Sacromonte y Albaícin (2.4)

Det har gått lite trögt att komma vidare med Spanienbloggen. Varför? Jo, för att jag egentligen har sådär 200 bilder från första dagen som jag vill visa. Det var alltså den dagen jag gick runt i Granada med ett stort fånleende och bara sög i mig intryck från sagostaden jag befann mig i. Det, och så fotade jag i princip allt jag såg. Jag har konstaterat att det inte funkar att visa allt, så nu - hård gallring. Några* foton får representera vår vandring på Sacromonte och i Albaícin.

 Detaljer - roliga, vackra, konstiga. Överallt.

Fyra stora som fotade, två små som lekte. Och de två små hade fantastiskt starka korta ben som bar dem hela dagen. Nåja, våra axlar fick också duga som fortskaffningsmedel för Edvin mot slutet av dagen - men ändå. Vilka kämpar!

Utsikt fanns också överallt. Överallt. Alhambra, berg, katedraler, vita hus som klättrade nerför kullarna...

Jag skulle gärna ha tagit med mig en gatuskylt hem. Istället köpte jag en kylskåpsmagnet med mosaik som mest påminner om stiliserad taggtråd - kom jag på när jag satte upp den på kylskåpsdörren här hemma. Inte riktigt det jag var ute efter.

Vi gick upp till utsiktsplatsen Mirador San Nicolas. Där fanns öppna vyer över Alhambra och Granada, gatumusikanter som bjöd på flamenco, och så kyrkan San Nicolas. Sen blev vi hungriga.

Vi hittade ett torg, Plaza de San Miguel Bajo, där vi nätt och jämnt hann beställa lunch på en restaurang innan köket stängde för siesta - vilket de gjorde klockan tolv... De tar verkligen siestan på allvar! Maten var god och torget fint. Lite mera sol och värme hade kanske inte skadat...

Med hjälp av min bristfälliga spanska och Google translate har jag nästan en översättning:
Blomman kommer att dö en dag, men fröet kommer att förbli (något?) som oss... liksom livets evighet.

 Bevisligen var det soligt ibland - annars kryssade vi mellan lätta regnskurar och regntunga moln.

Utomjordingen bröt av fint mot allt det patinerade vita.

Efter den här smala gränden befann vi oss plötsligt i en annan stad - en nyare, med trafik och gator och affärer.

* Hade tänkt mig fem väl valda, men det blev elva. Lite ditåt.

Call me Tiger

När jag körde till Vasa imorse fick jag höstkänslor. Jag lovar, det var november! Det berodde inte bara på dimman och gråvädret, utan det berodde också på att jag inte har jobbat i Vasa sen slutet av hösten, då jag istället körde dit ganska ofta. Men idag gjorde jag det alltså, och ser fram emot att göra det nästa onsdag igen. Så roligt!

1. Jag trivs i Vasa.
2. Jag trivs i Kvarnen.
3. Jag har mycket roligare när jag håller skrivhandledning nuförtiden än för några år sen. Antagligen för att jag gjort det så många gånger vid det här laget att jag lärt mig hur jag ska lägga upp för att ingen ska förgås av tråk. Sånt hände i början av mina handledningsexperiment, men lite mer sällan nu.
4. Jag fick äta kvällsmat med tre Vasabor jag tycker om.
5. Jag köpte äntligen nya inneträningsskor.

Det är bara den där sista punkten jag är lite kluven till. Jag har varit i akut behov av nya träningsskor sedan i höstas, men det är en typisk jobbig grej som jag skjutit upp gång på gång. Nu är jag mycket, mycket nervös inför att testa mina nya skor. För vad var det för nytta med de 79 pengarna om min högerfot fortfarande gråter när den måste hoppa och studsa? Dessutom är jag lite bekymrad för en annan sak. För hur ska jag egentligen förhålla mig till att jag numera äger ett par knallrosa skor med tigerränder..?

Och nu är det väl till att planera morgondagens undervisning då. Tjohej!

Morgon i en sagostad (2.4)

Vad gjorde vi första dagen i Spanien? När jag tänker på den dagen kommer jag allra mest ihåg det breda leendet som hade klistrat sig fast i mitt ansikte - hela dagen. För det här tyckte jag om. Vi fotade, fotade, fotade - för allt vi såg var värt en egen bild.

