för två år sen, hittar finfina uppslag som jag kan stöda mitt resonemang på, vilket leder till att jag måste kolla upp en annan sak, som råkar ge mig en bra idé, som... Nu måste jag verkligen sluta med det här snart!

Dessutom har de senaste dagarna blivit nån slags anti-carpe diem-dagar. Sen när gradun är färdig, då ska jag minsann... gå utanför dörren och andas frisk luft... se färdigt den där filmen som vi såg början på för 1½ vecka sen och som jag verkligen vill se slutet på... sånt.

Grannvädri

Vackrare väder än så här kan det inte bli i februari, härligt! Man kunde tro att jag skulle bli sur och bitter för att jag måste sitta inne och jobba med min slutspurt, men då tror man fel. Även om jag bara ser solen genom fönstret finns det ingen bättre energikick!

ikeayra

Dagens snackis i Vasa är Ikea, åtminstone kan jag tänka mig det. Själv har jag inte träffat någon annan än Arvid idag, och vi har inte nämnt Ikea, men ändå. För enligt Vasabladet lär det vara nästan klappat och klart att Ikea är på väg till Vasa. Förutom att ingen på Ikea har bekräftat det, men det verkar vara en bisak. Men det är ju skoj! Eller är det?

Jag har ju min ingrodda skepsis mot att alla städer i hela Norden ska ha exakt samma uppsättning affärskedjor (Ikea, H&M, KappAhl, Lindex, Gigantti/Elgiganten) - livet skulle kanske vara intressantare om man märkte lite mer skillnad på Vasa, Stockholm och Uleåborg. Men visst skulle det vara lite roligt att kunna ta en sväng förbi Ikea en förmiddag utan desto mer besvär. Visserligen har jag lite svårt att förstå ikeafenomenet - stiga upp mittinatten, klämma in sig i en buss/bil och köra en massa timmar, vallas runt i Ikea med de gula påsarna och sedan klämma in sig i buss/bil för att komma hem mittinästanatt. Det är en sak om man håller på och flyttar och inreder och verkligen behöver saker... men spontanshopping är liksom inte så intressant på Ikea... Men det förstås, jag har också tillbringat en och annan riktigt trevlig eftermiddag på Ikea utan att behöva något särskilt, bara traskat runt och haft lite småtrevligt och avslutat med en hotdog utanför kassan. Inget fel med det. Det kan vara riktigt underhållande om man är på rätt humör.

Tänk snabbt och kommentera - vad associerar du till när du hör det magiska ordet Ikea?

Jag är inte på väg till Australien

Vid det här laget har systeryster och hennes A. avklarat första etappen på väg mot Australien! Visserligen är har de nog bara hunnit till Helsingfors än så länge, men om nåt dygn kommer de att landa i Perth, Western Australia. Jo, klart jag är avis... men bon voyage, H & A!

Klåfinger

Dagarna då det gick att lägga ner Arvid på golvet och förvänta sig att han låg kvar och tittade i taket en stund senare börjar vara ett minne blott. Ett mer och mer suddigt minne... Han har förflyttat sig på golvet ganska länge, men de senaste dagarna har han börjat dra sig fram med armarna, och det är nästan en liten revolution. Nu kavar han sig framåt målmedvetet, effektivt och (föreställer jag mig) nästan militäriskt. Så fort han får tillfälle ålar han snabbt som blixten fram till de förbjudna sladdarna bakom tv:n, nån smutsig mattkant eller pappas gitarr. Vi tycker det är jättespännande, men inser ju att det kommer att bli lite arbetsamt i längden... Än så länge är det mest bara roligt.

