Glad första maj!

I år har vi varit synnerligen dåliga valborgs- och första maj-firare. Inga studentmössor, inga hembakta munkar och inte minsta lilla mjöd. Inga majvippor, inga ballonger och inte ens en liten picknick. Det är nästan så jag får dåligt samvete när jag tänker på de stackars barnen... Vi får ta det ett annat år. Det skrala firandet är nog en kombination av att jag bara tänkt på Erasmus, jobb och nödvändigheter den senaste veckan och knappt kom ihåg att det skulle firas i helgen och att Edvin - efter en frisk vecka efter att ha varit däckad i feber - blev brakförkyld, så vi kan inte träffa någon den här helgen HELLER. Nope. 

Vi grillade och åt på terrassen igår, dock. Egentligen alldeles för kallt, men det finns en sommar som ligger och lurar bakom all den råkalla luften som täcker in oss just nu. Jag längtar! Och lika mycket längtar jag efter vår köksrenovering. Det närmar sig! Idag planerade vi inredning i skåp och lådor och klickade iväg en beställning. Jag är till lika delar livrädd för att vi ska ha planerat ett jättefult och opraktiskt kök och uppspelt som ett barn på julafton.  Jag lär återkomma om det...

På bilden ser vi förresten mitt livs enda svenska valborgsbrasa. Jag försökte hitta första maj-foton från Åbotiden, men hade inga på datorn pga analogt tidevarv pga gammal. Hittade istället en från 2007 när vi stack iväg till Stockholm på vår sista tumisresa före föräldraskapet. Fast Arvid hade vi iofs med oss, väl förpackad i en enorm jättemage - inte ens jag kan riktigt tro på att bilderna är tagna över två månader före bf... Lite kul ändå att ha bildbevis för att mina minnesbilder inte har överdrivits med tiden! 

Ja, där känner jag väl att jag kom från ämnet en aning. Hur som helst - glad första maj till alla!

Resa i tanken

I mitt förra inlägg klagade jag på att alla veckor rullade på i samma spår, men veckan som gått har åtminstone varit mer innehållsrik än de flesta. Visserligen har jag sovit, vaknat och kört till jobbet enligt samma mönster som alla andra veckor, men väl där har jag styrt upp virtuella möten med fem andra länder, lyckats och misslyckats med tekniken och fått se elever som bubblar av förtjusning över nyaddade snapkontakter i Polen. Det har på ett fullständigt motsägelsefullt sätt sugit musten ur mig och samtidigt gett mig så mycket energi!

Den här veckan har vi varit värdar för en digital Erasmusmobilitet istället för den fysiska som aldrig blev av i mars 2020. Vi har vetat sedan i höstas att det kunde bli aktuellt att ersätta de två sista träffarna i vårt gamla projekt med virtuella träffar, men har skjutit på beslutet i det längsta i hopp om att det skulle öppnas någon möjlighet att resa på något sätt. Till sist fick vi ge oss och inse att det inte kommer att ske inom det här projektet eftersom det måste avslutas och redovisas senast i augusti i år. Till all lycka har vi ju ett nytt projekt på gång, så förr eller senare under de kommande två läsåren borde det väl bli möjligt i alla fall! 

Att vara värd för en digital mobilitet är på många sätt lättare än att ordna en fysisk mobilitet eftersom all logistik med mat, transporter och övernattning faller bort. Men samtidigt är det inte så bara att lyckas ge "gästerna" en känsla av att de besöker Finland utan att resa... Jag tycker ändå vi gjorde vad vi kunde av det!

Vi bjöd på en videopromenad längs älven i Nykarleby, en guidad (video)tur i vår skola och en språkkurs på Thinglink. Temat för träffen var "A taste of my country" och istället för att laga mat från olika länder tillsammans som det var tänkt ifjol gjorde alla deltagare presentationer med tillhörande aktiviteter om sina länders maträtter och mattraditioner. Dessutom har eleverna berättat om sina länder i små videor och lyssnat på elever i andra länder som gör detsamma. Och jag lär mig så mycket! Har varit nödd och tvungen att lära mig redigera videor, använda Flipgrid, styra upp digitala möten med hela klasser, bli bättre på Twinspace och tipsats om ett antal användbara digitala redskap. Mycket kan man säga om det senaste året, men den digitala utvecklingskurvan har varit dramatisk. Det är liksom bara att dyka in och se hur det går.

 

Och framför allt träffades vi online. Vi började med ett stort möte med alla länder - där lärde jag mig att inte lita på svajigt trådlöst nät när jag är värd för ett stort meet... "Du tappade nätverksanslutningen. Försöker återansluta." är inte det jag helst läser på min skärm när jag försöker hålla i trådarna för ett möte med 60-70 inloggade deltagare från sex länder... oh well. Det gick ändå helt okej tack vare hjälpsamma kollegor med bättre nät i Ungern och på Madeira och efter det lärde jag mig att aldrig underskatta en nätverkssladd. 

Senare i veckan träffades vi allihopa i tur och ordning så att vi träffade ett annat land i taget. Det var roligt! På vissa möten hade jag bara Erasmusklubben med mig, men på andra hade jag klubben tillsammans med en vanlig undervisningsgrupp. Mötena blev helt klart mer avslappnade och kanske också mer givande när jag bara hade den lilla gruppen, men samtidigt tyckte jag det här var ett smart sätt att få in lite praktisk engelska på vanliga lektioner. Det är för- och nackdelar med allt och jag är glad att jag testade lite olika modeller. Nästa vecka ska vi ännu träffa Irland som var tvungna att skjuta upp vårt möte, så det ser jag fram emot! 

(Bilderna är från Nykarleby i april 2021, Ungern i maj 2019, Madeira i november 2019 och Irland i november 2018. Så glad för den skattkista av reseminnen jag hann samla före pandemin.)

April

Jag börjar bli så uttråkad av den här händelselösa räckan av veckor som ser nästan identiska ut och hade bestämt att nu i helgen, nu ska det allt bli en utflykt! Kanske Vasa, kanske Kokkola, kanske ännu kortare - vad som helst för att bryta av den eviga lunken. Sen fick jag en lätt vårförkylning, fick göra mitt femte coronatest sedan oktober och är nu i karantän i väntan på svar. I bästa fall får jag svar före arbetsdagen på måndag, men några utflykter blev det inte. Är nästan sur på mig själv för att jag inte bara blundade för mina små förkylningssymptom, men samtidigt. Orka orka, lite till!

På plussidan har vi fantastiskt vårväder just nu! Krokusarna tittar fram, fåglarna sjunger som galna och barnen studsar på studsmattan dagen lång. Fast snön ligger kvar på stora delar av vår gård (eftersom vi bor rätt så skuggigt) känner jag av sommaren som ligger runt hörnet och väntar. Idag röjde jag upp i ett par blomrabatter, stoppade ner blomlökar här och där och insåg att ja, förra sommarens trädgårdsvurm verkar vakna till liv igen även denna vår. Sämre kan en helg i karantän se ut ändå! 

Mer påsk!

Mer påsk! Jag måste erkänna det - jag är svag för påsklördagen. Allt stök och bök med påskhäxor och påskgodis och gummistövlar och vem ska gå med vem är något jag i vanliga fall skulle få spunk av, men en dag om året är det okej. För det är påsk. Förra året blev det ju en väldigt (!) stillsam påsk när pandemin var ny och ingen hade hunnit tänka ut smarta alternativ, men i år har saker på vissa sätt börjat närma sig det normala igen. En idé som verkar ha spritt sig mångfalt snabbare än viruset är att sätta ut godis på gården och bjuda in påskhäxor med ballonger och skyltar, så hela förmiddagen cyklade vi runt och spanade efter ballonger - och jag får fortfarande hänga med på ett hörn eftersom Josef inte får cykla utan vuxen i trafiken ännu... 

Riktigt kul att cykla runt med barnen och deras kompisar med solen brännande på kinderna! Är också så glad att barnen helt självklart ville vara med på hela spektaklet fast de börjar bli stora - kanske mycket för att deras kompisar också var på hugget. Och visst kan jag sakna de riktigt klassiska påskhäxorna, men en katt, en tiger och en clown är också fint.

Barnen tyckte nästan det var ännu bättre än det vanliga sättet eftersom det kändes som en skattjakt. De fick cykla mer för godiset, men det är ju bara en bonus tyckte jag! Skörden blev också lite mer rimlig än vissa år när de haft godis kvar resten av våren... Hit till vår gränd är det däremot inte många som hittat fast jag försökte göra reklam - verkar bara ha varit ett sällskap hit medan vi själva var ute på vift. Oh well, mer godis till oss! Burp. 

Långfredag

Det blev april, det blev påsk, det blev vår - allt på en och samma gång! Påsklovet var efterlängtat och välkommet och jag njuter stort av att ta en paus från jobbet i några dagar. Men ett tydligt tecken på att det verkligen behövdes en paus är nog att jag hela tiden aktivt måste mota bort alla jobbrelaterade tankar som hela tiden dunsar in i min hjärna... Ännu tre underbart lediga dagar till!

Långfredagen blev riktigt bra. Jag kände mig nästan lite brottslig som faktiskt gick på fysisk gudstjänst i förmiddags - den första på ungefär ett halvår... Det kändes fint och högtidligt att kunna gå åtminstone en gång under påsken! På eftermiddagen tog jag med mig familjen på en mer corona-anpassad påskvandring på gravgården i stan. Fint att det ordnas alternativt program när det är som det är. Men why, oh why är det alltid så att minst en surar om tre barn följer med? Det är kanske bara alla andra familjer i världen som lyckas med utflykter. Idag tyckte Josef att det var superonödigt att trampa runt på en gravgård om det inte ens fanns några gömda chokladägg i slutet av spårningen. Tur i alla fall att han hittade klätterträd (jo, på gravgården - förlåt) som gjorde honom lite glad igen. Jag tyckte i alla fall det var fint ordnat!

We're back!

High-five till alla inblandade! Våra tre distansveckor är avklarade och det med hedern i behåll!

Nog är det skönt att vara tillbaka i skolan! De här veckorna har rullat på riktigt bra, men 1) det är så mycket roligare att undervisa i skolan och 2) det är så skönt att slippa alla överlånga timmar framför datorn. Idag var vår första dag tillbaka i skolan - och det här har varit den första kvällen på flera veckor  som jag inte har känt att jag måste jobba. Underbart! Nu tänkte jag räkna upp alla sköna saker jag gjort, men listan ser inte så mycket ut för världen när jag granskar den närmare... Men wow, jag har plockat i diskmaskinen, tränat online, duschat och (atypiskt nog) suttit i soffan med Arvid och Edvin och sett på ishockey. (Who are we? Ingen av oss ser väl på ishockey?) I all sin enkelhet, ganska fantastiskt för en måndag kväll. 

Mina föresatser att prioritera utomhuspauser gick det åt skogen med (och tyvärr inte bokstavligen). Men på pluskontot hann jag faktiskt ut och skida fem gånger på en dryg vecka, vilket var mångdubbelt mer än jag skidat överhuvudtaget tidigare i vinter. Sen kom våren. Jag har bestämt mig för att inte vara irriterad på mig själv för att jag kom igång så sent - januari och februari var nu en gång som de var - men nog kan jag ju önska att jag hade varit lite snabbare på bollen. 

Det är först i år jag har insett hur smidigt vi har till vårt närmaste spår - jag kan bokstavligen spänna fast skidorna på gården, skida på en bred stig med skoterspår genom skogen och hamna direkt på ett välskött elljusspår. Hela rundan blir ungefär fem kilometer, vilket är ganska lagom för mig och min skraltiga skidteknik - och skulle jag mot förmodan få till tekniken lite bättre är det bara att skida ett varv till eller två innan jag styr hem genom skogen igen. Fast med tanke på hur snön har regnat bort idag lär det få vänta till nästa vinter... Nu hoppas jag på en lika fin vinter nästa år igen!

När jag kom till skolan idag hittade jag förresten en miniräknare i snödrivan utanför mitt klassrum. Den var halvvägs framtinad ur drivan - och fungerade felfritt. Det tyckte jag var lite hoppingivande.

Groundhog day

Jag vaknade i morse med en känsla av att det inte var en ny dag. Det var en gammal, begagnad och vid det har laget ganska trådsliten dag. Det är knappast något jag är ensam om efter ett år med pandemi (och då lever vi ändå ganska fritt här), men det har blivit så påtagligt nu när vi dessutom har distansundervisning. Jag vaknar, jag jobbar, jag äter, jag jobbar jobbar jobbar sover. Och så samma igen. Jag längtar efter avbrott, omväxling och ledighet! 

