Monte Palace Tropical Garden

Vad drömmer man om en mulen, kulen novemberdag som denna? Kanske ett besök i en tropisk trädgård? Varsågod - följ med! Det här är från vår första dag på Madeira, som egentligen var en inofficiell tjuvstart. Projektets egentliga arbetsdagar var måndag-onsdag, men vi hade allihopa bestämt oss för att ta våra grupper till Madeira en dag på förhand - för vem vill liksom inte ha en extra dag på Madeira om det går..? Vi var dessutom alla överens om att vi ville göra något tillsammans den här bonusdagen, så våra värdar hade satt ihop jättefint program för oss. 

Det började med en av de aktiviteter jag läst mig till att ingen som besöker Funchal bör missa, nämligen linbanan upp till Monte. Jag skriver helt under, missa inte! Jag hade inte haft något emot att glida fram i den i flera timmar - så roligt att sitta och spana ut över Funchal. Vi hade dessutom turen att få med vår värd Alex i vår kabin, så hon kunde berätta och förklara vad vi såg. Hon pekade ut bananplantorna som odlas varhelst det finns lite odlingsbar mark; de brandskadade fläckarna högre upp från en storbrand för några år sedan; vägen vi kommit från flygplatsen längs kvällen innan; den lilla gravplatsen som klängde sig fast uppe på berget. Ja, hon berättade att på Madeira behåller man sin gravplats i bara fem år, sedan grävs knotorna upp och sätts i gravfack för att platsen ska kunna användas för en ny grav. Det finns helt enkelt inte ytor nog för att slösa dem på stora gravgårdar! 

En extrabonus var att jag kunde känna mig skarpögd som hök med mina solglasögon med styrka. Jag skaffade dem i somras och tycker egentligen inte de är supersnygga - men de ger mig superpowers! Solskydd + polariserade glas + rätt styrka för mina ögon = superhjältesyn! (Nej, jag har aldrig förut haft solglasögon med styrka och ja, jag är ganska imponerad av dem.)

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Ja, vägen upp med linbanan var verkligen mödan värd (även om mödan var ganska anspråkslös), men målet var inte heller så skruttigt. Vi var på väg till Monte Palace Tropical Garden, en tropisk trädgård uppe i Monte, precis där man går av linbanan. Sedan har jag förstått att man kan ta linbanan vidare till en annan trädgård, Jardim Botanico, men det gjorde vi inte. Är säkert också fint! 

(Här alltså en av de uppstyrda gruppbilderna som känns okej att lägga upp - och så mina inte supersnygga superhjälteglasögon!)

Vi blev helt betagna av den tropiska trädgården. Den var enorm och vi hann inte ens gå igenom hela, även om vi skippade besöket i byn Monte som också hade planerats in. Om jag förstod det rätt hade olika delar av trädgården tillägnats före detta portugisiska kolonier (som Macao) och handelspartners (som Japan). "Oh well - we used to be conquerors, now we are poor", sade Alex och ryckte på axlarna.

Här är nästan hela gruppen - förutom portugiserna, eftersom de portugisiska eleverna inte hängde med oss ännu på söndagen och de portugisiska lärarna agerade fotografer...

I våra ögon blommade det massor för att vara november, men enligt dem som visste mer hade det mesta blommat ut. Kan bara tänka mig hur vackert det måste vara på våren! Den roligaste blomman att bonga var förstås julstjärnor på stora buskar! 

Det fanns också ett par utställningar där man kunde vika in. En utställning med afrikanska sniderier gick jag ganska oberörd igenom, men utställningen Mother Nature Secrets med mineraler från olika delar av världen var förvånansvärt fascinerande!

Sedan var vi tvungna att avrunda vandringen i trädgården för att hinna med lunch, men själv avslutar jag det här inlägget med en bild av mig tillsammans med Fatma, Julie och Péter - numera mina kolleger och vänner i Turkiet, Irland och Ungern! Finfina människor och engagerade lärare är de, hela högen!

Min varningsklocka

Är det inte lite märkligt att allt som ska göras under terminen ska göras just under de veckor när man dessutom ska klara sig utan dagsljus och färger?

