Die Bremer Stadtmusikante

Hej bloggen! Vi har varit till Bremen. Det var bra. Vi har också kommit hem, och det var inte heller så dumt, även om det har varit lite intensivt - som vanligt. Vi kom hem på fredagseftermiddagen, och sedan dess har vi hunnit vara på sommarkonferens på Humle både på lördag och söndag, storstäda barnrum, packa upp, tvätta kläder, få besök, planera 9-årskalas och till sist hålla tummarna för att den blivande nioåringen ska sova bort febern och huvudvärken han fick ikväll, åtminstone före onsdag och torsdag när han ska kalasa... hoppas!

Bremens största trumfkort är tydligen sagan Stadsmusikanterna från Bremen - åtminstone om en får tro marknadsföringen. Själv blir jag lite upprörd för det, av en massa olika anledningar. Har någon ens läst sagan om stadsmusikanterna? De var ju inte från Bremen! De var på väg till Bremen, men kom aldrig fram, eftersom de slog sig ner i ett hus de lurade till sig från några stackars (?) rövare. Och ändå måste det finnas någon epilog jag aldrig läst, för de är avbildade överallt i staden - vilket rimligtvis borde betyda att de måste ha tagit sig dit till sist...

[end of rant]

Bremens främsta sevärdhet enligt alla listor är tydligen en bronsstaty från 1950-talet av stadsmusikanterna, men den statyn lade vi faktiskt märke till enbart för att det stod en hord turister och fotade något oansenligt som var halvt gömt mellan ett par byggställningar... Lite orättvist att lyfta fram den statyn som Bremens främst dragplåster kan jag tycka, för en stad som har fantastiska medeltida byggnader, inspirerande bohemiska kvarter fulla av väggmålningar, lummiga parker och säkert mycket annat vi inte såg. Om det nu verkligen inte är så att det ger enormt mycket tur att hålla i åsnans båda framben, men det lär vi i så fall inte få reda på eftersom vi nöjde oss med att titta...

Så är jag nöjd med Bremen? Ja!
Är jag imponerad av statyn av stadsmusikanterna? Nej!
(Däremot fanns det många andra avbildningar av dem, betydligt roligare.)

 

Och självklart kommer det mera Bremen här på bloggen... stay tuned!

Headern

Jo förresten, headern är en prototyp som jag snabbt gjorde i Canva för att testa om det var lätt. (Det var lätt!) Känner jag mig själv rätt kommer prototypen antagligen att hänga med i minst fem år. Snabb som en snigel, som alltid.

Stormen Salomon

I ganska många delar av världen skulle Salomon knappast räknas som så mycket mer än en lätt bris, men för att vara Österbotten var den ganska kännbar. Mysigt och spännande, tyckte jag! En förmån att kunna ha en så bekymmerslös inställning till stormar...

På vår gård brakade det ner ganska mycket kvistar av sembratallarna, men annars står det mesta kvar precis som det gjorde i förrgår. (Hallonbuskarna verkar må bra, tack och lov, det dyrbaraste vi har i trädgården!) Annars lär det ha flugit runt ganska mycket studsmattor och biltak... Arvid var på barnläger, men när jag hämtade honom idag tyckte han nu inte det hade blåst speciellt mycket, de sov gott ändå...

Pretty pretty please

Det är ingen storblogg jag har - eller vill ha - men jag vet att ni är några som läser den. Men vem? Känner ni mig? Känner jag er? Brukar jag läsa era bloggar? Har ni bara råkat trilla in här och stannat?

Det skulle vara jättekul att veta vem som läser, så pretty, pretty, please, gör ett undantag och släng in en kommentar!

 (Bilden är förresten från Powerpark för en vecka sen - heldag tillsammans med sjuorna i egenskap av klassföreståndare. Ingen dålig arbetsdag!) 

Maj blev juni...

...och det blev sommarlov! Ännu känner jag det ingenstans, men förr eller senare kanske det går upp för mig? Om inte förr, så kanske nästa vecka när Matias och jag åker nästan på tumis (tremis - Josef får hänga med) till Bremen i några dagar. Det ser vi fram emot!

Annars är det mer eller mindre kaos här, och det lär ta en tid innan vi får in fungerande sommarlovsrutiner. Just nu är vi vuxna i familjen övertrötta och inte riktigt till vår fördel efter ett par intensiva veckor när vi avslutat läsåret, bollat med vårfester, extraprogram och intensivt hemmaliv. Den här veckan hade jag tänkt åka till jobbet och röja upp efter läsåret en eller två dagar, men vet inte riktigt när det ska hinnas med(!). Vårt hem är i kaos - inte minst för att vi råkar ha en vardagsrumsrenovering på hälft, men verkligen inte bara därför. I helgen firade vi svärfar som blev 70 år och fortsätter att fira honom nästa helg. Vi hade Sverigebesök som vi hann umgås löjligt lite med; helgen gick mest ut på att äta, natta barn och ställa till med kalas. Tur att de kommer igen i juli, då ska vi satsa på att få lata oss tillsammans lite mer!

Sånt på gång här. Det jag egentligen vill är att 1) ligga och läsa samt 2) sandpappra och måla alla möbler jag kommer åt, men det lär få vänta lite. Så småningom har vi våra vardagar i balans igen. Kanske? 

(Jag har i alla fall hunnit med min skolavslutningstradition sedan ett par år tillbaka - köra till Sunds för att köpa den maffigaste hängampeln jag hittar! Det är åtminstone precis som det ska.)

Helgens projekt

Före målning
Det som inte syns på bild i den starka solen: Alla fula missfärgningar en obehandlad pall får av några års oöm behandling.

Under målning
Det som inte syns på bild: Två sekunder efter det här snubblade den glade dansaren och skaffade ett stort skrapsår på ett knä. Så opraktiskt att ha ett par byxor med stort hål på knäet (målarbyxor) när man ska falla på just det knäet.

Efter målning
Perfekt färg, perfekt målning! Om jag får säga det själv.
Mycket nöjd, även om jag inte åstadkommit så mycket annat den här helgen. Nu kliar det i fingrarna att börja sandpappra* en byrå och ett dussin (?) pinnstolar som står på kö... Eller varför inte dra igång den där vardagsrumsrenoveringen, när nu det här projektet blev så bra..? Men först får vi nog ta och avsluta ett läsår.

*Med maskin! Varför har jag inte fattat att vi äger en sandpappersmaskin!? Varför har jag inte fattat hur enkelt det är att sandpappra med maskin?

Överlevnadstips

Nu nalkas ljuva sommar... då hela familjen i ledig. Det kan vara härligt, härligt, men i ärlighetens namn tyckte jag ändå det var ganska skönt när skolan började ifjol - och när kollegerna bubblar om hur de snart ska få slappna av saknar jag egentiden i bilen lite i förskott.

För en ledig familj i ett litet hus hinner nöta ganska ordentligt på varandra under en hel sommar. Inför den här sommaren har jag planerat hur duktiga vi ska bli på att turas om för att låta den andra vuxna i familjen andas och uträtta saker, men är ändå lite skeptisk. Särskilt denna lördag förmiddag, när jag precis har kört ut familjen för att lyckas städa och fixa utan att behöva snubbla över gnäll och slagsmål i varje hörn. Det är nämligen så att våra barn inte klarar av att ha en lugn, ledig hemma- och inneförmiddag. Sånt som en vuxen skulle älska om en fick ha den ostörd. Våra påhittiga, gulliga barn blir håglösa gnällspikar som ingenting vill och ingenting orkar. Så här är vårt bästa life hack för sommaren:

Senast 9.30 ska barnen ut genom dörren. Ut! Sen får de sitta inne och häcka resten av dagen om de vill, men förmiddagar inne går inte.

Och det kommer vi att missa så många gånger, och vi kommer att ångra oss varje gång.

(Låter jag desperat? Inte än, men jag kan bli. I juli nån gång.)

Josef, 20 månader

Nu är det bara en sommar till, och sedan fyller han två, vår lilleman. Det börjar bli dags att inse att det är ett tag sen han var baby, och han påminner oss varje dag. Den självklara indelningen "storbarnen" och "lillskrutten" börjar suddas ut mer och mer, och det kan lika gärna vara han som busar runt med någon av bröderna som att det är de som busar runt och han som ser på.

Det finns inget Josef älskar så mycket som att vara ute på gården. Det finns inget som gör honom så förtvivlad som att tvingas in igen. Han leker i sandlådan, sparkar bollar, gör som vi andra gör - eller som han uppfattar att vi gör det. Allra helst går han ut på promenad, och går förstås själv om han inte tvingas ner i vagnen. Om vi bara inte var så nedrans envisa med att följa med honom alternativt stoppa honom skulle han gärna gå iväg på egna upptäcktsfärder - det händer att han gör blixtsnabba rymningsförsök när vi är distraherade av annat. Hittills har han som mest hunnit tvärs över vändplanen innan han ertappats... Vi har tydligen fått vår andra rymmare! (Arvid rymde, Edvin lät bli.)