Jag antar att jag borde radera det här direkt. För varför skulle jag klaga? Jag har bättre förutsättningar än så många andra i den här situationen vi befinner oss. Men ändå. Den här vintern äter på mina reserver. Januari-februari var slitsamma och jag såg så mycket fram emot mars och den luftigare läsordningen som skulle komma. Enter: Distansundervisning. Ridå. Jag var väl inte riktigt rustad för en intensiv distansperiod efter att ha tuffat på lite mer än jag orkat de föregående två månaderna, så nu tar jag det dag för dag och tänker att som din dag så skall din kraft ock vara. Jag hoppas att vi får återvända till skolorna efter de här tre veckorna!

På sätt och vis borde det ju vara lättare nu än förra våren eftersom vi har vanan inne och familjens två yngsta får gå till skola och förskola som vanligt (tack och lov!). Men en sak som gör väldigt stor skillnad är nog att varje lektion ska inledas med ett meet nu - förra våren hade vi på sätt och vis mycket mer frihet! Meet-kontakten är bra och viktig, så jag skriver egentligen helt under på den, men det blir också bra mycket tyngre (både för lärare och elever kan jag tänka) att passa tider hela tiden istället för att pyssla på mer i egen takt och ha ett meet då och då när det finns behov. Däremot har jag blivit bra mycket bättre på att styra upp vettiga meet-träffar och tycker också att det är roligt att ha den kontakten med eleverna.

Oh well. Dags att göra det sista inför morgondagens lektioner och sen se till att komma i säng!

PS. Bilden är från Barcelona 2014. I Barcelona är jag alltså inte just nu. Alltså verkligen inte tyvärr.

Fem sportlov

Årets sportlov blev ju en ganska vardaglig historia där vi varvade jobb (för mig) med mindre utflykter. Det var ett bra och behövligt lov, men inget som går till historieböckerna. 

När jag tittade bakåt insåg jag att det faktiskt är flera år sedan vi varit hemma på sportlov - lite lustigt med tanke på att vi så gott som aldrig flyttar på oss överhuvudtaget på höstlov och jullov... Eftersom vi haft det tvivelaktiga nöjet att fira ettårsjubileum för coronapandemin samtidigt som rubrikerna blir dystrare för var dag som går tänkte jag fly verkligheten en stund genom göra ett sportlovssvep över de fem senaste åren. Jag vet att vi har det bättre än väldigt många i dessa tider, men jag längtar verkligen efter frihetskänslan jag får av att resa - må det så vara till vår gamla favorit Norrfjärden/Piteå eller till nya berg, hav och främmande städer. 

*****************************************

2020

Det här har jag skrivit om flera gånger förr, men vår sportlovsresa till kusinerna i Norrfjärden 2020 går till historien som veckan som delade in tideräkningen i före och efter corona - eller rättare sagt, före/efter tiden när corona var något som berörde vår egen verklighet. Vi njöt i stora drag av livet och sällskapet precis som vi brukar, både hemma i soffan och ute på roligheter. En extra guldkant var det dessutom att vi fick njuta av vinter och snö den här vintern som annars mest bjöd på halka och gråväder här hemma. Att vi fick hänga med dem var roligt och trevligt som alltid, men det var först i efterskott som vi verkligen insåg precis hur värdefullt det var. Nu har det gått ett år och fortfarande vet vi inte när vi kan träffas igen, men vi hann verkligen ta ut det sista av tiden före pandemin. Det är jag tacksam för!

2019

Även 2019 körde vi iväg norrut i karavan med svärfar och hans paketbil. Då åkte vi också slalom i Piteå, men den gången lite mindre lyckat eftersom Arvid kraschade sina urgamla pjäxor i första åket och dessutom hann med en dag feber... men det var mindre viktiga "bumps on the road". Leos lekland var däremot utomordentligt lyckat, liksom förstås att bara hänga hemma hos våra favoritsvenskar. Teknikens hus i Luleå blev det också, tack vare en framgångsrik övertalningskampanj av A&E. Strunt samma om vi börjar kunna de fasta utställningarna utantill, det är succé varje gång vi åker dit. 