En gradu här, en gradu där

Igår gjorde jag något mycket äventyrligt. Som knappt simkunnig humanist gav jag mig in i lejonets kula, som också kan kallas graduseminarium för blivande jumppalärare på PF. (Ämne: simundervisning). Systeryster och hennes gradukumpan körde om mig och hann bli färdiga med sin gradu först (förhoppningsvis väldigt lite före), och igår passade jag på att gå på deras gradupresentation. Dels var det intressant att höra vad de hållit på med, dels var jag nyfiken på hur graduseminarierna går till på PF. Så exotiskt blev det inte, den enda skillnaden är att jag aldrig sett någon litteraturvetare använda powerpoint för att presentera sin gradu... Men intressant att höra. Och nu ska jag minsann också bli färdig. Kanske ni trodde att fredagseftermiddag betyder slapp och skön helg? Nej minsann. Det betyder peta, peta, peta i gradun.

Lärarrekrytering

Igår var det lärarrekrytering i Kvarnen, och jag passade på att gå dit en vända. Är ju alltid intressant att se hur läget ser ut, men jag blev inte så mycket klokare på hur det ser ut i Österbotten. Det fanns nämligen enbart rekryterare från södra Finland där. Och visst, det är fortfarande lite intressant att kolla läget, men sannolikheten är ju inte så stor att jag kommer att söka lärarjobb i Esbo. Intet ont alls om Esbo eller resten av södra Finland, men Arvids far- och morföräldrar skulle nog komma med ett och annat klagomål om vi flyttade ännu längre bort...

Men i vilket fall som helst vet jag ju inte hur jag ska göra med hela den stora frågan om Arbete. Ännu hela hösten tyckte jag det var fantastiskt att vara hemma med Arvid, och det tycker jag fortfarande, tack vare att jag samtidigt får arbeta med gradun och extraknäcka med en och annan språkgranskning. Men ändå lockas jag av att söka jobb, vill ju göra något med mina kunskaper... samtidigt som jag helst skulle ägna all min tid åt Arvid (och eventuella framtida barn) tills de säger till mig på skarpen att sköta mina egna affärer och låta dem gå till skolan/dagis. Skulle helst inte sätta honom på ett stökigt dagis ännu på några år. Men det är ju problemet med mig, jag vill ha allt. Jag vill ha ett intressant och roligt jobb, men jag vill vara hemma på heltid med Arvid. Jag vill bo i stan, men jag vill bo på landet. Jag vill bo nära familjen, men jag vill se mer av stora vida världen. Jag vill ha friheten med att bo i hyreslägenhet, men jag vill ha ett stort, gammalt hus med vildvuxen trädgård.
I-landsproblem, för många alternativ. Men vad gör man?

Annars har jag på senaste tiden, till min fasa, insett att jag håller på att bli vuxen, i ordets tråkigaste bemärkelse. Jag har blivit bekväm. Jag började med ett rent teoretiskt tankeexperiment: "om jag skulle söka jobb i Hesatrakten", men när jag insåg hur stort vårt hypotetiska flyttlass skulle bli (på något sätt var det Arvids otympliga badbalja som välte det hypotetiska lasset) tappade jag lusten och började hänga tvätt istället.

(Just nu är jag tacksam, tacksam, tacksam för blogspots automatsparfunktion - när jag skulle publicera inlägget bröts kontakten till blogspot, och utan automatisk sparning skulle jag ha fått skriva om alltihopa... vilket jag inte skulle ha gjort. Nu måste jag bara skriva om den sista meningen.)

Blått och rosa (gäsp)

Hördudu som är förälder, hur är det med blå-rosabalansen i ditt barns klädlådor?

Idag igen började en (annars intressant) kolumn i Vbl om (o)jämlikhet på arbetsmarknaden med några frågor till alla föräldrar: hur uppfostrar du ditt barn, vad klär du det i, vad leker det med? Uppfostrings- och lekfrågan har jag väl inget att invända mot, det kan vara riktigt relevanta frågor med tanke på ungens framtida yrkesliv. Men all uppståndelse om blått och rosa får mig bara att somna - och då tycker jag faktiskt de här frågorna är intressanta. Hur skulle man kunna få någon som inte redan är intresserad av genusfrågor att börja intressera sig genom att hela tiden lyfta fram blå och rosa kläder? Visst är det intressant att fundera på vad det symboliserar och så vidare, men... finns det inte annat som ändå spelar större roll? Till exempel att kläderna ska vara funktionsdugliga, vilken färg de än är...

