Våren 2015 skakade om oss rejält.
Fammo och svärmor Maj-Britt hade varit krasslig en tid, men vi utgick alla från att det var en ovanligt envis vårförkylning. Vi hälsade på med våra påskhäxor på påsklördagen, men vi stannade vid dörren, önskade glad påsk och bestämde att vi får skjuta upp påskmiddagen tillsammans tills hon blivit bättre i skick. Fem dagar senare kördes hon till intensivavdelningen i Uleåborg och fick diagnosen leukemi. Där hölls hon mestadels nersövd pga sitt kritiska tillstånd, men vi hann alla säga hejdå. Mindre än två veckor efter diagnosen somnade hon in, precis efter att vi hade gett oss för dagen och kört till hotellet med våra trötta barn efter en heldag på sjukhuset. Morgonen därpå vaknade jag efter en kvävande mardröm där både Maj-Britt och Josef, som då var sju månader, hade dött. Förvirrad och nymornad försökte jag reda ut för mig själv vad som var verkligt och vad som var dröm, och det värkte i mig när jag insåg att en del av det var sant.
Fem år senare har vi lärt oss att leva utan henne i vår vardag, men det är fortfarande vemodigt att tänka på hur mycket av sina barnbarns uppväxt hon gick miste om. Hon, som alltid tyckte de allra minsta detaljer som hade med barnbarnen att göra var intressanta och viktiga. Hon var en naturbegåvning som farmor och jag önskar att hon hade fått stanna kvar i den rollen mer än de knappa åtta år som det blev! Men hennes kärlek och omsorg om familjen bär vi med oss.
Idag är det precis fem år sedan hennes begravning, en vacker och ljus dag. Arvid och jag gjorde vårfint vid graven och pratade om hur mycket som hänt under de här fem åren sedan vi miste fammo.
Våren 2015 lärde mig att inte ta något för givet, att vi är tillfälliga på jorden och allt vi har bara är till låns - och att det också gäller mig och mina nära. Våren 2020 lär mig att samhällsordningar inte heller är orubbliga. Och även om jag hellre haft min svärmor kvar i livet i många år till, så har jag i alla fall lärt mig att livet fortsätter även efter tider som skakar om en. Det kanske blir annorlunda och fattigare än innan, men det hittar sina nya former. Det ger mig trygghet i otrygga tider.
(På bilden Arvid och en ganska nybliven fammo som trivs tillsammans.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar