November månad

 

Det där att folk beskärmar sig över folk som skryter om hur upptagna de är? Jag tror det är ett stort  missförstånd. Jag tror inte det existerar folk som skryter med hur upptagna de är längre; det känns väldigt 2001, men inte så mycket 2021. 

Jag tror snarare de flesta känner som jag gör just nu när det är lite för bråttom - nämligen att det är lite pinsamt. Just nu går det nämligen för snabbt här och jag går hela tiden med en känsla av att jag prioriterat fel. Eller planerat för dåligt. Eller gör allt för långsamt? Vad förklaringen än är har jag så svårt att placera orsaken till allt långa arbetsdagar och sena kvällar någon annanstans än på mig själv. Med ett helt vanligt icke-karriärsdrivet heltidsjobb borde det väl inte vara några problem att vara lite ledig på kvällarna? Hinna leta fram en julstjärna eller två? Inte vet jag, men jag vet att jag är trött. Coronatrött, novembertrött, socialt trött. Och lite generad vid tanken på att jag inrättat mitt liv på det sättet. 

Norrländsk skogspromenad med flocken

Jobba vila upprepa. 

Fast det bara är tre veckor sedan vi var i Sverige känns det redan som om mitt nöjeskonto är skriande tomt. Novembervädret bjuder inte på mycket färg och när jag inte jobbar eller fixar nödvändigheter känner jag hur soffan utövar en nästan magnetisk dragningskraft på min kropp. Jag längtar efter att göra något roligt och onödigt, men verkar aldrig prioritera att faktiskt planera in något. Bättring tack! Och i väntan på den bättringen ska jag plocka fram lite bilder från Sverigeresan som vi ju faktiskt lyckades genomföra på höstlovet - så tacksam för det! 

På söndagen för tre veckor sedan vaknade vi upp till en ledig, oplanerad söndag. Rätt snart insåg vi att det låter bättre i teorin än det är i praktiken och började bolla med idéer om vad vi skulle kunna hitta på. Ylva tipsade om stigarna på Fårön som är ett friluftsområde alldeles utanför Piteå - som de inte själv hade testat, men som skulle vara bra. Hon skulle själv jobba, och både Anders och faffa hade också andra planer, men efter många om och men hade vi ordnat så att vi skulle kunna få med alla fem kids till Fårön. (Några om och ännu fler men skapades av en avkomma på utomordentligt dåligt humör som först absolut inte skulle med och sedan absolut skulle med ändå - och ungefär där går en del av våra tänkta utflykter i graven... men inte den här gången!)

Tycker det är så otroligt kul att kusinerna inte alls tyckte det var konstigt att hänga med oss på utflykt, utan de gjorde bara en liten glädjedans och hakade på. Fint att ha det så efter att inte ha träffats på nästan 20 månader!

Fårön var ett trevligt område! Vi gick en runda på ett par kilometer med en fikapaus på en bergsknall i mitten och det var riktigt lagom för oss. Lättpromenerad var den också, med spångar och breda stigar - även om vi höll andan uppe vid grillplatsen på berget när barnen halkade runt på blöta klippor i sina hala gummistövlar... Så värst mycket hav såg vi inte till fast det är en ö dock - men lite blågrått såg vi åtminstone mellan trädstammarna på nåt ställe. 

Efter en mellanlandning hemma bestämde Arvid och jag oss för att köra in till Piteå och gå på stan en stund. Inte för att vi hade några stora planer, men vi ville gärna gå en sväng när vi en gång var i närheten. I Piteå var det sannerligen ingen trängsel en halvtimme före stängning en regntung söndag i oktober! Vi hade centrum nästan för oss själva och jag kunde inte avgöra om det kändes skönt eller oroväckande, lite som att en zombieapokalyps hade inträffat utan att någon hade berättat om det för oss. Resans shopping bestod framför allt av diverse vinterkläder - Arvid som hade huttrat sig igenom hela resan i sina alldeles för tunna kläder blev äntligen ekiperad för årstiden, så det kändes som en riktigt vettig skörd.

Sen tillbaka hem mot Norrfjärden för att hänga ännu en kväll med favoritmänniskorna där. Precis vad vi hade längtat efter under det senast ett och ett halvt åren!

Vardagsnovember

 

Det blev november. Vad kan vi säga om det? Jag var till tandläkaren idag. Bedövningen satt i så envist att jag hann tugga sönder insidan av min kind innan den släppte och halva ansiktet är spänt och ömt efter att ha hängt lite konstigt halva dagen, men det var ju för en gångs skull skönt att få jobba i munskydd så inte alla jag mötte behövde undra. Min dator håller på att ge upp efter drygt ett decenniums trogen tjänst, vi borde boka en veterinärtid och så gick vi och lovade Edvin att flytta ner till ett större rum, så nu har vi börjat på med helt nytt stök innan stöket med köket ens är helt avslutat. Är åtminstone hemskt glad över att vi alla är friska för tillfället, vilket inte var självklart efter Josefs magsjuka i helgen. Hemma med (tillfrisknat) sjukt barn igår, aldrig steget före på jobbet. Älskar att vara steget före. 

Ni hör ju, vardagsmånaden november har bara pågått i två dagar och är redan i sitt esse! 

Blir åtminstone väldigt glad av att få komma hem till den här kvisten. Den innehåller för tillfället en dörr för lite, en frys för mycket och en växasäng på väg ut i världen, men ändå - välkommen hem!