Tjugosjunde dag Knut

Igår, en vecka efter tjugondagen, var dagen vi eldade upp vår gran för i år. Det har hänt att vi behållit den ända till februari och bara plockat bort det tomtigaste pyntet lite vartefter, men det här året fick det räcka nu. Inte så att jag blivit trött på granen, men det kändes lagom nu. Och dessutom tyckte vi att tillfället var helt rätt för en julgransbrasa. Det näst trevligaste med en gran enligt mig, förutom att ha den stående i ett hörn, grön och trevlig, så länge som möjligt, är nog att elda upp den. Det sprakar och doftar och smäller och värmer. Och jag myser. 

Tänk att få ha ett kök där det går att elda upp sin julgran i öppna spisen! Jag har börjat ta det mer för givet med åren och fastnar ibland i att bara se det som borde fixas och ordnas, men ibland slår det mig ändå - tänk att vi får bo här! I det här vänliga huset, med höga träd tryggt i ryggen. Precis som jag ville. 

I'm out of bed and dressed, what more do you want?

 

Det har snart gått två veckor av den här vårterminen. Nio ynka skoldagar. Ingenting, ju! Och likväl känns det redan som om jag blivit överkörd av ett tåg, manglad av en ångvält och fått en slägga i skallen. Jag har ganska mycket på schemat den här perioden, förutom allt det som finns utanför, och nu känner jag att jag är ganska redo för sommarlov... eller åtminstone en helt ledig helg utan tankar på jobb! Drömma kan man... Men eftersom niorna turas om att åka iväg på PRAO under de kommande två veckorna borde det bli en liten andningspaus - kanske tillräckligt för att jag ska hinna ikapp lite. Jag håller tummarna!

Jag försökte ge mig själv en spark i baken och gå igenom en rad bilderboksanalyser som niorna skrivit, men gav upp när jag insåg att min hjärna faktiskt bara är mos ikväll. Jag känner att ett blogginlägg ligger på en lämpligare nivå! En tillbakablick till en måndag kväll i Barcelona i november känns faktiskt alldeles mitt i prick. 

Efter första dagen på kursen bestämde vi oss för att utforska Barri Gòtic, alltså Barcelonas gotiska kvarter. Men efter att vi hade strosat runt bland de mysiga, små butikerna ett tag bestämde jag mig för en avstickare - jag hade nämligen läst att det fanns ett Banksy-museum i närheten. Det lät som en god idé!

Och det var en god idé. Så vilsamt och behagligt att gå runt ensam i ett halvtomt museum - det var ju ändå en måndag kväll i november - och bara låta sig roas, oroas och provoceras. Precis den motvikt jag behövde till den annars så sociala veckan!

Museet innehåller över 130 av Banksys verk, och de flesta har byggts in i miljön på ett enkelt men ganska genialiskt sätt för att skapa street-känsla, fast man befinner sig inomhus i ett prydligt museum. Det är en blandning av underhållande och samhällskritiskt, sådär att det roade leendet blixtsnabbt kan stelna samtidigt som det formas en klump i halsen. 

Ser ni Steve Jobs uppe ovanför de främlingsfientliga duvorna? Den målningen dök först upp i det ökända flyktinglägret The Jungle i Calais (finns inte längre, men uppmärksammandes stort under 2015-2016) och anspelar på att Steve Jobs faktiskt är son till en syrisk flykting. Det visste jag inte! 

"A wall is a very big weapon."

Verken som ursprungligen finns på och i närheten muren på Västbanken fick det att snöra ihop sig i bröstet. Hjärtskärande aktuellt. 

Så gick jag till sist ut i kvällen igen för att sammanstråla med mitt sällskap. Och se vilken gräddtårta jag snubblade över! Palau de la Música de Catalana. Magnifikt! 

Montserrat

 

Nämen, om vi skulle se tillbaka på november, när solen sken från en klarblå himmel och det ibland blev så varmt att jag fick dra av mig jackan och känna den milda vinden fläkta mot mina bara armar?

