Vykort från ett sportlov

Jag hoppas verkligen att den som läser min blogg gillar vykort, för det börjar kännas som om det är väldigt sällan jag skriver annat! För det mesta håller vi ju oss hemma i vardagslunken, men det är ju så mycket roligare att skriva om de där dagarna utanför det normala. Som vår sportlovsresa till exempel! Det blev sköna och faktiskt ganska vintriga dagar i Norrfjärden/Piteå, precis som vi hade hoppats. Jag bläddrar i min vykortsbunt och börjar med...

... en apa snidad i kokosnöt! Sådana går det att hitta på loppiset PMU i Öjebyn för den som har riktig tur. Är den inte stilig, så säg? Den köpte vi ändå inte, men däremot fyndade vi en del slalomutrustning som vi behövde. Tips från coachen: Begagnad slalomutrustning köps med fördel i Norrbotten istället för Österbotten - det märks kanske att vi bor på plattlandet! PMU brukar vi alltid  försöka besöka när vi är i trakten. Stor fyndchans, nästan oavsett vad man är ute efter! Svärfar var till exempel så nöjd att han skrockade över att hitta ett helt lass prima sänglampor till Hummelholmen. Den här gången var vi också till ett annat loppis i byn. Det såg snäppet skrotigare ut, men sålde böcker för 1 krona styck och sånt kan man ju inte låta bli att gilla.

Nästa vykort skickar vi från...

...Pinchos i Piteå! Sommaren 2018 var vi med Ylva och Anders på Pinchos i Åbo och blev utomordentligt förtjusta när vi hörde att de skulle öppna i Piteå också. Men vi har inte haft någon större tur när vi försökt boka in oss - så nu hade Ylva bokat bord åt oss en hel vecka på förhand. Vi hade en reservation kl 14, precis när de öppnade. Vi var de enda gästerna just då... Hehe. Men det kändes ju tryggt att ha en bokning ändå! Mysigt och gott, även om vissa minderåriga hade hunnit bli lite hangry av att vänta med lunchen ända till klockan två... 

Vi kör ännu ett vykort från samma dag! Nämligen...

...Piteås bästa service till alla instagrammare kanske? Vad det än är tänkt för, så var det ju ganska gulligt. Vi hann gå en del på stan den dagen också, framför allt för att köpa presenter. Båda kusinerna hade födelsedagar på kommande och vi hade inte hunnit skaffa presenter på förhand. Dessutom fyller Edvin snart 10 år och så - sist men inte minst - har jag ju blivit moster igen och kände ett oemotståndligt behov av att gå och tumma på pyttesmå babykläder!

Tja, sen körde vi hem till Norrfjärden, åt godis och såg på Mello. Och om det hade varit lite mulet den dagen, passade solen på att komma fram riktigt ordentligt nästa dag, när jag skickar ett vykort från...

...Lindbäcksstadion i Piteå! Där försökte vi åka en eftermiddag förra sportlovet också, men då kraschade Arvid i skogen redan på första åket så att hans urgamla pjäxor brakade sönder, så det blev inte så mycket bevänt med det. Edvin och jag hann i alla fall åka lite. Men nu var det dags för revansch! Och vilken perfekt sportlovsdag det blev! Sol, snö och fina backar! Hela gänget åkte dit tillsammans, även om bara Arvid, Edvin och jag åkte slalom i stora backen. Josef och kusinerna fick testa slalomskidor för första gången i barnbacken och fortsatte sen med pulka och kälke. Och vilken lyx - när det var dags att äta fick vi tre på slalomskidor bara glida ner till grillplatserna och sätta oss i en driva, där var allt redan uppdukat och färdiggrillat! Underbart! 