Men vad vet jag, min föräldraerfarenhet är ju inte så lång... Min son har för övrigt en blå tröja på sig idag. Men den har små bruna hjärtan på.

Lustiga huset

Jag har börjat läsa en julklappsbok. Ett citat:

Att få barn är som att gå in i lustiga huset på ett nöjesfält - det är bara det att det här lustiga huset är ditt nya hem. Det är ett hisnande äventyr, även om du ser lite förvanskad ut i alla speglarna, saknar all känsla för riktning och måste famla fram i mörker eller det då och då dyker upp något oväntat som skrämmer skiten ur dig. Du kan kämpa emot genom att rusa runt och leta efter utgången eller du kan ta ett djupt andetag och påminna dig om att livet är en fest.

(Vicki Iovine: Så överlever du ditt första år som mamma)

Peer Gynt

I fredags bjöd Wasa teater på möjligheten att gå på Peer Gynt (premiär 8.2), och jag nappade förstås. Gratis är gott, ni vet... och gratisteater är ännu godare. Jag och mitt sällskap lämnade våra barn med sina fäder och gick helt barnlösa iväg - och vilken fantastiskt skön känsla att lämna skötväskan och vandrarkängorna hemma och se ut som folk för en gångs skull!

Jag har sett Peer Gynt en gång förr, i Helsingfors för några år sedan. Måste väl medge att jag inte tyckte det minsta om pjäsen då. Den var surrealistisk, förvirrad... och ganska tråkig. Peer Gynt i Wasa teaters tappning är fortfarande surrealistisk och förvirrad, men inte tråkig. Trollen i bergakungens sal är partypeople i nöjesindustrin och Peer talar närpesiska hemma och för sig själv, men standardsvenska ute i stora världen. Och leken med dialekten fungerar jättebra, ingen revyvarning alls. Mest imponerad var jag av huvudrollsinnehavaren, mycket skicklig.

Någon bild av Peer Gynt har jag (förstås) inte att sätta in, så jag illustrerar med skorna som fick byta av fulkängorna i fredags istället. De är förra veckans stora loppisfynd - tro't eller ej, men jag fyndade dem för 3,50 euro på Monitori. Och de är inte bara snygga (tycker jag - måste väl iofs medge att de ser ut som skor jag redan har), i sgs perfekt skick och lagom storlek, utan dessutom rätt så bekväma... Kan inte bli bättre.

Travis

Matias och Arvid for och handlade och lämnade mig ensam för att jag skulle kunna arbeta med gradun. Istället råkade jag börja rota i skivhyllan och hittade Travis The Man Who. Åh... det var länge sen. Länge sen jag sist verkligen lyssnade på musik också. Helst ska man ha lägenheten helt för sig själv - och det gills nästan inte ens om barnet sover på balkongen, för då måste man avdela en bit av hörseln för att lyssna efter tecken på att det vaknat. The Man Who köpte jag första året i Åbo efter att ha hört bara en låt från skivan. Först blev jag besviken på resten av skivan, sen blev jag kär.

Jag är en ganska obildad musiklyssnare. Jag har hela tiden en känsla av att jag missar en massa bra musik som skulle förgylla mina dagar om jag bara visste att den fanns. En av orsakerna till att jag ändå är ganska ovillig att lyssna på något nytt är att jag behöver lyssna på ett album minst en vecka eller så innan jag vet om jag gillar det - och om det visar sig att jag inte tycker om det efter så många varv, så har det ju blivit en massa bortkastad tid... Jag är inte så säker på att logiken håller, men det är en förklaring i alla fall. Vet ni om musik som jag inte borde missa?