Ja precis. Det är alltså november i Barcelona jag tänker på, inte november i Finland. Jag var alltså på en veckas kurs inom ramarna för ett Erasmus+-projekt tillsammans med två kollegor, men vi startade med en ledig söndag. Perfekt att ha lite ledig tid för att upptäcka! Min vana trogen finkammade jag nätet för att hitta tips på utflykter, kuriosa och spännande sevärdheter under veckorna innan vi åkte - jag lovar att jag försökte lägga band på mig för att inte skrämma bort mitt resesällskap... När jag befinner mig i min vanliga vardag är mitt tempo relativt sävligt när jag är ledig, men något händer när jag är på resande fot och jag speedar upp i ren och skär förtjusning och upptäckarglädje. Det brukar oftast följas av en förlamande trötthet som slår till när jag kommit innanför dörren hemma och släppt ner kappsäcken på hallgolvet, men det är det värt. 

Montserrat var ett tips jag återkom till gång på gång och inte riktigt kunde släppa. Visserligen innebar det en timme eller så på ett långsamt lokaltåg, men bilderna verkade för spännande för att strunta i. Montserrat är ett benediktinerkloster uppe på en bergssida med svindlande utsikt, omgivet av ett nästan overkligt månlandskap av berg och klippformationer. Sände ut trevare och lyckades sälja in idén till mitt resesällskap, så jag fick till och med sällskap på dagsturen. Trevligt, särskilt eftersom det var första "riktiga" dagen på vår gemensamma resa, så det var fint att kunna umgås och göra något tillsammans. Nu har jag ju haft förmånen att resa med ganska många olika kollegor, både med och utan elever, och är övertygad om att det inte finns nåt bättre sätt att bonda med sitt arbetslag än att resa med dem! Lättare sagt än gjort för de flesta arbetsplatser, inser jag ju... 

För att ta sig upp till Montserrat kan man stiga av tåget vid "Aeri de Montserrat" och stiga ombord på en kanariegul liten burk som tar dig uppför bergssidan på en onekligen ganska svajande kabel. Måste väl medge att mina kollegor (som ingendera älskar höjder) kanske hade uppskattat mer att åka vidare till "Monistrol de Montserrat", därifrån det istället går att ta en lite mer jordnära bergbana istället. Men de klarade den svindlande färden med den äran! Själv njöt jag av den stillsamma flygturen med vyer över mäktiga berg och dalar. 

Väl framme fann vi klostret Montserrat, med ett litet torg framför som var späckat av folk. Det var förstås söndag, och säkert också någon slags fiesta eftersom vi lite senare också såg någon slags procession, men kanonsaluter och allt. Vet tyvärr inte riktigt vad som firades! 

I våra biljetter ingick, förutom tåget, linbanan och ett par bergbanor, också en utställning om klostret. Vi gick in i utställningen som berättade om platsen och det var riktigt fint - det mest berörande var ett rum där en video med Montserrats gosskör spelades upp på den ena väggen, tillsammans med filmer från området. Det var vackert!

Efter att ha strosat runt och tittat på folk och känt på stämningen lite till ville jag själv vidare uppåt med bergbanan Funicular de Sant Joan, som kunde ta en vidare upp på bergskrönet. Mitt sällskap ville gärna hålla fötterna på fast mark nu och valde istället att gå runt på söndagsmarknaden utanför klostret. Bergbanan som gick nästan rakt upp var en spännande upplevelse - när jag efteråt försökte förklara att det faktiskt inte alls kändes läskigt ändå vet jag inte riktigt om det hjälpte att jag förklarade det som en buss som man hade tippat snett och satt in olika nivåer i... Det kändes alltså ingen lutning för den som var inne i "vagnen" (- Kabinen? Hytten? Fordonet?) 

Wow! Jag är så oerhört glad att jag åkte upp, för det blev en av höjdpunkterna på hela resan! För det första lyste solen där - själva klostret och byn runtomkring låg i skuggan av berget jag just hade åkt bergbana uppför, så det var faktiskt riktigt kyligt där nere, vilket vi nog hade underskattat när vi valde kläder på morgonen... Uppe på berget låg solen däremot på, och jag lät axlarna slappna av, vände ansiktet mot solen och bara njöt. Där uppe finns miltals med vandringsleder åt olika håll och min drömdag hade nog varit att ha matsäck i ryggsäcken, gott om tid och bara kunna sträcka ut benen och gå så långt jag orkar åt något håll. Nu fick jag nöja mig med att gå en bit - jag har absolut ingenting emot att göra sånt på egen hand, men blir lätt stressad av att veta att någon väntar på mig under tiden, även om de antagligen var fullt sysselsatta och inte alls led av att fördriva tiden nere på marknaden... 