Ända sedan jag kom hem från Madeira och ännu ungefär två veckor till räknar jag med att jobba på som ett flitigt litet bi. Sedan borde det bli lite mer luft i mina veckor igen. Så skönt det ska bli med lite julefrid! Tänker inte ens börja räkna upp uppgifterna jag håller på att arbeta mig igenom eftersom det är ungefär lika spännande som att höra på någon som redogör för exakt vilka tider deras baby varit vaken och skrikit på natten. Jag erkänner, jag har gjort mig skyldig till båda synderna, men ska försöka låta bli just idag. Konstaterar bara att det är till viss del sånt som hör till årstiden (periodbyte, utvecklingssamtal), dels självförvållat jobb (fortbildning, Erasmus), dels sånt jag gått och lovat som inte ens har med jobbet att göra.

Jaja. Det rullar på bra och jag är rätt nöjd med att kunna bocka av punkterna på min lista i helt rimlig takt. Har haft en skön helg nu också - visserligen har jag jobbat en del, men har också hunnit med annat. Igår kidnappade syster Jenny alla våra barn, så de fick en rolig lördag med kusinerna medan Matias och jag kunde pusta ut här hemma. Så skönt!! Vi hade tänkt luncha på stan, men värmde rester ur frysen och åt i soffan framför ett avsnitt av The Crown istället. Äta framför tv:n är  det lyxigaste som finns, ju - åtminstone den här gången slog det helt klart en fin utelunch! Passade också på att (hrm) jobba lite i lugn och ro samt gräva fram alla julklappar vi köpt och gömt "på en bra plats"... Tror vi hittade allt! Känns osannolikt präktigt att börja ha koll på julklapparna redan en månad före julafton, men jag passar på och njuter när jag kan. Händer ju inte alltid att vi har framförhållning.

Men den här helgen behövdes verkligen, för jag noterade att min varningsklocka började ringa mot slutet av veckan. Javisst, jag kan känna mig sliten och trött och styv i ryggen som en gammal tant efter för mycket skrivbordsjobb, men det är något annat som verkligen får mig att haja till och inse att jag behöver ta det lugnt. Det är när jag blir hyperkänslig när det gäller vad andra tänker om mig och mina prestationer! I vanliga fall är jag väl varken mer eller mindre känslig än genomsnittet, men när jag haft för lite tid för återhämtning och vila en tid kommer det punktligt som tåget - jag fastnar på saker jag sagt och gjort och analyserar sönder hur andra kan ha uppfattat det. Då vet jag att det är dags att bromsa. Jag tycker bara det är så skönt att jag börjar känna mig själv tillräckligt bra för att känna igen såna här reaktioner: Nej, det är inte så att jag blivit ett socialt inkompetent vrak. Nej, det är inte så att jag gått och sagt onormalt mycket dumheter på sistone. Jag bara tror det eftersom jag har jobbat för mycket och sovit för lite. Fixa det, så löser sig resten. Just därför så tacksam för den här relativt lugna helgen!

Blixtvisit i Lissabon

Äh, vi kör ett första riktigt reseinlägg! Känner att varje minut jag kan ägna åt mitt skrivbord borde ägnas åt jobb just nu (det är nåt med den här årstiden - när det är som mörkast ute ska det visst jobbas som mest), men ska man ändå prokrastinera kan man lika gärna göra något vettigt. Typ skriva ett blogginlägg om Lissabon.

Lissabon, ja! Den som invänder att det är en stad som rimligtvis inte ligger på Madeira har helt rätt. Men eftersom vårt flyg från Helsingfors till Lissabon tidigarelades med tre timmar (hej, incheckning i Vanda 04.00!) bestämde vi oss för att göra något roligt av den långa väntetiden och undersökte möjligheterna att smita från flygfältet några timmar medan vi väntade på vårt flyg till Funchal. Även om energin inte direkt bubblade ur öronen på oss - resan hade börjat redan kvällen innan med en tågresa ner till Vanda och en hyrd lägenhet där vi hann sova cirka tre timmar före väckning - så var det ett bra val. Vårt flyg vidare till Funchal var dessutom lite försenat, så vi konstaterade tacksamt att det hade blivit många lååånga timmar på flygfältet om vi hade stannat där...

På förhand hade vi nosat här och där efter tips på hur våra ynka timmar i Lissabon bäst kunde användas. Ett förslag vi fick av våra värdar på Madeira var att ta tunnelbanan till Parque das Nacões, ett relativt nybyggt och modernt område ute vid vattnet. Det verkade som en bra idé, men eftersom vi alla var mer nyfikna på Lissabons historiska centrum nappade vi istället på ett tips jag fått på den fina bloggen Bortugal, nämligen att ta en buss (Aérobus) från flygfältet till Rossio Square, där det finns mycket att se på promenadavstånd. Bussen tog ca 25 minuter per väg och kostade 6 euro/person, så det tyckte vi var väl investerade pengar och minuter! Roligare också med buss än med tunnelbana, så fick vi en glimt av hur Lissabon ser ut längs vägen från flygfältet. 

Vårt första uppdrag i Lissabon var att hitta lunch, men vi råkade snubbla in i en julbutik istället. Där vimsade min kollega Mikaela och jag runt och ooh:ade och aah:ade åt alla gulliga julkrubbor en stund medan våra tonåringar stod utanför dörren och såg uttråkade och utsvultna ut... hoppsan! Sedan skärpte vi oss och letade oss vidare till ett köpcentrum där vi hittade ett helt godkänt pastaställe för att fylla på energidepåerna. Där hade vi också helt osannolik tur med vädret, för strax efter att vi gått in där kom världens skyfall (som vi kunde hålla koll på genom takfönstret). Vi behövde bara dra ut lite på lunchandet, så mattades det av lagom tills vi skulle ut igen - och slutade sen helt. Perfekt!

Lissabon verkar vara en stad med mycket gammal charm, som jag nog gärna skulle utforska i mer än de få timmar vi hade. Det är kullar och backar och spårvagnar och sirligt dekorerade hus - som nog i många fall ser ut att ha passerat sin glans dagar. (Åsa på bloggen Bortugal skrev faktiskt riktigt nyligen om de portugisiska husen - intressant läsning här!) Men har man bara tre timmar, varav en går åt till lunch, så är nog Rossio Square en bra utgångspunkt. Vi vågade inte gå särskilt långt bort från torget och hade dessutom våra små kappsäckar med oss, men vi gick ner längs en gågata mot vattnet och ner mot Praca do Comércio samtidigt som vi spanade in kakel på husväggar och kakor i skyltfönstren. 

Väl framme vid Praca do Comércial började solen skina, vi kunde känna lite havsdoft och livet var gott! Det enda som oroade läraren med ansvar för flygbokningen var att vi ju skulle hinna tillbaka till flygfältet i tid också... det visade sig inte vara några problem alls, men oh well. Jag kom bara ihåg att våra portugisiska vänner hade missat sitt anslutande flyg i Lissabon när de skulle till Irland på planeringsträffen ifjol och kom fram ett helt dygn senare på grund av det, så tanken på Lisbon Airport gav väl mig nån slags omedveten dålig vibb på grund av det... Helt i onödan, särskilt svårt var det inte att hitta! 

Det kommer annars att vara lite mer sparsamt med människor på mina resebilder den här gången, för de flesta av människorna jag reste med är ju mina elever... Jag tänker att det kan gå an med mer uppstyrda gruppfoton, sådana som de har godkänt att lägga upp på instagram redan, men resten får stanna på min dator... Men här kommer i alla fall en bild min kollega Mikaela tog av vårt fina ressällskap på Praca do Comércial!

En av dagens höjdpunkter kom faktiskt ändå när vi var tillbaka på flygfältet och gick till vår gate - vi skulle nämligen ta samma flyg vidare till Funchal som den irländska gruppen! Så roligt att träffa Julie, vår huvudkoordinator, hennes kollega Nóirín, som jag träffade på Irland förra hösten, och de tre killarna de reste med. Så här långt in i det här projektet är jag rätt övertygad om att alla irländare är trevliga, alltså varenda en. Eller så är det bara alla jag har träffat. 

(Eh, nästa bild har egentligen ingenting med nånting att göra, men vem kan låta bli att fota en Nimbus 2000? Åtminstone inte en mamma till två Harry Potter-nördar... Reklam för en HP-utställning utanför flygfältet i Lissabon.)

När vi väl kom fram till Funchal, nån timme senare än planerat, var vi helt klart inte i Österbotten längre. När vi kom ut från flygfältet i Lissabon möttes vi av väder vi finländare uppfattade som behagligt, men inte på något sätt överväldigande sommarväder. Men när vi steg ur flygplanet i Funchal slog mörkret, värmen och fukten emot våra ansikten, ljusen från staden uppe längs bergssidorna glittrade i en enorm halvcirkel kring oss och jag blev nästan lite fnissig. Nu hade vi kommit långt hemifrån! 

Först när vi steg av planet läste jag meddelandet från en av våra värdar där han skrev att "by the way, forgot to mention" - hotellet vi skulle bo på var fullbokat så de flesta av oss skulle bo på ett annat den första natten. Inget konstigt med det, eftersom den första natten hade tillkommit senare, men våra elever samlade ivrigt på historier om skåpknoppar som flög iväg när man öppnar dörren, lamphållare som gick av och lösa eluttag som krävde en sko som stöd för att gå att ladda telefonen... haha! Äh, det var helt okej, men kan inte förneka att det var skönt med luftkonditionering på vårt "riktiga" hotell sen. Mikaela och jag, som de pedagoger vi är, konstaterade att det är nyttigt att prova på enklare boenden också. Tänk, vad karaktärsdanande!

Efter fantastiska Madeira

Hemma igen! Vet knappt var jag ska börja - resan var så innehållsrik och rolig och hemkomsten så intensiv att jag knappt vet vad jag heter längre. Men när man väl kommit igång brukar det ju ge sig, och jag vill definitivt blogga om den här resan, så jag ska försöka få till ett första inlägg om Madeira. Fantastiska ö! Skulle inte ha något emot att återvända för en semesterresa och i så fall göra allt i ett lite (mycket) långsammare tempo. För tempot den här gången var minsann inte långsamt! Vi hade fyra heldagar med program, och det var verkligen maxat - med allt ifrån koordinatorsmöten till bergstoppar till poesiframträdanden till kajakpaddling.... Helt utan att överdriva fanns det knappt tid att tvätta upp ett par strumpor utan att känna att det tog för mycket av den redan alltför korta nattsömnen. Inte för att det var synd om oss för det, för vi fick verkligen se och uppleva mesta möjliga under vårt korta utbyte!

Vi var alltså två lärare och fyra elever från Finland, och så motsvarande grupper från Ungern, Turkiet, Polen och Irland. På mycket av programmet deltog dessutom ofta en hel hög portugisiska elever och så förstås våra värdlärare. Vi började resan på fredag för två veckor sedan och kom hem nästan en vecka senare - mätta på intryck och (åtminstone vi lärare) nästan lite förundrade över att allt hade gått så smidigt och problemfritt. Även om vi reste hem nattetid och i stort sett hoppade över den nattsömnen, så gick allt enligt plan. Inte som för våra polska vänner som hade otur med ett inställt flyg och ett par förseningar och till sist kom hem över ett dygn senare än planerat..!

Att jobba med det här Erasmusprojektet är verkligen något i särklass. Det slukar mängder av tid (och är en av flera orsaker till att jag måste börja jobba som en tok nästan genast efter resan) men det ger också så mycket. Att resa på egen hand eller med familjen är också härligt, men på ett helt annat sätt. Genom det här projektet har jag fått både kollegor och vänner i fem andra länder och vardagslivet där har kommit så mycket närmare. Tänk bara, att resa till Madeira och bli mottagen av värdar som slitit som djur för att ordna så minnesvärda dagar som möjligt för oss! Jag känner förresten att ribban lagts högt med tanke på vårt värdskap i mars. Vi kan ju inte direkt mäta oss med Madeira när det gäller sol, värme, landskap, storstad, sevärdheter eller... ehm, lite för lätt att fastna på all det där. Men vi får försöka hitta och maxa det vi har istället. Vi har en fin skola, mysiga trähus, en massa natur och (förhoppningsvis!) vinterväder och snö, så det får bli våra utgångspunkter istället!

Ja, jag lär återkomma. Men tills dess kan jag lämna er med den här videon den ungerska läraren har snickrat ihop: HÄR. Enjoy!