Eftersom vi hade kommit med tre bilar åkte pulkagänget hem när de började känna sig färdiga, medan vi åkte vidare tills liftarna stängde klockan fyra. Men... ni vet väl vad som sägs om sista åket? Farligt, farligt! Arvid och Edvin höll ganska hög fart (men till min lättnad började svängarna sitta allt bättre vartefter dagen gick), så jag åkte en bit efter, lite sådär långsamt och värdigt som det anstår en 39-årig dam. Tills jag rundade en böj i backen och såg någon ligga halvvägs in under ett träd på sidan om pisten... det var Edvin, som hade vurpat riktigt rejält! Han låg på rygg med överkroppen neråt från pisten, med ansiktet inkört under de lägsta grenarna av en tall. En skida hade glidit iväg och den andra hade trasslat in sig i trädet - och Edvin låg och ropade ganska ynkligt på hjälp. Innan jag hunnit hjälpa honom upp, snyta ut barken ur näsan och konstatera att det såg värre ut än det var kände jag nog rädslan isa i magen! Men det hade faktiskt gått bra. Skrapsår i ansiktet och lite ont i ett knä, men annars allt väl. Puh! Sen passade det bra att köra hem och avsluta dagen med bastu.

Det var första hälften av vår sportlovsresa - så småningom kommer det mer!

Kameran var annars med hela resan, men användes tydligen inte alls den här gången. Så här när jag ser bilderna på dataskärmen kan jag tycka att vissa är väldigt bra, medan andra... inte är det. Men det får duga!

Hit the road

Det händer ibland när jag är ute och kör att jag sitter och begrundar hur vackert allt är. Idag är kanske inte riktigt en sån dag, men den är bra för det - den har andra goda egenskaper som väger upp fulvädret. Framför allt det att vi har tjuvstartat sportlovet och är på väg till Sverige som bäst! Bilen framför oss på bilden tillhör svärfar Ingemar som också är med på resan. För tillfället sitter våra två yngsta i den bilen och livar upp tillvaron för faffa, medan vi tre i den här bilen njuter av lugnet.

Lugnet ja. Det är underbart! När jag tänker på hur många gånger vi kört den här sträckan med skrik, gråt och gnäll ringande i öronen är det ett underverk att vi någonsin vågat oss iväg igen... men så är det gånger som den här, som är en lisa för själen. Och nu har vi kommit så långt norrut att det faktiskt finns snökarmar vid vägkanterna!

Ha ett bra sportlov ni andra som är så lyckliga och trevlig helg till alla andra!

Tack Madeira!

Ja - det blir ännu ett inlägg om Madeira! Ett sista, för vi har kommit till vår sista dag. Egentligen hade Erasmusträffen tagit slut redan kvällen innan och de flesta droppade av från hotellet under morgonen. Men se, reser man reguljärt från Funchal till Helsingfors är det nattflyg som gäller - åtminstone när vi bokade. På förhand tyckte jag det verkade ganska slitigt att behöva resa hela natten, men i efterskott kan jag konstatera att det gick hur smidigt som helst - och att vi fick en perfekt bonus i form av en lugn dag i Funchal. Sådana borde alla ha fler av i sitt liv! 

Med tanke på hur späckat vårt program hade varit är jag lite extra glad för att vi faktiskt hade den här sköna bonusdagen. Tänk, vad tråkigt det hade varit att åka hem utan att ha hunnit med vare sig morgonpromenad eller poolhäng! Det var var vilsamt och välbehövligt att varva ner lite före hemresan. 

En del av gruppen valde att ta sovmorgon, men jag, min kollega och en av eleverna passade på att gå ut före frukost. Så glad för det, för en så vacker morgonpromenad är det inte alltid lätt att få till! Vi gick ner till stranden och så vidare mot Gamla stan. Där hade vi ju gått i flock dagen innan, men självklart var det ännu finare här en vacker torsdagsmorgon innan dagen riktigt hade kommit igång. Ja, vi höll visserligen på att bli påkörda av en fartglad buss i de trånga gränderna, men förutom det var det stillsamt... 

Tack vare min ivriga kollega (ja, samma som hade fått oss att paddla lite längre och lite längre ut dagen innan) blev det en rejäl runda - säkert dubbelt längre än jag hade tänkt mig från början! Men jag klagar inte det minsta, för det var ren och skär njutning! Även om jag insåg rätt snabbt att vi nog inte kommer att hinna tillbaka för att stråla samman med resten av eleverna vid frukost den tid vi hade nämnt... nå, de klarade sig. (Så bekvämt att resa med 15-åringar i motsats till små elever!) Lite gick vi vilse, lite vandrade vi på utan att ha koll... men det är ju ett ganska välkänt faktum att det är ett bra sätt att se nya platser. Och så värst vilse kan man faktiskt inte gå i Funchal, där man hela tiden har havet och berget att förhålla sig till! 

Kunde inte låta bli att fota en terrass med utsikt jag skulle kunna tänka mig att ha... på huset fanns en skylt som berättade att huset nog tillhörde ett företag som hyr ut semesterhus, vilket fick mig att undra över hur många av husen i den branta sluttningen som faktiskt beboddes av lokalbefolkning. Det jag vet är att boende är relativt dyrt i Funchal, som på så många andra orter där besökare gärna köper eller hyr semesterbostäder. Många som bor där på riktigt väljer att bo utanför Funchal eller i någon grannstad istället för i centrum.

Efter frukosten hade vi ännu lite presenter att handla, så det fick bli en sväng till en souvenirbutik och en mataffär. Sedan delade vi på oss så att jag gick med ett par av eleverna till en bokhandel vi tipsats om - jag var inte den enda boknörden i sällskapet... Den lär vara Portugals största bokhandel och säger sig hålla sig med alla böcker som någonsin getts ut på portugisiska. Fascinerande om det stämmer ändå! Den lär också vara världens näst största bokhandel som skyltar med böckernas framsida! Rätt kul, och har man tre våningar och runt 20 smårum att sprida ut sig på har man ju råd att breda ut sig lite... med alla mystiska trappor och smårum fyllda med böcker var det en väldigt annorlunda bokhandel. Men nästan inget var på något språk jag kan läsa och det låg en distinkt lukt av fukt över det hela... Ursäkta, men jag blir så mycket gladare av en bokhandel som doftar nytrycka böcker! Men ändå, en helt rolig affär att gå till en ledig dag!

Sedan var det hög tid att få undan nödvändigheter som packning... inte det lättaste att packa mitt handbagage! På våra Erasmusresor försöker vi resa med handbagage, framför allt för att det gör en ganska kännbar skillnad i budgeten för en hel grupp, men dessutom kan jag tänka att det också är lite fostrande. Det är liksom en bra påminnelse (ja, även för mig) om att man klarar sig med mindre än man tror. Om jag ska flyga behöver jag åtminstone inte bära med mig 20 kg bagage därtill! Lite Snusmumriken sådär. Men hela resonemanget bet sig själv i svansen när jag måste köpa flipflops för att lufta min infekterade tå, ett bälte för att slippa tappa shortsen hela tiden och två t-shirts för att Madeira på det stora hela var en mycket svettigare historia än jag hade föreställt mig... haha! Lätt att säga att det går att skölja upp kläder i handfatet, men när det är så fuktigt i luften att det tar tre dagar för en topp att ens nästan-torka så...  Oh well, jag får se till att använda inköpen flitigt för att inte min hållbarhetstes ska falla helt!

Och så hann vi ju faktiskt lägga oss i solen och chilla en stund också. Inte länge - det var väl en knapp timme... men ändå! Där var min solsemester! Åh förresten, dagens roligaste! När vi gick ut för att köpa hämtlunch på en restaurang nåt kvarter bort såg vi en bekant figur komma kryssande i full fart mellan människorna på trottoaren - det var vår värd Alex! Eftersom hon visste att en av våra elever är en riktig bokslukare hade hon plockat ihop några böcker hon trodde eleven skulle gilla, tagit bussen till centrum på en rast för att lämna över böckerna och sedan störta tillbaka till bussen och fortsätta med sin skoldag. Igen, vilken fantastisk kvinna! Hon hade förstås inte räknat med att träffa på oss på stan, utan hade tänkt lämna böckerna i hotellreceptionen. Vi hade inte förväntat oss att träffa henne så snart igen när vi sade hejdå kvällen innan, så jag tror vi alla var lite tagna! 

Och så hemresa. Den gick bra. Bara bra! Kan knappt tro att det kan gå så smidigt att starta från Funchal på kvällen, flyga till Lissabon, byta flyg och komma fram till Helsingfors vid fyratiden på morgonen - frukost från Sale och sedan tåg hem. Inga problem överhuvudtaget! Det tackar vi för! Våra polska vänner hade mindre tur... deras flyg skulle starta redan på morgonen, men sköts upp gång på gång för att till sist ställas in. Så medan vi njöt av livet inne i Funchal evighetsväntade de på flygplatsen några kilometer bort... för att göra en lång historia kort kom de hem till med sina 12-åriga elever över ett dygn senare än beräknat, efter att ha sjåsat runt i halva Europa på diverse ombokade flyg. Så kan det också gå!

Att Madeira skulle vara vackert visste jag. Att det skulle vara en behaglig plats var jag rätt säker på. Men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte förstå att en plats i världen kan ha allt. Ett behagligt klimat året runt, dramatiska berg och glittrande hav, frodiga skogar och färgglada blommor, snälla människor och en skön atmosfär... Den här Atlantön tog verkligen en bit av mitt hjärta!

Sol och hav och park och vågskvalp

Jag antar att alla som läser bloggen är supersugna på lite mer Madeira..? Det är i alla fall jag! Vi är faktiskt inne på vår näst sista dag, så snart får vi nöja oss med good old Finland. (Eller Ungern! Nu kom jag på att jag knappt har bloggat alls om den Erasmusresan i våras! Stjärnögonemoji.)

Det är alltså onsdag i november och vår sista officiella Erasmusdag i Funchal. Förmiddagen bloggade jag om här och nu fortsätter vi nere vid Funchals hamn. Efter museum och rundvandring i gamla stan var det dags för vattenaktiviteter, vi var inbokade för SUP och kanotpaddling. Jag var lite tveksam till att testa att SUP:a för första gången i det här sammanhanget - det blir ju så opraktiskt om en av lärarna i gruppen bryter ett revben eller två lagom till hemresan... men det löste sig själv eftersom det fanns så få SUP-brädor att det var kö på dem hela tiden. 

Istället hoppade jag och min kollega Mikaela i en kanot och paddlade ut från hamnbassängen. Det låg kryssningsfartyg förankrade på båda sidor om oss och vi hoppades och utgick från att kanotuthyrarna hade koll på deras avgångstider och inte skulle skicka ut oss framför en av de jättarna... Puh! Kanoterna var inga stadiga kanadensare utan nån slags förvuxna badankor - och dessutom vågade det en del. Jag balanserade mellan att njuta av att få se Funchal ur kanotperspektiv och ha hjärtat i halsgropen. Tack vare att min paddelpartner är mer av en sjöbuse än jag är paddlade vi en bra bit ut och kikade runt en pir innan vi vände. Gissa om jag kände mig stolt och nöjd med mig själv när vi kom tillbaka! Ja, sedan passade vi på att simma lite i hamnbassängen också. Jag undvek ju att bada i pool (okej, det fanns ju ändå inte tid för mycket sånt, men vid ett tillfälle kunde jag ha gjort det) på grund av min monstertå, men jag tänkte att saltvatten säkert var bättre. I efterskott började jag fundera på var kryssningsfartygen tömmer allt sitt slaskvatten och tänkte lite efterklokt att det där hamnvattnet kanske inte heller var det renaste... Oh well, tån sitter kvar!

Några bilder från själva vattenaktiviteterna har jag inte - av naturliga skäl, jag satt liksom i en ranglig kanot och försökte navigera den... men på bilden här ovanför står jag i alla fall på kajen och ser lite Atlantrufsig och glad ut! Glömde för övrigt mina skor i omklädningsrummet, så måste jogga tillbaka när jag sent omsider kom på det... jag hade ju bara gått iväg i mina flip-flops!

Nästa programpunkt var lekar och aktiviteter tillsammans med de portugisiska eleverna i St Catalina-parken, så vi började med att gå till en affär och köpa med oss picnic-lunch att äta där. Önskar jag kunde lägga upp bilden av när "våra" kids låg på filten och chillade efter maten... där och då önskade jag inte så lite att det hade varit en semesterresa och att vi hade kunnat sitta kvar i solen resten av eftermiddagen...

Men plikten kallade! Lekarna alltså. Hårt liv. Eleverna delades in i grupper fick gå runt mellan olika utmaningar. Riktigt kul, och jag samlade på mig några idéer ifall jag nån gång åker på det otacksamma uppdraget att hitta på "nåt kul och teambyggande" till en temadag... 

Kände mig så oerhört privilegierad den där eftermiddagen - vilken friluftsdag deluxe! Tänk att få jobba i en färgsprakande, grön och skön park på Madeira en helt vanlig novemberonsdag! Att jobba med projektet är ibland krävande och tidsdrygt, men det ger också så oerhört mycket, både nytta och rent och skärt nöje. 

(Haha, kunde inte låta bli att lägga med den här. Tydligen var jag inte ens vid det laget tillräckligt van med min "nya" telefon för att vända kameran rätt när jag fotade... har rätt många sådana här bilder! Jag ser ju i alla fall glad ut... och har lyckats beskära bort dubbelhakan som annars tenderar att bli ganska framträdande på sådana där bilder!)

Ja, sen avtog aktiviteterna och vi passade på att gå en sväng till hotellet för ett snabbt pit-stop. Vi hade tänkt oss att vi skulle hinna både vila och städa upp oss inför kvällen, men det blev nog mest bara ett blixtsnabbt klädbyte... det fick räcka, vi blev lite mindre ofräscha och blev av med väskorna med blöta handdukar! För lagom till solnedgången väntade...

...okej, inte det här ståtliga piratskeppet, men väl grannbåten. Vi skulle ut på en båttur i solnedgången för att fira vår sista kväll tillsammans! Enda kruxet var att vi låg kvar i hamn i närmare en timme och väntade på någon som skulle göra... något. Lite oklart vad. Får medge att vi kände oss lite rastlösa där vi satt och såg den vackra solnedgången som övergick i en allt mörkare kvällshimmel... Nåja, vi fick ju se solnedgången från båten, även om den var stadigt förankrad. Och när vi väl lade ut fick vi se Funchal by night och det var inte heller illa! Funchal ligger ju liksom i en gryta med de höga bergen som en skål kring staden och att få se den från havet... vackert!

Det allra häftigaste med båtturen var nog när vi slog ankar och de modiga som ville fick hoppa i. Vid det laget var det beckmörkt och ganska kallt, så det fanns inte en chans att någon skulle ha kunnat truga i mig, men förvånansvärt många hoppade i och simmade ett bra tag. De av våra elever som var i sa att det inte alls var kallt i vattnet... Det var säkert ett minne för livet! 

Det gungade ganska friskt på den lilla båten, så jag var rätt glad att jag inte har desto mer anlag för sjösjuka... tyckte så synd om den turkiska gruppen där alla utom Fatma var riktigt sjösjuka större delen av båtturen! Just ett fint sätt att fira den sista kvällen. Det lustiga är att även om jag kände väldigt lite av det på båten så kom det på natten när jag hade lagt mig i sängen och skulle börja sova. Då gungade definitivt min madrass! Har förstått att det inte är så ovanligt att känna av sjösjuka i efterhand? Kanske något med att innerörat försöker kompensera för gungandet tidigare på kvällen? (Nu killgissar jag alltså bara hejvilt. Men blir lite nyfiken nu när jag tänker på det.)