Landskapet var fantastiskt. Tog andan ur mig. Lät sinnena vila och fantasin flyga iväg. 

Att ha sett landskapet kring Montserrat gör också att jag förstår Barcelonas speciella arkitektur så mycket bättre - jag vet att Gaudí inspirerades av naturen, men nu har jag upplevt just den natur som inspirerade bland annat Sagrada Família - och då kan jag se och ta in byggnaderna med helt andra ögon.

Fantastiskt. Sa jag det redan?

Med mera tid hade det också funnits annat att göra, även utan den långvandring som jag fortfarande känner att drar i mina fötter. Man kunde också ha vandrat lite neråt, till Santa Cova. Legenden säger att två herdebarn fick en himmelsk uppenbarelser för lite drygt tusen år sedan, och när de återvände med sina föräldrar hittade de en Madonna-ikon i en grotta - La Moreneta. När den skulle bäras nerför berget av en procession blev den så tung att den inte gick att bära, och det fick bli ett tecken på att den inte fick föras bort från berget - och där finns den fortfarande. Numera finns den inne i klosterkyrkan, men vi gick inte in dit heller. Jag känner att jag inte blev riktigt färdig med Montserrat på bara en gång!

Så småningom hade jag inte samvete att gå runt uppe i solen uppe på berget medan mitt sällskap gick nere i skuggan och frös, så jag sökte mig tillbaka till bergbanan för åka ner till den kyligare sidan av berget. Jag hittade mitt lilla gäng och vi satte oss på ett fullsatt café och åt (i ärlighetens namn ganska trista) smörgåsar innan vi började resan tillbaka in till Barcelona - linbana ner och tåg tillbaka igen. 

Tack Montserrat, för en minnesvärd söndag!

Och sen var vi hemma på vår gata i stan... på bilden nedan! Hjärta hjärta. Vi hann ta det lugnt en stund i lägenheten vi hyrde innan det var dags att gå ut och hitta oss middag. Vi gick bara tvärs över gatan till en restaurang vi såg från fönstret, men det var kanske inte den bästa idén - uteserveringen såg visserligen trevlig ut, men både interiören och maten var nog lite suspekt... Nåja, det var en bisak efter en strålande dag! 

Läsåret 2023

Nyåret har passerat och det är dags att sammanställa läsåret 2023! Detta var alltså inte det år jag började använda Goodreads, även om det kan se ut så på skärmdumparna, men däremot kanske 2024 blir? Vi får se, men nu har jag i alla fall fört in förra årets böcker bara på skoj. Jag gillar ju att min anteckningsbok med fladdriga sidor är den sista analoga utposten i mitt liv, men samtidigt verkar det ändå ganska kul med Goodreads. Vi får se! 

När jag summerar läsåret fick jag inse att det inte är någon lång lista - i själva verket den kortaste på flera år. Jag har läst totalt 45 böcker, vilket är färre än ifjol och betydligt färre än året innan. Visserligen har jag glömt att anteckna i november + början av december, så det saknas nog något, men i ärlighetens namn läste jag inte mycket på senhösten i år ändå. Vad gör jag istället? Scrollar? Jo, säkert. Jobbar? Säkert det också. Väldigt många böcker har jag lyssnat på, vilket i och för sig är en trevlig sysselsättning medan jag gör annat till vardags, men önskar också att jag skulle skapa mig tid att läsa fler fysiska böcker. Känns ändå som att det blir mer av en upplevelse eftersom jag läser mer aktivt då.

Lite statistik:

Kvinnliga författare 37

Manliga författare 7

En kvinnlig + en manlig författare 1

Finlandssvenska böcker 6

Sverigesvenska böcker 16

Anglosaxiska böcker 21

Övriga 2 (en nigeriansk och en fransk)

Läst på svenska 35

Läst på engelska 10

 

En bok jag inte kunde släppa:

Unge Mungo av Douglas Stuart. Vilket berättardriv! Läs den! Det påminner mig om att jag verkligen måste få tag på Shuggie Bain som jag inte kommit mig för att läsa ännu. 