Redan före frukost började det klia i benen på mig. Vi hade inte sovit oförskämt länge, men är man sex personer tar förstås allt en stund - speciellt som frukosten måste inhandlas innan den kan lagas och ätas. Så medan frukostäggen kokade mumlade jag något om att bara kika ut och se vad det är för väder, och så smet jag ut. När vi vaknade hade det hällregnat, men nu var det bara blött, med en blå himmel som kämpade sig fram. Jag ville mest bara se hur det såg ut utanför grottan i dagsljus, men jag hade inte väntat mig så mycket vackert före frukost! Jag gick tio meter och öppnade en rostig grind. Bakom den fanns en hög med tegelstenar, vildvuxet ogräs - och den vackraste vyn på hela resan. Jag bara stod och tog in en stund och gick sen vidare uppför backen. En pytteliten tant kom ut och hängde tvätt utanför sitt hus och började prata med mig. Om vad vet jag inte. "Comprendo un poco español, pero... lo siento!" Hon gav mig en granskande blick och fortsatte prata med mig länge och väl innan hon gick vidare. Hon svängde på sig och frågade "Francésa?" Jag studsade nästan av självbelåtenhet när jag faktiskt kunde svara henne "No, Finlandésa!" Vidare upp till utsiktsplatsen över vår grotta, beundrade Alhambra och fotade skygga katter innan jag skyndade ner igen. Äggen var klara och jag babblade antagligen lite osammanhängande om hur vackert det är utanför.

Utsikten bakom den rostiga grinden.

Åt andra hållet Alhambra bakom betong.

A Cat with a View

Ett hem i en backe

Sol över en blöt dal. Nere i dalen Rio Darro.

Jag kanske inte är världsvan? Antagligen inte. Jag fascinerades enormt av de stora kaktusbuskarna.

Hyper

Nu har jag hunnit ha tre lektioner på den nya kursen/den nya perioden. Den här gången undervisar jag mitt eget ämne och man kunde tro att jag skulle ha full koll. På sätt och vis har jag det, åtminstone är det väldigt trevligt. Men något mystiskt har hänt. Är osäker på hur det gått till, men min tidsuppfattning har gått upp i rök sedan Spanien-pausen. Poff! Jag har planerat i snitt dubbelt för mycket material till varje lektion. Och vad gör jag när jag märker det, halvvägs in i lektionen? Jo, jag speedar upp! Talar dubbelt så snabbt! Gestikulerar dubbelt så snabbt! Ger instruktioner dubbelt så snabbt! Har hälften så korta diskussioner! Hyper, hyper!*

Inte det mest pedagogiska upplägget kanske. Så min strategi för imorgon? Jag tänker mig material för en tio minuters lektion. Då kanske?

*Ursäkta länken. Ibland associerar jag till 90-talet vid olämpliga tillfällen.

Äsch.

Igår ropade jag hej och kände mig lite som Stålmannen - jag hade klarat det! Jag blev inte sjuk fast resten av familjen har varit! Jag bjöd till och med hit Amanda på fredagsmys eftersom jag nu äntligen räknade vårt hem som bacillfritt område.

Och så vaknar jag och mår riktigt illa inatt. So much for Stålmannen. Visserligen har jag inte spytt eller varit jättedålig, vilket jag tackar för, men denna natt + dag har jag mest legat och tittat i taket, halvsovit och sovit. Noll aptit och oanvändbar lekamen. Urtråkigt! Inte direkt vad jag hade sett fram emot när det blev helg. Men nu känner jag mig helt okej, så imorgon kanske jag förnöjt kan skrota på här hemma och göra småsaker, sådär som jag hade tänkt idag. Skumt bara att det tog så länge! Hoppas bara att det här inte var en ny omgång som tar varvet runt oss allihopa... Det skulle vara mycket onödigt.

Att bo i en grotta (2.4)

De tre nätterna i Granada hade vi alltså valt att bo i en grotta. Inte en naturell grotta i och för sig, utan i ett av stadsdelen Sacromontes många grotthus. (Här!) Att bo i en grotta har sina sidor - det lär vara svalt och skönt på sommaren, men de här kyliga aprildagarna var det snarare ganska råkallt, utom i sovrummen där det fanns värmeelement. Åh, vad jag saknade mina fleecetröjor och yllesockor! Men läget kunde inte ha varit bättre: när man steg utanför dörren stod man i en helt annan värld än hemma. Vitrappade grotthus, kaktusbuskar och smala gränder. Gula blommor som doftade gott, kringströvande hundar och katter, enorma aloe vera och mosaik och tavlor på väggarna. Ibland kan annorlunda vara fantastiskt fast man fryser om fötterna.

Den runda dörren är vår.

Sacromonte är en kulle strax utanför Granadas centrum. Traditionellt är det en romstadsdel, som också är känd för sin flamenco, zambra. (Tyvärr blev det ingen flamenco för oss, så går det när barnen behöver lägga sig på kvällarna, och en i sällskapet går och blir sjuk en dag.) Berget är poröst och det gick bra att gräva ut grottor, som senare byggdes ut med "förhus" så att de utifrån mest ser ut som vanliga hus - och numera har de också el och vatten...

