Höstlov

Vilken tur att vi inte hade några stora höstlovsplaner! För naturligtvis gjorde jag vad varje plikttrogen lärare gör under ett efterlängtat lov och däckade med förkylning... Återstår att se om det blir någon återgång till skolan imorgon, för åtminstone idag är det väldigt tveksamt om jag och min röst hade varit fit for fight. Men det är vad det är och jag försöker att inte tänka på alla skogspromenader, allt trädgårdsfix och allt annat jag kunde ha ägnat den här söndagen åt utan förkylningen! 

Skönt med ledighet ändå, om än lite mer mer stillasittande än planerat. Tack och lov hann jag med två friska dagar, så helt stugbränd har jag inte hunnit bli. Vi inledde starkt med en heldag i Kållby tillsammans med nyopererad syster och hennes små kids - tycker det är kul att alla mina barn var helt med på att hänga hemma hos moster och två av de allra yngsta kusinerna en hel höstlovsdag! Utan wifi! 

Dagen därpå stack jag och tonåringarna iväg till Kokkola för loppis, jeansshopping och hamburgare. Jag såg längtansfullt ut på den blå himlen och de färgsprakande löven och föreslog en liiiten avstickare till naturstigen vid Villa Elba. Inte så oväntat ledde förslaget om en liten gnutta friluftsliv till kraftiga protester och mycket drama från ett visst håll, men när vi väl kom fram var det jättetrevligt. Perfekt väder, fina spångar, roliga sidoaktiviteter kring stigarna - dit måste vi åka igen med hela familjen och lite mer tid! 

Ja, och innan vi hann avrunda vid Kokkola började jag känna mig sjuk och sen har jag tagit det lugnt. Höjden av ansträngning var en dag i Purmo inklusive en lugn promenad med mamma igår, men redan det sög tydligen musten ur mig och idag är jag ännu sämre. Well well. Har iofs väntat på att knockas av någon bobba efter att ha utsatts på bred front för i stort sett allt som går i skolan ända sedan augusti, så det var väl bara väntat... 

Återupplivning av bloggen

Tog fram min blogg och tappade hakan när jag insåg att mitt senast inlägg var från 9 juni - alltså i början av sommarlovet, för FYRA månader sedan! Jag tror faktiskt att det är det längsta uppehållet sedan jag startade bloggen nån gång kring 2007, men jag har inte alls tänkt sluta. Har bara inte fattat att det gått så här länge... har ett par halvskrivna utkast från sommaren, så i något skede ska jag kolla om det är något som är värt att lägga upp. 

Det är naturligtvis Instagram som är boven - det är där jag uppdaterar, oftast med snabba stories. Samtidigt tycker jag egentligen så mycket mer om bloggen, den känns mer som mitt eget space - dit den som klickar sig in är välkommen, förstås. På Instagram får jag ofta lite myrkrypningar i maggropen för att jag blir osäker på bilden av mig som jag trycker in i folks flöde. The life of an overthinker! Här känner jag mer att jag skriver för mig själv och för den som eventuellt väljer att gå in på den. Om nu någon gör det längre? Säg gärna hej i så fall! 

Läget? Bra. Höstterminen startade i galet tempo, inte minst för att vi hann med ett ungerskt Erasmusbesök OCH en Erasmusresa till Irland inom fem veckor efter skolstart, samtidigt som jag tog emot nya sjuor... men just nu tycker jag veckorna glider fram ungefär som de ska! I helgen hängde jag med två av mina systrar i Tammerfors och det var nice. Vi åt en massa goda saker, och utöver det innehöll helgen mest shopping, chill och prat. Skönt!

 

Talkoläger och... sommarlov?

God morgon! Eller god kväll, det är inte lätt att veta när man är nyvaknad och allmänt yr. Kom hem från talkoläger på Humle för några timmar sen och har i princip sovit (eller annars befunnit mig i ganska vegetativt tillstånd) ungefär lika länge. Det ska vi inte skylla på lägret dock, för det var riktigt trevligt och kändes som en fin start på sommaren! Sommarlov har vi ju haft en vecka redan, men eftersom jag jobbade en hel del förra veckan, varav tre fulla dagar på skolan, känns det som att det är först nu som ledigheten börjar. Antagligen är det de signalerna kroppen snappat upp och jag misstänker att det kommer att bli många tupplurar de närmaste dagarna - som är välsignat oplanerade!

Talkolägret gick i stort sett ut på att jobba med att hålla Humle i skick, äta goda måltider som någon annan lagat och umgås med andra som har målarfärg i håret. Det var riktigt skönt med ett läger där i princip de enda fasta programpunkterna bestod av måltider - resten var upp till en själv. Samtidigt som vi hann sitta i lugn och ro och dricka ett par koppar te och kaffe efter maten blev det ändå mycket gjort. Det är så fint att se att Humle lever och mår bra - är så glad över de många eldsjälar som ser till att området inte bara överlever, utan också utvecklas! 

Det var egentligen barnen som avgjorde att vi skulle åka på läger igen - när min syster och jag kom så långt att vi började fundera på saken hade kusinerna redan kommit överens och bestämt för oss alla. Gott så! De yngre barnen lekte och sprang runt som vildar medan de äldre barnen fick hedersuppdraget att måla ett parti av lägergårdens tak. Själv tvättade jag fönster, målade ett soptak och en bänk och drog bort en del grenverk från ett träd som hade fällts - allt i gott sällskap förstås.

Nu inleder denna trötta lärare sommarlovet!

 

Från Ungern till Ungern

 

Våren som studsar från Ungern till Ungern fortsätter! Mellan Ungern i april och den kommande Ungernresan inkommande vecka har jag hunnit med tre hektiska hemmaveckor, när jag kört hårt för att det liksom inte ska märkas så mycket att jag kommer att vara borta en vecka till ännu i vår... Vill liksom att allt på jobbet ska rulla på som det ska, som om jag var där. Dumt att ens försöka i och för sig, men antar att det beror på ett, kanske ogrundat, sting av dåligt samvete. Däremot hade jag bestämt mig för att verkligen slappna av och njuta under själva resan, och det lyckades jag verkligen med förra gången! Den här resan är det också mitt mål, även om jag vet att det kommer att droppa in en del inlämningsuppgifter som jag kommer att behöva ha koll på den här gången. Ser ändå fram emot att återvända så här snart igen - och uppskattar verkligen den sköna känslan av att ha koll på platsen jag reser till. Visst, oväntade saker kan alltid hända, men jag kan åtminstone ta mig fram i Budapest vid det här laget. Älskar att återvända till främmande städer som blivit bekanta!

Förra gången hann vi med lite egen tid i Budapest innan vi sammanstrålade med resten av gänget, och det kommer vi också att göra den här gången. Vi hade inte planerat så mycket, utan eleverna hade mest önskat att gå runt och känna in stadslivet. Det var ett vinnande koncept, för samtidigt som vi hann strosa runt och ta det ganska lugnt prickade vi också in en del sightseeing. Riktigt lagom! Vi gick bl.a. upp i tornet på St. István Bazilika med utsikt över hela staden. Där stannade vi länge, för det visade sig också vara första parkett när det visade sig att något hade hänt i närheten av Budapest Eye en bit bort. Det kom mängder av utryckningsfordon, och det var faktiskt lite obehagligt att inte veta vad som hade hänt. Men tydligen ingen större katastrof, för vi lyckades inte hitta någon info alls sen när vi sökte, och vår värd hade inte heller hört talas om något.

Mot kvällen var det en av eleverna som föreslog att vi skulle ta en flodbåtskryssning, och den idén nappade alla på. Dessutom hade vi kontakt med den turkiska gruppen som också hade anlänt under dagen, och de hade också tänkt göra samma sak. Så vi träffade dem och gled iväg på en tur på Donau tillsammans. Jättefint i skymningen! Råkallt var det dock - vi hade ju inte klätt oss för att vara ute på vift hela dagen och avsluta med en flodkryssning, så till och med vi finländare fick medge oss besegrade av det ungerska aprilvädret. Vi hade överhuvudtaget inte riktigt tur med vädret, eftersom temperaturerna föll med sisådär 10 grader lagom till vår ankomst, och sen höll det sig kring 10-14 grader som varmast på dagarna. Däremot blev vädret torrare än prognoserna hotat med, så vi var nöjda ändå!

Den ungerska våren

Våren 2024 - den ungerska våren, för mig personligen åtminstone! Jag har nog inte skrivit om våra nya Erasmusprojekt... Men efter att vi i somras hade fått ett nej på en stor projektansökan och inledde läsåret helt projektlösa började revanchlusten bubbla. Vi inledde hösten med rekordmånga intresserade elever - samtidigt som vi inte hade en enda liten resa att vifta med som morot... så kunde vi ju inte ha det!