En bok som fick mig att gråta:

Carina Bergfeldts En bra dag att dö - vad 276 avrättningar lärt en fängelsepastor om livet. Det är en bok med flera lager - journalisten Carina intervjuar pastor Jim, som berättar och reflekterar både om sitt eget liv och de många tragiska människoöden han kommit i kontakt med genom sitt arbete som fängelsepastor på death row, samtidigt som hon själv speglar händelserna i sin egen tuffa barndom. Det är synd om människorna, det är det.

En bok som fick mig att skratta:

Kommer inte direkt på någon nu - är det så att jag inte har läst så roliga böcker i år? Det får bli Harry Potter och hemligheternas kammare. 

En bok som var värd besväret:

Nazisternas barn av Tania Crasnianski. När jag läste den var jag inne i nån slags historieflow och hade strax innan läst om både slaveriets historia i USA och Ku Klux Klan, så att fortsätta med en bok om nazister på det gjorde mig mer än lätt illamående... Men boken var intressant och väckte många frågor om skuld, skam och ansvar. 

En bok som inte var värd besväret:

Det börjar med oss av Colleen Hoover, alltså uppföljaren till Det slutar med oss. Jag tyckte faktiskt riktigt bra om Det slutar med oss - den var lättläst, men hade ändå något att komma med. Uppföljaren däremot; vad hände där? Den innehöll liksom ingenting alls och jag misstänker att den aldrig hade köpts in av något förlag om inte Colleen Hoover var Colleen Hoover och boken som kom innan var en bästsäljare av astronomiska mått. Läs den inte. Du kommer att känna dig lurad. 

En bok som lärde mig något nytt:

Laurie Lees As I walked out one Midsummer Morning tog mig med ut på ett strövtåg i Spanien under tiden strax före och under inbördeskriget och fick mig också att läsa på lite om det spanska inbördeskriget. Har fortfarande stora luckor, men ett och annat frö till förståelse såddes i alla fall. Det var en av de böcker som stack ut lite mer i år - det är författarens memoarer från när han i sin ungdom reste till Spanien för att vandra runt med sin violin utan vare sig pengar eller särskilt många spanska ord i bagaget. Tänk Rasmus på luffen, om Rasmus på luffen vore en engelsman som strövar mellan brännheta spanska byar präglade av en allt mer växande politisk spänning. 

En bok jag inte blir klok på:

Min syster seriemördaren av Oyinkan Braithwaite. Jag började läsa den med inställningen att jag skulle komma att sympatisera med berättaren, vars syster finner sig i den ena efter den andra olyckliga situationen som till sist inte kan bortförklaras... men jag är inte så säker på min sympati. Inte så säker. 

En bok jag var fel målgrupp för:

En av oss står på tur av Karen McManus, uppföljaren till tonårspusseldeckaren En av oss ljuger, som jag läste förra året. Precis som med Colleen Hoovers duologi var jag inte så imponerad av uppföljaren, även om jag gillade den första boken. I den här serien har det kommit ännu flera böcker till, men jag tvivlar på att jag fortsätter efter den här. 

En karaktär jag minns:

Bird i Celeste Ngs Våra förlorade hjärtan - eller om vi ska vara riktiga noga, kanske ännu hellre hans mamma Margaret, poeten som utan att själv ha planerat det blir en central figur i samhällsomstörtande protester. Boken plockade jag helt på måfå ur hyllan i vårt skolbibliotek, men wow! Den var något helt annat än jag hade förväntat mig, en dystopi om ett samhälle som liknar dagens USA, men i en parallell verklighet där främlingsfientligheten och isolationismen vridits ännu några steg längre och skapat ett samhälle som styrs av rädsla och misstänksamhet. Rekommenderas!

En karaktär som jag skulle vilja träffa:

Fergus, pappan med svikande minne i Cecelia Aherns The marble collector. Jag förknippar Cecelia Ahern främst med romance, även om jag också har läst och uppskattat hennes YA-dystopier Flawed och Perfect, men den här var något annat. En ganska stillsam berättelse om en dotter som inser hur lite hon vet om sin pappa, och pappan som glömt sina hemligheter efter ett slaganfall. Jag tyckte om den.

