Turist i egen stad

Vad är frihet? Det kan säkert definieras på en miljon olika sätt, men att inte behöva hushålla med min tid är något som ger mig en nästan svindlande frihetskänsla. Även jag gillar det mesta jag gör under terminerna så är det väldigt sällan jag spontant kan hitta på något som tar tid utan att behöva beräkna hur mycket det stör allt det där som egentligen borde göras istället. Men nu - nu kan jag. Väldigt snart måste jag sätta mig ner med läsårsplaneringen som jag hela tiden skjuter upp, men ännu är det inte panik. Igår turistade vi i hemkrokarna hela dagen, bara för att vi kunde. 

Det vi hade planerat in var ett besök på Nanoq följt av den mindre semestriga uppgiften att tömma loppisbordet vi haft den senaste veckan. Men när våra vänner frågade om vi ville hänga med till Fäboda på förmiddagen var det inget som hindrade det. Och när vi frågade svärfar om vi kunde komma förbi och plocka jordgubbar i hans land efter Nanoq-besöket var det ingenting som hindrade att vi dessutom hämtade pizza och åt tillsammans med honom. I slutändan var vi ute på sommarnöjen nästan hela dagen - och det gjorde ingenting! Det är frihet. 

På Fäboda var det väldigt lite folk jämfört med hur jag hörde ryktas att det var dagen innan, när det var runt 30 grader. Inte så dumt att välja en lite svalare förmiddag! I vattnet var det helt okej - inte jättevarmt, men helt klart simbart. Blåste och vågade friskt gjorde det också, så pass att den här landkrabban fick påminna sig om hur långgrund och snäll stranden faktiskt ändå är... men roligt tillika att hoppa i vågorna! Det här var faktiskt vårt första dopp vid Fäboda för den här sommaren och med tanke på hur temperaturerna sjunkit får vi se om det var det enda. Roligt att det blev av i alla fall och en fin bonus med sällskapet!

Och så genast vidare till Nanoq! Varken Matias eller jag hade varit dit på många år och barnen hade aldrig varit. Jag har tänkte i ett par somrar nu att vi ska passa på när de har guidade rundturer under Jakobs dagar, men tydligen tog det några år att få ändan ur vagnen... Jag gillade verkligen! Blev på något konstigt sätt sugen på att resa till Grönland själv och se med egna ögon. Det är kanske inte en resa som någonsin blir av, men drömma kan man ju. 

Josef var antagligen trött efter Fäboda, för när vi inte köpte glass mitt i guidningen fick han spunk, blev jättesur och vägrade hänga med oss och guiden. Jag kan inte påstå att jag tycker det är en god idé att ge barn en telefon att spela på när de är på museum, men den här gången var det enda sättet att själv kunna lyssna överhuvudtaget... Problemet löste sig i alla fall när vi hittade blåbär på utsidan. Bingo! Blåbär löser alla humördippar.

En av guidens favorithistorier var den om den misslyckade Andrée-expeditionen och hon nämnde också Bea Uusma. Då slog det mig att jag ju faktiskt har hennes bok om Andrées ballongfärd - ett loppisfynd som fått stå och damma i bokhyllan alldeles för länge. Har hört väldigt mycket gott om den, men när jag tagit upp den och börjat bläddra har jag aldrig riktigt känt något sug efter att läsa vidare. Jag behövde visst lite starthjälp för att komma igång, och det fick jag igår. Så pass att jag stannade uppe alldeles för sent och läste halva boken redan samma kväll... 

Den handlar alltså om Salomon August Andrées polarexpedition; han och de två andra deltagarna i besättningen skulle med start på Svalbard flyga med vätgasballong över Nordpolen, släppa ner en boj med ett meddelande om att de var först på plats och sedan glida vidare till Alaska, Ryssland eller Kanada. Med i packningen hade de bland annat sidenkravatter för att kunna hälsa de jublande välkomstkommittéerna med stil när de kom fram. Det gick inte riktigt så. Utan att ens ha testflugit ballongen uppskattade Andrée att den skulle klara av att flyga i 30 dagar, vilket var långt mer än nödvändigt då seglatsen beräknades ta högst sex dygn. Ingen luftballong hade hållits i luften längre än ett dygn, någonsin. Bara två dygn efter start nödlandade de och vandrade i över isen i tre månader tills de kom fram till Vitön, där deras döda kroppar upptäcktes 33 år senare. Jag vet inte om jag ska beundra deras äventyrslusta eller förundras av den oerhörda dumheten i projektet?

Det är en fascinerande bok. Dels är Uusmas besatthet av den här gåtan fascinerande, dels är själva historien spännande. Men som sagt, jag behövde en öppning in i den för att bli nyfiken på mera! Rekommenderar den, särskilt i kombination med ett besök på Nanoq!

Så mycket sommar

Häromdagen hade vi våra vänner från Vasa här på pizzakväll, första gången de hälsade på i nya huset. Också nåt jag älskar med sommarlov - att det äntligen blir av att träffa vänner! Då kom semester på tal - här i huset har vi ju faktiskt nästan skamligt långledigt i huset eftersom hela högen följer skolåret. Malin funderade på om man faktiskt kan bli "färdig" med semester och ledighet och jag hävdade bestämt att ja, jag tycker att jag småningom börjar bli ganska färdig. Inte så att jag inte vill vara ledig - och absolut inte återgå till vansinnestakten i våras - men sådär att jag känner att den här sommaren redan har gett mig så mycket vila att det skulle passa med lite terminsplanering snart. Ja, jag påstod till och med att jag skulle börja på den här veckan. Först skulle jag rensa och röja i arbetsrummet och sedan - boom - skulle jag börja bekanta mig med nya läromedel, göra terminsplaneringar och finkamma nätet på smarta lektionsupplägg. 

Det planerade jag faktiskt. 

Men... sen kom den nya veckan med värmebölja och Jakobs dagar och inbokad sommarteater och... tja, väldigt, väldigt mycket sommar. Har jag jobbat hittills den här veckan? Nja. Fråga igen lite senare. Men jag har verkligen njutit av att inte jobba, och det är väl alltid något! Samtidigt läser jag att värmen bara är här några dagar, så även om det skaver lite att jag trots allt inte har kommit igång med läsårsplaneringen, skaver också impulsen att vi borde passa på - passa på att simma, simma och verkligen ta vara på den här sommarens (kanske) korta värmebölja. Puh! En enda gång har jag hunnit simma utomhus i sommar, men det skyller jag faktiskt på det svala vädret. Inte ens i lördags var vattnet särskilt varmt vid Vilttorpet trots att vädret annars var fint... men sommaren är ju inte slut ännu!

Men passat på att njuta av sommaren har vi allt gjort ändå den senaste veckan. Två gånger har jag gått på Jakobs dagars förmiddagsträning i Skolparken, en dag följt av lyxlunch på Pavis tillsammans med syrran Hanna. En dag förra veckan lämnade Matias och jag barnen hos faffa och lunchade (också då) på Pavis och avslutade med att äta glass och handla mat på egen hand bara för att vi kunde. (Att vara tillsammans hela familjen hela tiden hela sommaren är härligt, men inte bara enkelt.) Cyklade in till stan för att strosa omkring på storloppis på torget och äta glass med storbarnen häromdagen, semester som bara va. En kväll tittade min moffa in just när vi skulle äta kvällsmat, och jag var orimligt nöjd med att jag precis hade lagat mat som varken var rester eller helfabrikat - och att det var gott och räckte till alla. Bingo! Sånt gör en sommar. 

(Här är receptet som jag hittade i s-kedjans mattidning Säsong. Fast jag lyckades tydligen inte vända det rätt... heh. Enkelt, snabbt och gott, kommer helt klart att bli en vardagsfavorit i repris. Men lägg för allt i världen inte så mycket salt som det står här!)

Sommarteater har vi också varit på! Har varit så imponerad av Oravais teater tidigare - de brukar alltid vara ett par steg mer professionella än jag väntar mig av en sommarteater och miljön är fantastisk. Under liten himmel som de spelar i år är inget undantag. Den handlar om Maria Åkerblom-rörelsen och var fängslande, välspelad, effektfull och bitvis riktigt obehaglig. Rekommenderar om det finns biljetter kvar!

