Så kan en fredag också börja

Det här en av våra närmaste grannar. Det är också den enda vägen ut från vår byadel. En obevakad plankorsning som har diskuterats, stötts och blötts och nu håller på att byggas om, men bara med en liten ändring av vinkeln, en liten breddning, en liten... ja, väldigt liten skillnad. Några bommar är inte inräknade i ekvationen. I vintras var Matias först på plats senast det smällde. Den gången var det en kollega till honom som drogs med av tåget och klarade sig med änglavakt, om än allvarligt skadad.

I morse hade jag precis vinglat upp ur sängen och stod i badrummet och klädde på mig när jag hörde tåget tuta. Det hör vi då och då och efter olyckan i vintras lystrar vi alltid lite extra. När jag kom ner möttes jag av Edvin och Josef som sa att pappa har farit ut till korsningen för att kolla och vi tror det är [en av grannarna] som krockat med tåget. Det dröjde innan Matias kom tillbaka och det var långa, spända minuter innan han kom in igen! Det var som de hade trott, en av grannarna hade krockat med tåget. För andra gången under samma år hade Matias varit först på plats. Grannen är skadad, men inte så illa som det kunde ha varit. Vilken lättnad! 

Nästa problem blev då tåget som blockerade vår enda väg ut i världen... Förra gången tog det några timmar innan det hade blivit flyttat, så morgonens reservplan fick bli att gå över en blöt åker och en snart nedlagd plankorsning (utan bilväg) längre fram. Resten av familjen cyklade vidare därifrån, själv hämtades jag upp av en snäll kollega. Så fint med människor som ställer upp, kör en omväg, inte gör nån grej av det. Tack! 

Är rätt belåten ändå att hela familjen kom sig till jobb och skola i god tid, om än med leriga gummistövlar och pannlampor i högsta hugg! På ett sätt kan jag till och med uppskatta det smått äventyrliga i morgonens kringelikrokar, även om olyckan förstås lade sordin på dagen. Hade det gått sämre skulle det förstås ha varit en annan sak. Men nu önskar vi innerligt att det inte blir fler incidenter - det går inte att räkna med att det ska smälla då och då och ändå sluta lyckligt! Kanske det här till sist ska kunna bli droppen som får bommar hit... 

Det är bara en vecka sedan Yle gjorde det här inslaget.

Och här en artikel från idag. 

Puh! Annars har veckan på jobbet haft ungefär samma känsla som att var instoppad i en torktumlare och nu vacklar jag ut, ser mig förvirrat runt och konstaterar att det visst är helg igen. Utöver allt det vanliga har vi lämnat in slutrapporten för vårt första Erasmusprojekt - och när jag precis försökte lista ut hur jag skulle lyckas få allt att gå ihop fick jag ett mejl med en påminnelse om att mellanrapporten för vårt nya projekt var försenad. Oh-oh. Det var bara att justera tunnelseendet och köra hårt. 

Men nu! Nu är all EU-byråkrati i skick, skolveckan har rullat i mål och allt har klaffat. Jag gjorde det! Inte hälsosamt  och definitivt något att undvika, men visst är det lite av en adrenalinrush att se vad man kan få till stånd när det behövs! Och nu - välkommen helg!

Utrikes

Konstigt men sant - men för första gången på drygt 1,5 år befinner vi oss nu utanför Finlands gränser! När vi rullade över gränsen i Haparanda i snöslasket i fredags kväll körde vi långsamt och väntade oss lite halvt att någon skulle vinka in oss till sidan, spänna ögonen i oss och be att få se ett coronapass eller två, men inte det. Vi bara passerade som om ingen pandemi, inga restriktioner och inga gränskontroller någonsin funnits. 

Redan i början av coronatiden sa vi till varandra att Norrfjärden nog blir vårt första resmål utanför Finland när det går att börja resa igen, och så blev det. Lägre tröskel går nog inte att hitta, med egen bil hit och sova hemma hos Ylva och Anders. Och mer efterlängtad destination är också svårt att hitta! När vi satt vid kvällsfikat sent på kvällen efter att vi hade kommit fram sa Edvin lite förundrat att det känns så vant att vara här. Inte så konstigt egentligen, så många gånger vi suttit vid det bordet och ätit polarkakor, även om det är ovanligt länge sen den här gången.

Det är så otroligt roligt att se kusinerna umgås och leka igen! Det verkar också vant, mer än jag vågade tro. Vi har en sjuåring som ibland kan vara lite reserverad, men de jämnåriga kusinernas entusiasm smittade av sig nästan genast och nu har de hur roligt som helst tillsammans. Och mitt hjärta smälter.

Snö fick vi också! Det är nästan så jag måste tänka till lite ibland - var det nu höstlov eller sportlov? Det var den första snön de fick här, så den minderåriga lokalbefolkningen var lika ivrig som sina gäster när det skulle byggas snöborg och kastas snöbollar! Till min förvåning fann jag mig också själv mitt uppe i ett entusiastiskt snöbollskrig, jag som rätt sällan känner något sug efter lekar. 

På förhand hade vi funderat en del på hur vi skulle förhålla oss till... tja, folk. Skulle vi överhuvudtaget ge oss ut på stan eller skulle vi helt försöka coronasäkra vår resa genom att bara hålla till hemma i Norrfjärden? En kompromiss fick det bli. Ett besök på bästa loppiset, PMU i Öjebyn blev det igår, efterföljt av ett besök på Dollarstore. Inte för att jag nödvändigt behövde schampo och godis, men det har nu på något sätt börjat höra till. Så kul också att vara ute och höra norrländska igen! 

MEN aldrig har jag känt mig så annorlunda och utrikisk i Sverige som nu! Vi i vårt sällskap har drillats i att handla med munskydd på i ett år nu, men det var vi väldigt, väldigt ensamma om i Piteå. Det märktes hur folk liksom hajade till och tittade en extra gång på våra munskydd - lite som när någon går in i en butik utan munskydd här... Det är märkligt hur snabbt en sådan vardagsrutin normaliseras! Och att kunder gick utan munskydd är ju en sak, men att dessutom se att ingen av de anställda använder munskydd heller tog ett tag att smälta. Spontant kan jag tydligen inte låta bli att känna att det är både oansvarigt och oprofessionellt... men jag har läxat upp mig själv och försökt minnas att ingen vet hur facit ser ut. Roligt hade åtminstone ungarna bland julpyntet och kalkonhattarna!