2018

För tre år gjorde vi som flyttfåglarna och flög söderut! Någon solsemester blev det inte på Mallorca den här årstiden, men det var vi inte ute efter heller. Däremot blev det svindlande vacker natur, vandringar, bergsbyar och en välkommen paus från allt tjat om vinterkläder. Att vi hade bokat en lägenhet som gav oss tillgång till spa-avdelningen på grannhotellet var inte heller helt fel, så en del bad blev det i alla fall, om än inte utomhus! 

Vi hade hyrt bil för hela tiden, så vi kunde ratta runt se oss omkring bäst vi ville - och det ville vi!

Naturen uppe i bergen är nästan overkligt vacker. Jag skulle gärna återvända nån gång för att göra fler och längre vandringar - det verkar finnas nästan hur mycket vandringsleder som helst. För tre år sedan var ju Josef bara tre (!) år, så vi fick nöja oss med det som var kort och lättillgängligt. Att vandra med barnen nu, bara tre år senare, skulle vara något helt annat! 

2017

Det var faktiskt redan året före Mallorca som vi hade testkört konceptet med sportlov i Spanien och gav det klart godkänt. Den gången flög vi till Alicante och bodde i tio dagar i färgglada, urmysiga Villajoyosa som ligger lite norrut längs kusten. Det var en så rolig resa - vi bodde bekvämt (vilket inte bör underskattas för en småbarnsfamilj - vilket vi ju fortfarande var 2017) i en ny och fin lägenhet och gjorde en massa roliga utflykter åt olika håll. Fortfarande, fyra år senare, är jag ohemult nöjd över att jag navigerade oss bort från alla mindre mysiga turistområden som det verkar finnas rikligt av omkring Alicante och landade just i fina Villajoyosa. 

Jag hade läst mig till att området kring Alicante har ett av de bästa mikroklimaten om man hoppas på värme under vinterhalvåret och antingen hade vi en väldig tur eller så stämmer det helt enkelt, för största delen av tiden hade vi behagligt, soligt sommarväder. (Sommarväder för oss nordbor som inte är bortskämda med alltför mycket värme alltså!) En dag tog vi tåget in till Alicante som verkar vara en väldigt trevlig stad, men största delen av tiden tillbringade vi uppe vid fästningen Santa Bárbara (bilden nedanför). En fenomenal utflyktsdag! 

Bil hyrde vi bara en och en halv dag, men vi utnyttjade tiden till max. Att köra runt i bergstrakterna i närheten är nog något av det vackraste vi gjort, inte minst för att vår resa sammanföll med att mandelträden blommade så vackert att det nästan gjorde ont i ögonen. (Är det mandelträd förresten eller tror jag bara det? Rosa blommor i varje dal och sluttning, och däremellan mysiga byar och storslagna berg.  

2016

Mitt sportlovssvep landar där det började - i ett snöigt Piteå/Norrfjärden för fem år sedan! Ännu ett sportlov med det klassiska upplägget som jag saknade lite extra mycket nu under pandemiåret som gått. Vi hoppas, ber och tror att världsläget så småningom ska tillåta lite större rörlighet. Tills dess får vi nöja oss med att vintervädret åtminstone är som det ska även här hemma i år!

Dags igen

Då är vi igång igen - det är mars, det är stränga restriktioner och det är tomma klassrum. Så knäppt att det nästan känns som ett vårtecken, tydligen har distansundervisning redan blivit något som hör mars månad till... Tack och lov att vi inte visste det i mars förra året. Men två år tycker jag räcker; i mars 2022 vill vi ha lagom fulla klassrum, utflykter och gäster i skolan igen, thank you very much! 

Idag jobbade jag faktiskt i skolan trots att mitt klassrum ekade tomt. Eftersom jag ändå måste dit för att hämta en chromebook passade jag på att stanna kvar för att ta dagens distanslektioner från klassrummet på samma gång. Det kändes ganska bra att köra meet från skolan - mer okomplicerat att stiga in i lärarrollen än när jag gör det hemifrån - men kommer nog annars att jobba mest hemifrån, inte minst för att Arvid också jobbar hemma och det passar bra att vi håller varandra sällskap. Min ambition är ju också att ta vara på de vackra vårvinterdagarna och planera så att jag kan gå ut och pausa under dagarna - idag misslyckades jag kapitalt, men från det utgångsläget kan det ju bara gå uppåt tänker jag? 