Under tiden hade barnen poolparty med kusinerna i Nykabi - det om något är väl att ta vara på sommaren!

Nya tallar, nytt blåbärsris

Det är inte klokt alltså - alla de här stigarna i skogen utanför vårt hus! (Tänk: Emoji med stjärnglasögon.) Ikväll gick jag än en gång på en ny stig och häpnade över hur fint det var åt det hållet också. Har nog aldrig haft så lättillgänglig skog till hands. Jag växte ju minst sagt upp nära naturen i Överpurmo, men där får man ju för det mesta välja mellan att hålla sig till skogsvägarna eller trava fram över stockar och stenar. 

Här går stigarna kors och tvärs genom skogen så jag blir alldeles bortskämd. Dels passerar en allmän vandringsled här, dels finns det en mängd stigar som används tillräckligt flitigt av terrängcyklister för att de ska hållas fint upptrampade - till och med vintertid. Visst händer det att jag får dela stigarna med en cyklist eller två, men för det mesta har jag ändå skogen för mig själv så pass att jag funderat en del på vad jag ska göra om jag träffar en björn... vilket faktiskt hände en motionär häpnadsväckande nära centrum av Kokkola häromveckan! Viker jag av från mina vanliga rundor händer det fortfarande att jag tappar väderstrecken så att min promenad blir två timmar istället för den ena timmen jag hade tänkt mig... Jag antar att det avtar med tiden, både det att jag upptäcker nya stigar och att jag regelbundet går vilse, men än så länge känner jag upptäckarglädjen! Nytt life goal: Få koll på den här skogen och stigarna i den. Jobbar på det!

(Ja, på bilden ser det ju bara grådassigt ut, men det skyller vi på min mobilkamera. Egentligen var det grönt och skönt och välkomnande! Och väldigt myggigt.)

Hit the road

På förhand måste jag erkänna lite för att jag fasade för resan till fjällen. Inte för fjällen eller själva vistelsen där, men för bilresan dit. För första gången sedan vi fick barn skulle vi nämligen köra hela vägen på en dag - tidigare har vi antingen tagit båten över till Umeå, vilket förkortar körtiden ganska radikalt, eller så har vi delat upp resan på två dagar och övernattat i Norrfjärden, vilket bara är en omväg på tjugo minuter, så i princip bara ett smidigt stopp längs vägen. Mina systrar har däremot friskt vågat och kört runt med sina barn rätt många gånger, så vi tänkte att det inte kan vara omöjligt - även om vi nästan höll på att ändra oss efter den där katastrofalt påfrestande bilresan ner till Åbo på väg mot Stockholm i början av juni..! Hur som helst, det fick bära eller brista, nu skulle vi testa!

Så här ser rutten ut.

Vi hade planerat minutiöst. Vi skulle starta så tidigt att barnen (och jag) inte kunde låta bli att somna om och sova rätt länge i början; på så sätt skulle vi få den första biten "på köpet". Vi bäddade ner hela baksätet med täcken och kuddar och jag måste säga att det såg riktigt, riktigt mysigt ut. Och det funkade! Vi startade 4.21 och A&E somnade nästan genast. Josef höll sig vaken till Kalajoki, men sedan slocknade han (och jag) också. Så glad för att Matias inte hade något emot att köra just den här okristligt tidiga morgonsträckan!

När alla så småningom började vakna i trakterna kring Uleåborg stämde vi av med Amanda och Mathias, som körde samtidigt som oss, och bestämde oss för att morgonpausa i Ii. (Ja, det är ett riktigt ortsnamn!) Där finns en badplats som vi kört förbi otaliga gånger och tyckt att ser så fin ut, men vi har aldrig stannat där. Där skulle det bli frukostbuffé! Fin strand, och förutom ett gäng gubbar som fixade med omklädningsrummen var det väldigt lugnt där kring 7 på morgonen...

Efter en tankpaus i Torneå utackorderade vi ett barn (var det Arvid kanske?) till Amanda och Mathias, och det fortsatte vi med resten av resan, lät bara barnen turas om lite. Guld värt! Att köra långt är egentligen inte ett problem i vårt baksäte, det är att klämmas in alltför tätt inpå sina bröder under en alltför lång tid. Vi borde alltid köra tillsammans med en annan bil!