En bok jag vill flytta in i:

Pride and prejudice, tack. En vistelse på några månader hemma hos familjen Bennet på Longbourne estate känner jag att skulle eliminera en del av mina moderna vardagsproblem. Även om det kanske skulle innebära en del sociala slitningar... 

En mening/ ett citat som jag strök under:

Pass - alldeles för många ljudböcker för det...

Årets resebok:

Dåligt med reseböcker i år! Det närmaste vi kommer är kanske Konsten att inte hitta sig själv på Bali av Zandra Lundberg, men den handlar nog mer om existentiell ångest, psykiskt illamående och avarter inom New Age än Bali i sig, så tveksamt om den räknas till denna kategori!

Den sista bok jag läste 2023:

Den som offrar sig av Gustavsson och Ventus. Måste erkänna att mina förväntningar inte var så högt ställda, men den var bättre än jag trodde! Deckare i Vasamiljöer, med en lite annorlunda twist. 

Den första bok jag läser (läste) 2024:

Jag gav den korta novellsamlingen Mistlar och mord av P.D. James åt Arvid i julklapp, men lade sen beslag på den innan han själv hann börja läsa. Perfekt jullovsläsning! Har lite kvar av den fjärde och sista novellen, gissar att jag kommer att läsa ut den ikväll. 

En bok jag annars bara vill rekommendera:

Dalenglitter: En roman om hårt arbete av Wanda Bendjelloul, en bok om fattigdom, klassamhälle sett från en fritös och betydelsen av ursprung. Köpte boken i en reakorg på Akademen kvällen före resan till Turkiet i mars och den fick följa med som reselektyr. Oavsett hur trött jag var på kvällarna såg jag fram emot att läsa vidare!

Och en bok till som jag annars bara vill rekommendera:

Graham Nortons The swimmer, en stämningsfull och målande kortroman. Eller lång novell kanske? Ann-Louise Bertells Vänd om min längtan kan jag inte heller strunta i, särskilt som jag följde upp med teaterbesök veckan efter att jag hade läst boken. 

En bok jag ser fram emot att läsa:

Axel Åhmans Eldsjäl, som jag fick i födelsedagspresent i höstas, men som fortfarande ligger på vänt. 

Denna iskalla morgon

Gott nytt år!

Det nya året har börjat, men jullovet fortsätter ännu lite till - för mig! Idag har jag skickat iväg resten av familjen till deras första dag på jobb och skola efter jul, sedan satte jag mig bekvämt med ännu en tekopp, en varm och noppig tröja och illasittande mjukisbyxor och tackade staden jag jobbar i för deras kloka prioriteringar när det gäller lovdagar... Hela tre dagar har jag ännu lov medan familjen börjat på med sin vardag och det känns fantastiskt. Visserligen har jag också tänkt börja smygjobba nu - har en hel hög filmrecensioner att gå igenom, Erasmustankar att tänka och en termin att planera... men det kommer jag att varva med att drälla runt här hemma och ta det lugnt. 

Hade också tänkt varva det med generösa skidturer, men det är jag inte så säker på att jag gör - termometern visar nästan -30 och så tuff är jag faktiskt inte... Däremot avslutade vi barnens jullov med både (!) bowling och simning igår, vilket var jätteroligt. Även om jag sov dåligt inatt på grund av värkande armar... what? Visserligen kände jag mig skönt trött när vi kom hem efter att både ha simmat längder och kört vattengympa framför skärm, men att träningsvärken skulle få mig att stiga upp för att ta en värktablett mitt i natten hade jag inte trott. Det fick mig att känna mig en aning klen, men också ganska förundrad över hur behagligt det är att träna i vatten utan att riktigt märka hur mycket man tar i. 

Annars har vi haft ett riktigt lugnt och i positiv bemärkelse händelselöst jullov. Det har varit den avslappning vi behövde! I nyårshelgen hade vi Sverigekusinerna här och firade både jul i efterskott och nyår i realtid med dem, så då fick vi lite omväxling i lunken. Nästa gång vi träffas blir antagligen sportlov i Sverige, hoppas vi på!

Och nu - dags för ännu en tekopp? Och kanske lite försiktigt börja - om än inte jobba, men åtminstone skriva en lista över jobb jag skulle vara tacksam till mig själv för att ha fått gjort under de här dagarna. God fortsättning!