Det blir nog bra det här! Jag tycker inte om att sitta hopkrupen framför en skärm hela dagarna och jag tycker inte om oron för elever som kämpar med det här upplägget. Men att stuva om i mitt upplägg och hitta på uppgifter som funkar lika bra (eller i sällsynta fall till och med bättre) att göra på distans, det tycker jag konstigt nog är riktigt kul!

Blå himmel

Sportlov + lördagskväll och min största kick fick jag av att klicka på "spara" efter att ha matat in de sista periodvitsorden... Jag tror inte det är en indikator för ett riktigt ledigt och avslappnat sportlov, men det är åtminstone en väldigt fin känsla! För nu loggar jag ut... och återkommer först imorgon (söndag) för att planera inför våra tre kommande veckor av distansundervisning... hehe.

Nej, sportlovet 2021 har inte varit min ledigaste vecka någonsin. Visst har den varit lite vilsam och visst har vi gjort roliga saker, men jag har inte riktigt lyckats koppla bort alla måsten och borden. Efter en intensiv jobbperiod i januari-februari hade jag helt enkelt inte hunnit avsluta allt före lovet började, så jag har fått ta det lite vartefter. Det hjälpte ju inte heller att vi mitt i veckan fick höra att det INTE var helt säkert att vi skulle jobba på distans de kommande veckorna - tills det ett par dagar senare nog blev så ändå. Läste om någon som liknade skillnaden mellan att planera för när- och distansundervisning vid skillnaden mellan att sätta upp en teaterföreställning och göra en biofilm. Lite så. Inte för att jag hunnit planera så hemskt mycket konkret ännu, men det har ändå snurrat i bakhuvudet på mig, liksom säkert också för många andra. Men nu när vi äntligen fick klart besked är jag riktigt taggad för att jobba på distans ett tag, det blir nog bra!

Den här sportlovsveckan finns det i alla fall en plats som har gett mig den där sköna ledighetskänslan jag behövde så väl - Överpurmo! I söndags var vi med mamma och pappa till deras stuga på Blomsterängsbacka och åkte pulka och stekte plättar på Muurikkan och igår packade vi bakluckan full med skidor och körde till Överpurmo igen. Vi hade från början planerat en slalomdag i Vimpeli, men efter att ha hört om isiga backar och mycket folk ångrade vi oss och bestämde oss för en till eftermiddag i Bergöbacken (återkommer till den!). Men till sist, när vi fick höra att Hanna och hennes kids var på väg till mamma och pappas, ändrade vi oss igen och for sist och slutligen till Överpurmo... BÄSTA alternativet! Och det stämmer att vi bröt mot rekommendationen om sex personer, men vi höll oss ute största delen av dagen. Och prioriterar att träffa familjen så länge läget känns tillräckligt lugnt här i nejden. Alternativet var ju från början att trängas med en massa främlingar i liftköerna vid Vimpeli och då känns det här ändå som ett både tryggare och mer givande alternativ!

Och tack vare Hanna blev det en skidtur dessutom! Vi skulle nog inte ha kommit oss för annars, men nu skidade hela familjen - säsongspremiär för de av oss som inte går i förskolan eller lågstadiet... Det var så roligt, så nu är jag taggad för att fortsätta skidsäsongen lite bättre än jag inlett den hittills! Tyvärr insåg vi att Arvid har på tok för små skor och på tok för korta skidor, så nu borde vi illa kvickt hitta ett skidpaket åt honom så han inte får för sig att skidåkning är en enda plåga - vilket det i ärlighetens namn förmodligen var igår med minst två nummer för små skor... Jag som var så nöjd med mig själv efter att ha uppdaterat och fixat med skridskor och slalomutrustning för hela familjen - men alltid finns det någon idrottsutrustning som inte hänger med... ett heltidsjobb i sig att hålla koll på det, ju. 

Hur som helst. Det här blev nog den bästa, soligaste och roligaste dagen detta sportlov, så den tackar jag för!