Nedför trappgränden fanns en liten butik i en annan grotta. Spanska det enda gångbara språket, och mycket av varorna fanns bakom disken - men med lite god vilja fick vi ändå tag på det mesta vi behövde! Mysigt!

Reklampaus förresten! Vi bokade vår grottlägenhet via airbnb.com - hett tips för den som inte vill bo på sterila hotell! Det är privatpersoner som antingen hyr ut sitt hem eller lite mer professionella uthyrare (jag tror att Blanca som vi hyrde av har 16, 17 lägenheter som hon hyr ut...). Systemet känns tryggt och pålitligt, och det finns lägenheter över hela världen. Kommer definitivt att använda sajten igen!

Bloggföreläsning

Liten paus i Spanienföljetongen - not to worry, den lär fortsätta vare sig någon annan än jag vill det eller inte - för att berätta vad jag gjorde ikväll. Jag åkte till ett mycket välbekant lila auditorium för att lyssna på Peppe Öhman, Karin Lindroos och Linn Jung prata om bloggande. Mycket roligt att lyssna på tre kunniga, välformulerade människor! Sånt gillar jag.

Men jag är en dålig bloggare, för 1) inga bilder och 2) åkte asocialt nog hem direkt efter föreläsningen. (Har ungefär en halv lektion/introduktion till en ny kurs otänkt för imorgon ännu, men motivationen skulle vara mycket högre för att... till exempel ligga i sängen och läsa deckare.)

Ett par saker började jag tänka på.

1. Det här med annonser på bloggar. Även om jag kan blunda för annonser vid behov tycker jag det är enormt vilsamt med bloggar utan annonser och med en tydlig inställning till "samarbeten". De tre bloggarna som talade idag har alla en genomtänkt linje, vilket ger mig ett större förtroende för deras bloggar. Värst tycker jag det är med samarbeten och presenter som man bara anar att är PR för ett företag. Själv skulle jag inte kunna tänka mig annonser på min blogg - men det är lätt att säga eftersom den är så liten att någon knappast skulle vara intresserad av att annonsera heller. Men min blogg är min; skulle någon betala mig skulle den inte vara det längre.

2. Linn frågade sig varför folk är så rädda för att ha en åsikt. Ja, varför? Varför är jag rädd? Nu är jag vuxen. Nu uttrycker jag min åsikt. Då och då. Men det har jag fått träna och tvinga fram; den naturliga reaktionen är att hålla tyst och lyssna istället för att tala.* När jag nån gång skrivit ett inlägg med en åsikt håller jag andan - inte för att att det brukar komma några kommentarer alls på sådana inlägg. Men det jag är rädd för är nog inte att få mothugg. Det jag är rädd för är att häva ur mig en åsikt som jag vid närmare eftertanke inte kan stå för. Eller att formulera mig otydligt så jag misstolkas. Och verkar dum. Ja, det är kanske det jag är rädd för. Att verka dum. Eller att verka ha åsikter som jag inte har, egentligen. Men som sagt, jag tränar. När jag fyller 40 kanske jag struntar i vad folk tänker och tror. Eller 70?

* Lite ironiskt kanske att något av det jag tycker mest om att undervisa är muntlig kommunikation och argumentation.

Från Málaga till Granada (1.4)

När vi hade landat i Málaga hade vi lite för mycket tid kvar tills vår buss till Granada skulle gå, så vi åkte in till stan och åt... jaja, på MacDonald's. Happy Meal. Big Mac. Hur tråkigt som helst, men är man i en okänd stad med kurrande magar och har ca 45 minuter på sig att äta får det duga... Och sen följde bussresan, en två timmar lång avslutning på en lång dag - och det jag hade fasat mest för. Det fanns liksom inte överhuvudtaget i min föreställningsvärld att vi skulle ha energi kvar. Men det hade vi! Och landskapet var vackert. Och jag kände i maggropen att jag gillar Spanien.

Vi provianterade vatten och choklad på busstationen - på spanska. Barnen fick jättestora rosa tuggummin av den glada kiosktanten som skrockade lite roat åt den trötta och frustrerade mamman som försökte få sina barn att inte peta på allt som såg färgglatt ut. Edvin hade svalt sitt inom tio sekunder.

Den här snubben somnade så fort bussen började rulla. Det gillade hans mamma.

Den här snubben, som hade tupplurat på flyget istället, tyckte bussresan var ett roligt och spännande äventyr. Det tyckte hans mamma också.

Vi ses igen, Málaga! Du lyckades fint med första intrycket!

Regnbåge känns som ett trevligt tecken.

Vädret var inte tråkigt - sol och regn om vartannat. Det åstadkom fina bilder och gjorde att landskapet verkade ännu mer dramatiskt.

Ett sagoslott i en sagostad.