Nu är det bara två dagar kvar på dagis, sedan har han klarat av sitt första dagisår. När vi fick veta - två veckor före terminsstart - att hans dagmammaplats plötsligt hade blivit en dagisplats var vi inte glada. Det gnagde redan i mig att han skulle börja i dagvård redan innan han fyllt ett, och att det dessutom skulle bli på dagis... Men det blev så mycket bättre än vi kunde tro. De gånger han varit missnöjd med att lämnas på morgonen kan räknas på en hand, och ibland vill han inte ens komma med hem. Jag har haft fullständigt förtroende för alla snälla i personalen och det har känts bra i maggropen att lämna över till dem. *lättad suck* Det kan förstås också ha varit bra för honom att ingen av oss jobbat deltid, så han har varken haft överlånga dagar eller fulla veckor - i höstas hade vi tre eller fyra dagar/vecka och nu i slutet av vårterminen har det räckt med två.

Eftersom han är yngst i familjen är han en härmapa av stora mått - och det menar jag på bästa möjliga sätt! Eftersom vi, speciellt jag och storbarnen, gärna sitter med en bok, så sitter han gärna med en bok - och lika gärna en pocketbok utan bilder som en pekbok... Han svarar i telefon (eller det som råkar finnas närmast till hands) och hjälper till att städa genom att t.ex. slänga skräp. (Det han tycker är skräp är inte alltid sånt vi andra tycker är skräp, så det brukar löna sig att kolla soppåsen lite snabbt innan den slängs...) Han härmar förstås bröderna, och det är väl på gott och ont. Det finns bra saker han säkert lär sig snabbare tack vare dem, men det finns också sånt (i kategorin "härja och busa") som jag skulle föredra om han inte tog efter fullt så läraktigt...

Att följa med hur hans språk utvecklas är spännande, och jag tycker inte riktigt han följer samma mönster som sina syskon. Edvin hade några få ord som han använde fram till två år, och efter det lossnade det och orden började trilla fram. Josefs språk är egentligen ganska svårt att beskriva, för samtidigt som han har en del "basord" (Arvid har skrivit en ordlista!) så överraskar han oss ofta med att säga ord vi inte hade en aning om att han kunde - men det behöver inte betyda att han tar för vana att använda dem. Om vi pratar om efterrätt kan han hojta "effe-jä" och springa till köksbordet, och sedan inte använda ordet igen fast vi lockar. Det händer ofta att vi tittar lite förvånat och imponerat på varandra och frågar "alltså sa han faktiskt --- ?" Ja, det gjorde han nog. Men en gång kan räcka.

 (Senare insåg vi förresten att bi-ba inte direkt betyder flyga, utan snarare fordon, främst bilar...)

Och annars? Han äter bra, men slänger det han inte är intresserad (typ gurka) på golvet. Ännu den här sommaren verkar det funka att ge honom en fruktklämmis när vi äter glass. Sover middag gör han tack och lov, och för det mesta sover han bra på nätterna - fast just nu har han en längre tid vaknat och varit lite ledsen kl 23 plus minut tio minuter, men somnat om lätt igen.

Egentligen skulle jag väldigt gärna skriva sådana här lägesrapporter om storbarnen också, men det får jag nog göra för skrivbordslådan i så fall... jag vet inte exakt var gränsen går för att det inte längre ska kännas okej att skriva så här om sina barns utveckling, men efter sex år har gränsen definitivt passerats!

Framgång

Linn började och Peppe fortsatte att skriva om framgång. Det är intressant, det där. Folk uppfattar ord så olika, och det gjorde att jag först tyckte att diskussionen som uppstod verkade lite grötig - blev tvungen att reda ut för mig själv vad jag läser in i orden som bollades runt.

Att vara framgångsrik kopplar jag ihop med karriär. Visst kan man vara framgångsrik på det personliga planet, men det känns som ett väldigt instrumentellt sätt att väga och mäta sitt liv. Jag är inte så säker på att det är odelat positivt att vara framgångsrik (vilket ju också Linn konstaterade), utan tänker mig att det är fullt möjligt att vara enastående framgångsrik och djupt olycklig. Framgång i karriären är kanske inte heller något jag strävat efter - då hade jag kanske lagt mina år på universitetet på något mer lukrativt än blandade humanistiska ämnen, och knappast hade jag valt läraryrket heller - ett yrke där man kan utvecklas och förbättra sig i all oändlighet, men där det inte finns någon karriärstege whatsoever. Det är okej. För mig är det viktigare att jag trivs och känner att jag blir bättre på det jag gör. Är det framgång? Kanske.

Att vara lyckad är ett så konstigt uttryck. Jag tänker mig att den som är lyckad är framgångsrik, men dessutom har en välartad familj, ett vackert inrett hem, en vältränad kropp och en hund som aldrig tuggar sönder saker. Betyder det att motsatsen är att vara misslyckad? Enligt vem? Här tror jag att vi fortfarande rör oss kring det yttre, det som kan bedömas av andra. Och igen, jag tror fortfarande att det är fullt möjligt att vara lyckad - men samtidigt djupt olycklig.

Vilket då leder oss till lycklig - och det är här det börjar bli intressant. Många som skriver om sin syn på framgång tycker jag beskriver lycka. Att till exempel uppleva att man jobbar med det man vill jobba med, är frisk, omger sig med familj och vänner, har tid och frihet att organisera sitt liv som man vill ha det - då närmar vi sånt som pusslar ihop ett lyckligt liv. Lycklig går säkert att vara helt utan att vara framgångsrik på karriärplanet, men den som är driven och gillar sitt jobb kan säkert bli väldigt lycklig av framgång där också.

Jag tror det är som många andra har konstaterat - att det som gör oss lyckliga är långt ifrån de yttre faktorerna, de som kan bedömas av omvärlden. Istället tror jag (också) att man har kommit långt när man är vid en så trygg punkt i sitt arbetsliv att det går att skapa mer luft för familj, vänner och sig själv. Även om jag skrev att jag inte direkt har någon karriärstege att klättra på så känner jag att jag är framgångsrik just nu. Jag har en relativt trygg anställning (för mig är det en trygg anställning att veta att jag är anställd i minst 14 månader framöver!), jag trivs på mitt jobb och jag bollar med idéer för nästa år. Jag har möjlighet att jobba mindre än heltid (även om jag gärna hade gått ner ännu lite till), jag har möjlighet att stanna hemma med barnen när de är sjuka och jag kan planera framåt - både för nästa vecka och nästa termin. Allt det här är sånt jag fortfarande inte tar för givet efter åren som inhoppare/ströjobbare, och det är framgång för mig just nu. Och lycka.

(Här känner jag att jag kommit ganska långt från Linns ursprungliga inlägg som mer handlade om hur framgång alltid kostar - tid, prestationer, ofrihet - men det är väl det som är det fina med diskussioner. De leder vidare.)

Tavastehus

Sista inlägget från Helsingforshelgen är faktiskt inte alls från Helsingfors, utan från Tavastehus. Slottsnörd som jag är, så har jag ändå aldrig riktigt tänkt på att det finns ett prima slott jag aldrig besökt precis intill vägen till/från Helsingfors. På väg ner till Helsingfors klickade det äntligen, så vi kollade upp det och konstaterade att det skulle bli ett bra söndagsnöje på hemvägen. Vi började med morsdagslunch på Rosso och fortsatte med slottet.

På många sätt kan Tavastehus slott jämföras med min gamla favorit i Åbo, även om utsidan ser ganska annorlunda ut med det röda teglet. Genom tiderna har slottet hunnit fungera både som spannmålsmagasin och fängelse, men nog tycker jag att det är betydligt klokare att att släppa in oss ofrälse så vi också får beundra de medeltida fasaderna. (Kan inte låta bli att undra om det känns bättre eller sämre att avtjäna sitt fängelsestraff i ett slott med anor ända från 1200-talet?)

Josef har blivit så stor! Jag får smälla till mig själv ibland för att hinna med. Vagnen var vi förstås tvungna att lämna utanför, men det var inga problem alls - han gick, helt enkelt. Han smet nästan aldrig och gick som en hel liten karl. Det kanske är lättare att fastna i bilden av att han är en liten baby när vi har två storbarn som ändå hunnit före med allt?

Edvin - som älskar att klä ut sig - skulle förstås prova rustningarna, helst varenda en. Han var väldigt cool, även om det nog tar några år innan hans taniga lekamen riktigt fyller ut harnesket...

Dagens kriser? En akut pollenchock som inte blev bättre av att lillebror råkade sticka ett papper i storebrors allergiska öga samt sexårskris som utlöstes av skumplastsvärd som glömts i bilen. Alltid är det något, men det är bra så länge löfte om glass kan mildra det värsta!

Och glass blev det, även om vi fick krångla lite. Vädret var fantastiskt - det skulle ha räknats som fantastiskt till och med mitt i juli! Så visst skulle vi ha den utlovade glassen, även om det betydde att jag fick hoppa i bilen och köra till Citymarket och handla medan mina män väntade i lekparken utanför slottet...

Allt som allt blev det en väldigt bra avslutning på en fin helg! Sommar i snabbversion - hoppas den kommer för att stanna så småningom!