Det gick inte lämna in den stora ansökningen förrän i vårvintras, men däremot finns ett mindre projektformat som vi kunde ansöka om redan i höstas och starta vid nyår. Det blev två projektansökningar, en på temat sports and games och en annan på temat storytelling. Säkrast så, tänkte vi. Då borde väl en av ansökningarna nappa åtminstone! Det gjorde det. Först nappade det för ett projekt. Och sen, sent omsider, åkte vi också in från reservlistan med vårt andra i slutet av januari, och då blev det bråttom med att få ihop våra scheman för våren... Det var en intressant utmaning eftersom flera av våra partners har olika projekt, varav en del överlappar varandra på olika sätt i ett ganska intrikat mönster. Lösningen på våra logistiska problem blev att hålla vårens båda projektträffar i Ungern - en i april och en i maj! Vår ungerska superpartner är nämligen med i båda projekten och det funkade bäst så. Alltså: den ungerska våren!

Just nu ligger vi mitt emellan de två resorna - jag kom hem från den första för 1,5 vecka sedan och siktar redan mot nästa, som blir om 1,5 veckor med en annan kollega, en annan elevgrupp och ett annat projekt. Det låter ganska underbart, vilket det också är - men det är också hemskt hektiskt. Jag har ju liksom också ett vanligt jobb som ska rulla på, helst utan att det märks så mycket att jag är borta på resa x 2, särskilt som jag har många nior i år och det är mycket som ska ros i land innan jag kan lämna landet igen. Dessutom tvinnar efterarbetet efter den förra resan ihop sig med förarbetet inför den nya. Kan dock inte klaga alldeles för mycket - vår irländska partner kom hem från en projektträff i Polen två dagar innan hon reste iväg med en ny grupp till Ungern... Respect till henne!

De sagolikt vackra bilderna från Budapest är från vår hemresedag. Efter en intensiv vecka lät vi eleverna avgöra om vi skulle sova en rimlig natt och ta ett lite senare morgontåg från Tiszafüred eller om vi skulle stiga upp vid femtiden för att ta ett riktigt tidigt tåg och maxa vår tid i Budapest innan flyget gick på kvällen. Döm om min förvåning när de enhälligt beslöt att stiga upp tidigt. Vem bryr sig om petitesser som sömn och frukost när man kan få extra tid i Budapest? En inställning jag inte kan låta bli att uppskatta. Och det var värt det! Tack vare de extra timmarna hann vi äta en god lunch, njuta av solen vid Fisherman's Bastion och till och med släppa loss eleverna på sistaminuten-shopping innan det var dags för avfärd. En riktigt bra dag, även om den blev lång!

Och samtidigt som jag jobbar på i ilfart ser jag också hemskt mycket fram emot nästa besök i Ungern - väldigt snart! Det kommer att bli mitt fjärde besök i landet och ju mer jag lär känna det, desto mer gillar jag det. 

Sportlovet

Men titta vad jag hittade! Ett halvfärdigt inlägg om vårt sportlov i Sverige. Det måste jag ju passa på och avsluta, nu när jag ändå är inne på bloggen. 

Som jag skrev i mitt förra inlägg var vintern ganska långt ifrån lagom, utan det gick ganska kraftfullt åt pipsvängen med förhållandet mellan arbete och vila. Mellan jullovet och mitten av mars är jag osäker på om jag hade några lediga dagar alls förutom de fem dagar vi var i Sverige, och förstås de två dagar jag var till Helsingfors på mässa. Under samma period var det nog inte heller många vardagskvällar jag var ledig, eller ens nästan ledig. Jag lovar att det inte är en humble flex, utan jag tycker helt klart att det misslyckats om det blir så! För lite träning, för lite vila, för lite sömn, för lite chill med familjen och så en massa choko som konstgjord energi för att orka lite till. Definitivt inte det bästa upplägget. Samtidigt visste jag vilka faktorer det berodde på, och jag visste att det skulle plana ut till något mer normalt i mitten av mars, vilket det också gjorde. 

Hur som helst, på sportlovet tog vi barnen och svärfar och körde upp till Norrfjärden för att hänga med kusiner! Det var inte helt avkopplande det heller, men väldigt roligt att få lite miljöombyte, göra något roligt med familjen och få umgås med Sverigekusinerna (och Sverigekusinföräldrarna och Sverigekusinhunden och Sverigekusinkatten förstås, rätt ska vara rätt). 

Det är ju något av en tradition för oss att dra till Norrfjärden när det blir sportlov, och även den här gången blev det en hel rad klassiker. Vi gjorde stan i Piteå, åt asiatisk buffé, loppisfyndade på PMU i Öjebyn, hade fredagsmys framför Bäst i Test och lördagsmys framför mello. För andra året i sträck lyckades vi också pricka in äldre kusinens födelsedag, så när kusinerna slutade skolan på måndagen kidnappade vi dem och bjöd på födelsedagsfika och bowling. Jättekul att få till den tajmingen på det som för dem egentligen var en helt vanlig måndag!

På söndagen passade vi också på att lasta in vår slalomutrustning i bilen för en dag på Lindbäcksstadion. Förra året var det lite motigt innan vi kom igång eftersom Arvid inte hade någon utrustning och vi inte visste om att de inte hade någon uthyrning den vintern... det ordnade sig till sist tack vare farbror Anders jättefina skidor. Den här gången var det jag som kom skidlös, men jag fick låna Ylvas utrustning, som visserligen hade några år på nacken, men som jag har lånat förr, för ett antal år sedan. Skorna var för små, men inga problem - i år hade uthyrningen öppnat igen! Problemet kom när jag bad personalen ställa in bindningarna så de passade och hivade upp skidorna på disken. Eh... en stor bit av den ena bindningen var borta, påpekade damen, så det gick inte. Att man kan känna sig dum! Senare hittade vi biten i bilen - skidorna var top of the line när Ylva fick dem som tonåring, men nu hade platsen visst murknat och trillat sönder på den 15 minuter långa vägen till backen... kanske bättre så än att den trillade sönder mitt i backen iofs. 

Fortfarande inga problem, tänkte jag, bara att hyra ett par skidor då! Men när det visade sig att de hade väldigt få skidor i varje storlek och jag hade att välja på typ barnskidor eller superlånga skidor, då var det inte roligt längre. Eventuellt var det jag som hade varit mest pepp av alla på att åka, och nu fick jag skicka upp resten av familjen i backen medan jag själv satte mig i bilen och grät som ett barn (kan ha något samband med att jag inte hade slappnat av sedan jul, men kan också ha något samband med att jag verkligen ville åka).

Sen drog jag upp snoret och bestämde mig för att armadis i he, har jag åkt hit för att åka så ska jag åka. Sportaffärerna i Piteå hade söndagsöppet och jag åkte iväg, shoppade ett par skidor, körde tillbaka och hann åka nästan två timmar. Inte fullt så impulsivt som det låter, för nästa vinter behöver vi ett par till i familjen och de här kan också Arvid använda, och Edvin om nåt år. Var inte alls färdig med åkandet när liftarna stängde, och tyvärr blev de två timmarna mina enda timmar i backen denna vinter. Men det kommer väl fler vintrar i världshistorien, och då har jag minsann skidor. Och vi har lärt oss att inte komma till Lindbäcksstadion utan utrustning fler gånger!

Vi gjorde annat sportlovigt också. Kusinhunden Isa är Josefs favorit, och han är hennes, så det blev en del hundpromenader och hundlek. Om jag får gissa vilket av mina barn som blir husse till en hund i framtiden satsar jag rätt frimodigt på Josef! Jag hade också med mig mina längdskidor (hela och funktionella) och var också iväg på en tur i spåret i byn. 

Ja, det var det sportlovet! Riktigt roligt, även om jag själv hade behövt lika mycket till för att landa i ledighetsläge. Men vi hade det bra! 

 

Österbottniska aftnar

 

Hej bloggen, gamle vän!

Uppehållen blir allt längre, men det är väl så det är nu. Har i alla fall inga planer på att lägga ner, så här kommer ett inlägg mest för att bryta isen och visa ett livstecken! Vintern var arbetstung och inte så sund i förhållandet arbete-vila, men det finns liksom inget snyggt sätt att skriva och beskärma sig över det utan att bli långtråkig, så jag tror jag låter bli. Våren är också händelserik, men ändå på en lite mer rimlig nivå, och med en större andel roligheter i det intensiva, så jag känner hur det lättar! 

Och eftersom jag nu ska skriva om något får det bli om vad vi gjorde för en vecka sedan. 

- Det är ju lite onödigt med Österbottnisk afton i Österbotten, för här är det ju österbottnisk afton varje kväll, sa de på scenen, men jag tycker faktiskt det här var en lite mer minnesvärd österbottnisk afton än de flesta andra. 

