En helt normal dag i en barnfamilj - så uppåt och så neråt. Och så uppåt igen. Familjens två yngsta har varit extremt generösa med att bjuda på gnäll, härj och syskonbråk, sådär att jag helst hade vänt i dörren och gått ut igen när jag kom hem efter att ha gått ensam i skogen i över en timme. Men samtidigt väldigt lätt att count my blessings:
- Arvid har börjat spela fotboll! Från och med idag alltså. Så kul att han ville testa trots att det innebär att som tolvåring börja spela med lagkamrater som i vissa fall har börjat redan som småknattar. Ännu roligare att han tyckte om det, åtminstone den här första träningen. Hoppas, hoppas han fortsätter gilla det!
- Under tiden uträttade jag en hel hög ärenden tillsammans med mellanbror och förundrades av hur enkelt och trevligt det kan vara att umgås på tu man hand med en person som tidvis idag har varit raka motsatsen här hemma.
- Vi avslutade med att ligga i soffan huller om buller och se på ett par avsnitt av Zumbo's Just desserts. Och jag gjorde inget annat samtidigt. Plockade inte ens upp godispapper från golvet. Bara pillade barnen i håret och hämtade apelsiner när de ville ha.
- Har förresten börjat läsa Harry Potter och Fenixorden högt för Arvid och Edvin. Vi har skjutit på det rätt länge eftersom det är en regelrätt tegelsten på 1001 sidor. (Japp!) På förhand tänkte jag mig att det skulle ta oss till höstlov eller så att läsa ut den, men vi har faktiskt redan hunnit en tiondel. Det är mycket jag inte riktigt får till med mina barn, men jag älskar verkligen att läsa med dem.
Jag har kommit till nån slags punkt i mitt föräldraskap när det är oundvikligt att känna i hela kroppen hur begränsad den är, den här tiden. De växer så det knakar om deras knotiga knän och snart kommer de att växa upp och flyga iväg och jag kommer att sitta här och längta efter att få krama dem hårt när de hälsar på. Men ännu har vi dem. Börjar bli mer och mer självklart att jag nog borde gå ner ännu lite till i arbetstid nästa år - tids nog kommer skedet när ingen behöver mig på kvällen och jag kan sätta allt krut på jobbet. Men det är inte nu. Jag kan bara inte ge allt på jobbet och sedan komma hem och ge lite till. Småbarnstiden som alla påstår att man måste njuta av upplevde jag nog ofta som ganska slitsam och krävande, men den här perioden känns som guld. Jag har älskat babybubblan, men förutom den är nog det här den bästa tiden hittills som förälder. Alldeles för värdefull för att missa i farten! (Och det säger jag efter en dag av drama och syskonbråk. Bara det!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar