Det känns som att det hänt något märkligt med tiden nu under pandemin. Å ena sidan känns det oerhört länge sedan den första nedstängningen, men å andra sidan är det som att en del har snabbspolats. Väldigt uppenbart blir det när jag ser tillbaka på våra Erasmusresor före pandemin - det var ju alldeles nyss? Samtidigt är det faktiskt så att de flesta av eleverna som reste med oss det första läsåret faktiskt blir studenter eller tar sin yrkesexamen i vår - en del av dem har till och med börjat hoppa in som vikarier på skolan... Lite roligt är det ju ändå att Erasmusklubben börjar ha några år i ryggen!
Just nu börjar det bli spännande. Om exakt två veckor kommer min fredagskväll att bestå av packning och lite extra många kramar till barnen, för följande dag är det dags att flyga till Ungern! Jag ser så oerhört mycket fram emot det, samtidigt som jag inte riktigt vågar - för det är klart att det där viruset kan smyga sig fram och ställa till det just nu fast det låtit bli i över två år. Och lite smått panikslagen är jag onekligen också med tanke på alla arrangemang! Vi hade ju nätt och jämnt hunnit få in lite rutiner för resorna med elever, sedan slog pandemin till och mina reseskills rostade bort. De stora pusselbitarna borde åtminstone vara på plats, och så hoppas vi att de små lägger sig så småningom!
Jag skrev i alla fall att jag skulle fira med ett par inlägg från vår förra resa till Ungern när flygbiljetterna är bokade, men de senaste veckorna har jag jobbat så sjukt mycket att det inte funnits mycket tid för annat. Men nu! Nu är det dags för en tillbakablick på en rätt mulen och regnig, men samtidigt rolig och minnesvärd dag i Eger, en timme med buss från "vår" lilla ort Tiszafüred. Eger har en lång och brokig historia och är också en studiestad - bland annat gick flera av våra värdar sin lärarutbildning där.
Att vara i Eger känns på många sätt som att vara i hjärtat av Europa, med allt det innebär av medeltida byggnader, en borg uppe på kullen och en historia under många olika härskare. Under nästan ett sekel i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var staden en del av det osmanska riket. Osmanerna förvandlade kyrkor till moskéer och byggde både bad och minareter - bland annat den på bilden ovanför. Ursprungligen lär 17 minareter ha byggts i Eger, men den här är den enda som står kvar. Det är ingen vidare bild, men den måste med.
För några forinter får man nämligen gå upp i
minareten och det var nog det värsta jag gjorde under resan! Den första biten av spiraltrappan i massiv sten går väl an, men som det syns på bilden smalnar tornet av betydligt när man kommer högre upp - och när man väl kommer upp är det bara att gå ut på en smal, smal avsats med ett anspråkslöst räcke. Hu! En av mina kollegor har höjdskräck och tyckte det var hemskt. Jag har en tendens till klaustrofobi och tyckte det var hemskt.
På Wikipedia står det faktiskt att det inte rekommenderas för personer med höjdskräck eller klaustrofobi, men det hade vi ju inte läst...
...och tur var det visserligen också att vi inte hade läst varningen, för då hade vi ju gått miste om den här vackra vyn över staden! Till och med den här gråmulna dagen blev jag glad av kyrktornen, de gulliga husen och de varma färgerna.
Väl nere gled vi vidare in i en marsipanbutik nedanför minareten. En så fin affär! Tänk Pippi i godisaffären, men i en ungersk version, så har vi bilden ungefär klar. Köpte med mig lite marsipan hem till pappa.
På väg ut genom dörren är turkiska Fatma, en av de fantastiska människor jag lärt känna genom våra projekt. De senaste två åren har lärt mig att inte ta något för givet, men i smyg ser jag redan ivrigt fram emot vårt besök i Turkiet nästa vår. Ibland för jag faktiskt påminna mig om att jag själv faktiskt aldrig har besökt Trabzon, eller Turkiet överhuvudtaget, för efter att ha samarbetat intensivt med Fatma och hennes skola i över fyra år nu tror jag nästan att jag har varit där. Och själv var jag ju inte med på
resan till Trabzon 2019, men jag följde med stor inlevelse med på distans!
Men tillbaka till Eger. Vi åt inte bara marsipan, utan följde också efter vår värd Péter genom en saluhall och upp till en undanskymd våning med några hål i väggen bland annat för langós. De är maffiga och kanske inte vad jag skulle äta till lunch varje dag, men jag ser absolut fram emot att äta langós i Ungern i vår igen! De finns med olika fyllningar, men den här varianten med bara ost, vitlök och creme fraiche verkar ha varit standard. Gott!
Efter att ha gått runt och spanat in staden på egen hand skulle vi sammanstråla vid borgen, men tydligen hade vi inte förstått vilken ingång det var fråga om, så det blev en promenad runt borgen i ösregnet. Visserligen en fin promenad, men kanske hade den varit ännu bättre i torrare väder och om vi inte varit på jakt efter resten av gruppen!
Men vackra vyer! Hade jag själv planerat resan hade jag förstås också planerat in ett besök på själva borgen, borgnörd som jag är, men nu fick vi nöja oss med att gå runt den och se på utsikten. Till sist var vi tillbaka där vi hade börjat, vilket också var platsen där vi skulle träffa de andra. Det var dags att lämna centrum av Eger för denna gång...
..och fortsätta till Egerszalók Salt Hill spa. Ungern må sakna kust, men de är berömda för sina termalkällor och det lär finnas ett termalbad i någon form i varje by. Det här är modell större och och har både varma och kalla bassänger inomhus och utomhus. Uppe i backen finns vad jag trodde var en saltformation (namnet!), men tydligen är det kalksten och ser bara ut som salt... Nåväl, det var fina timmar ändå! Hade inga egna foton därifrån, så den här har jag plockat från nätet och den är nog tagen en soligare dag, men i de varma poolerna utomhus var det riktigt skönt i gråvädret! En del bassänger var så varma att man måste byta till en svalare ibland för att inte tuppa av... På det preliminära programmet i år finns också ett bad, men den här gången blir det grottbadet i Miskolctapolca. Det blir kul!