På scen stod Månskensbonden, Josefin Sirén och Rickard Eklund, medan Alfred Backa valsade in och ut på scenen i olika skepnader mellan musiknumren. Jag kom för musiken, men måste ge Backa ett motvilligt erkännande. Här gjorde han sig bättre än de lite för många gånger jag sett honom uppträda som ståuppare - det var mer genomarbetat och regisserat och hans karaktärer var underhållande, med riktigt lagom mörka stråk. Förutom kanske hans incel från Munsäl som väl var ganska långt ifrån lagom... Och i ett skede mot slutet kändes det som om han hade glömt bort varför han var där och liksom föll tillbaka i sina gamla skämt och det var lite tröttsamt. Men annars så!

Jag har hört både Månskensbonden och Josefin Sirén tidigare och tycker att de är fenomenala, men Rickard Eklund var ny för mig. Ah. Det var fint, alltihopa. Mer kultur till folket!

Det lustiga med kvällen var att både Matias och jag hade stött på reklam för föreställningen när vi funderade på julklappar till varandra, och båda hade vi slagit till och köpt två biljetter var. Vad är oddsen..? Kändes inte som en helt uppenbar julklapp att köpa biljetter till en föreställning i april, men tydligen fungerade våra hjärnor exakt likadant på den punkten. Inte lyckades vi sälja den ena uppsättningen heller, men till sist fick jag med min kollega Cecilia på den ena platsen, och så mer eller mindre tvingade jag Arvid att komma med och använda den sista biljetten (även om han egentligen hade velat stanna hemma och läsa på finskaförhör). Så på en rad satt jag och umgicks med Cecilia, medan Matias satt med Arvid på en helt annan rad - kanske inte riktigt den kulturella dejtkväll vi hade tänkt oss, men vi trivdes allihopa, so what's not to like..? En fin kväll blev det! En österbottnisk afton bland andra österbottniska aftnar. 

En snabbvisit i Helsingfors

Jag är lite ovan med att bara hänga med på resor. Efter några år av Erasmusresande är jag van med att jag är den som styr upp, bokar och har koll - och kan inte påstå att det är annorlunda när jag reser med familjen heller... Men förra helgen gjorde jag precis tvärtom; jag åkte till Helsingfors, men utan att ha koll på nånting. Det gick också!

Det var efter jullovet som frågan kom - vi som är med i ledningsgruppen, skulle vi vara intresserade av att besöka Educamässan? Jodå, det skulle vi. Kul med ett avbrott i vardagen som någon annan fixar! Jag har varit på Educamässan två gånger tidigare, men det är länge sen. Så här länge sen: senast gick Matias och jag på mässan tillsammans, med en pytteliten Josef i barnvagn och skötväska i högsta hugg. Ett nytt besök kändes alltså helt rimligt!

Vi startade okristligt tidigt, kom till mässan till öppning kl. tio och stannade kvar till femtiden, när vi sammanstrålade för att gå och äta middag tillsammans. Funkade förvånansvärt bra, även om vi var mer än mätta på intryck mot slutet av dagen... Det är roligt med mässa, men samtidigt kanske inget som revolutionerar min undervisning. Prickade också in några seminarier och föreläsningar med varierande resultat. Ett keynote speech om AI var i och för sig nyttigt, men kanske inget jag blir entusiastisk av - ett seminarium om hur man kan använda nyheter i undervisningen gav däremot idéer och inspiration som jag faktiskt tror att jag har mer direkt användning av. Men som sagt, mässan är framför allt en kul grej och ett spektakel och sådana ska inte heller underskattas!

Vårt hotell, The Folks Hotel Konepaja, låg en kilometer från mässan i Böle, men det var riktigt kul med en promenad i ett område där jag nog aldrig förut har varit. Lite roligt också när jag och min mo-lärarkollega stod i trapphuset på hotellet, tittade uppåt och hittade texten Nulla dies sine linea - Inte en dag utan en rad, vilket var Topelius valspråk... och Topelius underskattar vi icke i hans födelsestad! Även om vi googlade oss till att den ursprungliga betydelsen snarare var Inte en dag utan ett (ritat) streck, eller kanske ännu mer ursprungligt en linnetråd. Så att så!

Det bästa med kvällen? Vi checkade in på hotellet vid sjutiden, med middagen färdigt äten och inga planer! Vi bara chillade, och strax efter tio låg jag i sängen med min bok. Så tidigt har jag inte varit i säng på flera år tror jag, och dessutom med sen väckning dagen efter! Lyxens lyx.