Och så var vi framme i Granada. En kort taxiresa senare, och så stod vi på avtalad mötesplats och väntade på nycklarna till lägenheten - grottan! - vi skulle bo i. Den avtalade mötesplatsen råkade ha en alldeles fantastisk utsikt över Alhambra, så det gjorde ingenting att vi fick vänta en liten stund. Just där kan man stå och vänta ganska länge. Till och med en kylig kväll efter en lång dag.

Och så - en försenad men hyperenergisk spanjorska med nycklar, en smal trappgränd uppför berget, lite kullerstenar och så var vi framme vid vår grotta. Bara lite senare anslöt Ylva och Anders, som kom med en senare buss, och så var flocken samlad.

Över Europa (1.4)

Vi lämnade vackra Finland med sina -15 grader...

På förhand hade jag fasat lite för resdagen, eftersom den skulle bli minst sagt massiv. Redan att starta tidigt på morgonen och köra till Tammerfors kan bli en pärs om barnen är på fel humör, och efter Tammerfors var det mycket kvar... Men till min förvåning gick det fint, och det var en av de roligaste dagarna på länge. Tänk, så fel man kan ha! Ända fram till dörren i Granada njöt jag av resan, även om vissa partier var lite tuffare än andra - till exempel mot slutet av flygresan när Edvin gick från att vara en glad, uppspelt och skojig resenär till att vara en onödigt uppspelt resenär som inte direkt ville sitta på sin plats, och ännu mindre ha på sig bältet när bälteslampan lyste...

Hur som helst. Det var en vacker dag att flyga över Europa!

 

Under hela resan satt jag och försökte (ganska fruktlöst) räkna ut var vi var - först efteråt fick jag veta att Matias hade suttit och följt med på kartan på sin cykeldator hela tiden... Duh! Jag hade inte ens räknat ut rutten rätt, så vi hade flugit över helt andra länder än jag gissade. Nåja. Vackert var det ändå.

Yes! En "Låu Titti"-bil på flygfältet i Málaga! Där man inte behövde ha något bälte på sig!

Hasta luego, España!

Albaicín, Granada

Hemma igen! Än en gång blev det en resa där vi hann uppleva massor på en kort tid, och jag kommer helt säkert att blogga vidare om den ett tag. Intressant för andra eller ej vet jag inte, men för min egen skull vill jag bena ut resan och kunna gå tillbaka och se att - wow, det där var vi faktiskt med om! Under resan har jag inte överhuvudtaget befattat mig med internet, även om vi hade med en surfplatta och dessutom hade tillgång till nät i lägenheten under den senare delen av resan. Och jag kan helt ärligt säga - nej, jag har inte saknat det. Inte facebook, inte bloggarna, inte slösurfandet... Några få bloggar är jag nyfiken på nu när jag är hemma igen, men det enda jag egentligen saknat är min egen blogg; har till och med formulerat inlägg om resan klart i huvudet. Återstår att se om det är de inläggen som skrivs ner, eller om berättelsen blir en helt annan nu, med perspektiv hemifrån.

Men kort: resan var bra! Innehållsrik. Upplevelserik. Rolig. Regn och sol. Kaktusar och grottor. Konversationer på spanska och finska. Gott sällskap. Men lite motgångar i form av sjukdom. Ingen exotisk sjuka dock, utan antagligen nåt som följt med hemifrån eller från ditresan. Först blev Matias magsjuk, ett par dagar senare Arvid, och natten till idag - hemresan! - blev Edvin sjuk. Återstår att se hur det går med mig och resesällskapet... Håll tummarna! Men ändå, vi har njutit av resan, och mellan sjukomgångarna har vi hunnit göra så mycket roligt. Det har också varit mycket nyttig träning i att njuta av nuet och inte fundera på vem som trillar dit näst...

Vi har alltså varit borta i åtta dagar, flög från Tammerfors till Málaga. Vi började med tre nätter i (den fantastiska) sagostaden Granada och fortsatte med fyra nätter i Fuengirola på Costa del Sol där Matias och hans bror Anders har släktingar. Intressanta kontraster mellan Granada och Fuengirola; det var två väldigt olika sidor av Andalusien och jag är glad att vi fick se båda! Utmärkt resesällskap hade vi i Matias bror Anders och hans fru Ylva, som flög från Sverige - så skönt att ha två extra vuxna med i sällskapet när man reser med barn! Speciellt när ens man ligger sjuk i en grotta den dag man har köpt biljetter till Alhambra...

Summa summarum. Jag tycker om Spanien! Dit ska jag igen, och då ska jag allt ta och fräscha upp mina gamla spanskakunskaper lite bättre, så jag har något att säga åt gulliga kiosktanter som bara ser glada ut och pratar ännu mera när jag lite trevande säger att jag bara förstår un poco español...

Sacromonte, Granada