Får jag presentera - inte den blodtörstigaste piraten på de sju haven, även om det må se ut så - vår madeiranska värd Alexandra/Alex! Hon var egentligen en av våra värdar, men rätt långt hjärnan bakom det hela. En så utomordentligt cool kvinna, det är en förmån att ha lärt känna henne! 

Och här ännu fler coola kvinnor - min kollega Mikaela, portugisiska Zorayda som jag inte hade träffat förut, men som kommer till Finland i mars och så turkiska Fatma som jag också träffar nästa gång här på hemmaplan. Det är kanske inget konstigt egentligen, men alla jag lärt känna via det här projektet är så engagerade, nyfikna på världen och intresserade av att lära sig mer om människor, kulturer, språk, skola, lärande. Det är inspirerande!

Ja, sen kom vi i land igen, genomfrusna och lätt svajiga i knäna. Vid marinan blev det avslutningsmiddag med hela gänget. Det var fint, även om alla nog började känna sig ganska möra vid det laget! Och så än en gång... tänk att inte behöva säga hejdå, farväl för alltid, utan - vi ses nästa gång!

Januariutmaning

Nu är det februari, så det är kanske dags att kolla hur det gick med januariutmaningen?

Sådär helt okej, för jag nöja mig med att svara. Jag gick inte i mål, för redan i mitten av januari hade jag använt upp vilodagarna i rutsystemet, vilket ju inte riktigt bäddade för en smidig målspurt. Först tänkte jag helt enkelt att jag fortsätter med utmaningen så många dagar det behövs tills jag har slutfört den, men så småningom rann det ut i sanden eftersom jag ändå inte hade fixat den enligt plan. 

Det här kan ju låta ganska deppigt. Total failure, liksom! Men så känns det faktiskt inte, för utmaningen har fört med sig flera bra saker, även om den inte riktigt höll månaden ut. Framför allt blev den en spark i baken att få in en veckorutin som jag verkligen, verkligen behöver - ett pass styrka och ett pass smidighet plus så många promenader det går. Nu tror jag faktiskt jag har ett upplägg som kommer att hålla, så planen är att fortsätta så resten av terminen: pilates på tisdag kvällar och bodypump på väg hem från jobbet på torsdagar. Det var en kollega som tipsade mig om bodypumpen och jag har gett henne fortlöpande tillåtelse att kräva mig på en giltig förklaring på fredag om jag inte synts till på torsdag... Passar mig perfekt, för dels gillar jag bodypump, dels gillar jag att få träningen gjord innan jag hunnit komma hem och landa efter jobbet! Så småningom kommer min rygg att tacka mig, hoppas jag. Den har redan börjat bete sig lite bättre.

Något annat som utmaningen gav mig var också en klart lägre tröskel för att gå ut och gå en halvtimme, även om det skulle finnas annat som behöver göras. En halvtimme är faktiskt ett ganska billigt pris för att rensa huvudet och få igång kroppen! Nå, nu efter att jag släppte själva utmaningen så har jag lite släppt på det också, men i teorin skulle jag helst få in minst en halvtimme varje dag. I praktiken har vi lite för mycket familjelogistik för det, men sikta går ju! 

Nu ska jag fundera vidare på om jag ska leta fram någon ny utmaning, kanske ge den gamla en ny chans (31 dagar framåt när som helst funkar ju rimligtvis lika bra som januaris 31 dagar) eller helt enkelt satsa på att arbeta in min nya vardagsrutin. Men nu är jag i alla fall igång!

(Glowet på bilden är 98 % bodypump, 2 % bilbelysningen.)