Följande dag hade vi i princip kunnat gå en sväng på mässan igen, men vi var nog alla ganska mässmätta efter dagen innan, så istället blev det en lång frukost (när vi faktiskt satt länge och väl och bollade tankar och funderingar om skolan, vilket ju var halva tanken med resan!) och sedan en stunds irrfärder på Mall of Tripla, innan det var dags att sätta oss på tåget igen. Lite för sent insåg vi att presidentkandidaterna höll sin sista debatt före valet just på Educamässan på lördagseftermiddagen, men då satt vi ju redan på tåget... Hade nästan varit värt ett senare tåg, men skönt ändå att komma hem tidig lördag kväll efter en kort och kraftig tur söderut!

Tjugosjunde dag Knut

Igår, en vecka efter tjugondagen, var dagen vi eldade upp vår gran för i år. Det har hänt att vi behållit den ända till februari och bara plockat bort det tomtigaste pyntet lite vartefter, men det här året fick det räcka nu. Inte så att jag blivit trött på granen, men det kändes lagom nu. Och dessutom tyckte vi att tillfället var helt rätt för en julgransbrasa. Det näst trevligaste med en gran enligt mig, förutom att ha den stående i ett hörn, grön och trevlig, så länge som möjligt, är nog att elda upp den. Det sprakar och doftar och smäller och värmer. Och jag myser. 

Tänk att få ha ett kök där det går att elda upp sin julgran i öppna spisen! Jag har börjat ta det mer för givet med åren och fastnar ibland i att bara se det som borde fixas och ordnas, men ibland slår det mig ändå - tänk att vi får bo här! I det här vänliga huset, med höga träd tryggt i ryggen. Precis som jag ville. 

I'm out of bed and dressed, what more do you want?

 

Det har snart gått två veckor av den här vårterminen. Nio ynka skoldagar. Ingenting, ju! Och likväl känns det redan som om jag blivit överkörd av ett tåg, manglad av en ångvält och fått en slägga i skallen. Jag har ganska mycket på schemat den här perioden, förutom allt det som finns utanför, och nu känner jag att jag är ganska redo för sommarlov... eller åtminstone en helt ledig helg utan tankar på jobb! Drömma kan man... Men eftersom niorna turas om att åka iväg på PRAO under de kommande två veckorna borde det bli en liten andningspaus - kanske tillräckligt för att jag ska hinna ikapp lite. Jag håller tummarna!

Jag försökte ge mig själv en spark i baken och gå igenom en rad bilderboksanalyser som niorna skrivit, men gav upp när jag insåg att min hjärna faktiskt bara är mos ikväll. Jag känner att ett blogginlägg ligger på en lämpligare nivå! En tillbakablick till en måndag kväll i Barcelona i november känns faktiskt alldeles mitt i prick. 

Efter första dagen på kursen bestämde vi oss för att utforska Barri Gòtic, alltså Barcelonas gotiska kvarter. Men efter att vi hade strosat runt bland de mysiga, små butikerna ett tag bestämde jag mig för en avstickare - jag hade nämligen läst att det fanns ett Banksy-museum i närheten. Det lät som en god idé!

Och det var en god idé. Så vilsamt och behagligt att gå runt ensam i ett halvtomt museum - det var ju ändå en måndag kväll i november - och bara låta sig roas, oroas och provoceras. Precis den motvikt jag behövde till den annars så sociala veckan!

Museet innehåller över 130 av Banksys verk, och de flesta har byggts in i miljön på ett enkelt men ganska genialiskt sätt för att skapa street-känsla, fast man befinner sig inomhus i ett prydligt museum. Det är en blandning av underhållande och samhällskritiskt, sådär att det roade leendet blixtsnabbt kan stelna samtidigt som det formas en klump i halsen. 

Ser ni Steve Jobs uppe ovanför de främlingsfientliga duvorna? Den målningen dök först upp i det ökända flyktinglägret The Jungle i Calais (finns inte längre, men uppmärksammandes stort under 2015-2016) och anspelar på att Steve Jobs faktiskt är son till en syrisk flykting. Det visste jag inte! 

"A wall is a very big weapon."

Verken som ursprungligen finns på och i närheten muren på Västbanken fick det att snöra ihop sig i bröstet. Hjärtskärande aktuellt. 

Så gick jag till sist ut i kvällen igen för att sammanstråla med mitt sällskap. Och se vilken gräddtårta jag snubblade över! Palau de la Música de Catalana. Magnifikt!