Sedan susade vi vidare till Älvsbyn, där vi åt en helt okej asiatisk lunchbuffé och sedan vidare till Arvidsjaur där vi storhandlade mat för att det är där de sista mellanstora mataffärerna före Vuoggatjålme, 200 km längre fram, finns. Sedan kom vi fram till Arjeplog och då är man nära! Vi åt ganska sorgliga hamburgare på Frasse's (trots att alla egentligen var mätta efter lunchen - kanske därför de kändes så sorgliga), men sedan kom äntligen kameran fram. Solen flödade och jag är så hemskt glad i det där området kring Silvermuseet.

Det här året blev det inget museibesök, men två gånger i modern tid (jämfört med förr i vääde när jag reste med mamma och pappa) har vi besökt det och jag har verkligen gillat det i vuxen ålder också!

Ja. Landskap jag älskar. Arjeplog är ett av dem.

Den sista biten gick snabbt och det märkliga är att jag inte ens då, efter att ha suttit mer än klockan runt i bilen, fick myror i baken. Jag är inte heller någon superhjälte i bilen, utan brukar kunna lida av både restless legs och panikuttråkning... men inte den där dagen. Vissa dagar är bara förunderliga och det här var en av dem. Vi kom fram utan att någon enda av oss hade brutit ihop och fått nog. Helt fantastiskt! Tack vare vår tidiga väckning kom vi dessutom fram ganska tidigt på kvällen, så vi hade gott om tid att packa upp, bädda och träffa resten av familjen som hade anlänt dagen innan. Vi kan definitivt tänka oss att göra om det här!

Allt rosa fluff

Titta! Pionerna förstod att vänta tills vi kom hem från Sverige; nu blommar de så man nästan tappar hakan av allt rosa fluff. Det har varit spännande att gå runt och titta i trädgården i sommar - vi har ju inte riktigt vetat vad som finns här. Gå runt och titta är väl det mesta jag har gjort i trädgårdsväg också... vi har styrt upp ett jordgubbsland (det fanns en del jordgubbsplantor, men vi fixade till lite mer) och med nöd och näppe fått till ett grönsaksland - sådde dock så sent att det får bli en bonus om det hinner bli nån skörd... 

Dra upp brännässlor har jag förresten också gjort med liv och lust - är antagligen lite underlig, men det är nog min favoritsyssla i trädgården. Har inga gröna fingrar och vet aldrig riktigt vad jag ska göra, men när jag ser några riktigt stora, frodiga brännässlor som står och gonar sig i vinbärsbuskarna, då lyser jag upp och studsar dit för att börja rensa. Det är något så tillfredsställande med att gräva och dra i rötterna och få upp grova knutar och långa rottrådar... Haha!  Dessutom är det så okomplicerat - Lokalisera brännässlan. Dra upp den. Gjort! Något av det mest avslappnande jag gjort i sommar är när jag satte mig i en blomrabatt före fjällresan och avverkade brännässlor en hel förmiddag samtidigt som jag - för kontrastens skull - lyssnade på Isabella Löwengrips sommarprat. Lite snopet var det när jag var klar och den tidigare så gröna och frodiga rabatten plötsligt bara bestod av några klena aklejor som inte ens klarade av att hålla sig upprätta utan sina stödande nässlor... Men de lär väl ha lite bättre förutsättningar att växa till sig nu! Rensade också fram en pionplanta, men den måste vara lite nyare, för den verkar inte vilja blomma ännu i år. 

Jaha - tänkte egentligen skriva en update om hur vi har det, och så förirrade jag mig in i en trädgårdsredogörelse/kärleksförklaring till brännässlan? Tänk att det kan gå så för mig nån gång också! Men vi har det bra. Hemma igen efter ännu en toppensemester i Norrland. Tyvärr har vi fått ställa in lite planer för de närmaste dagarna eftersom både (!) Arvid och Josef blev sjuka i morse. Nu mår de bra igen, men vi håller oss på vår kant ett tag. Men kan inte annat än tycka att det känns helt okej att fortsätta tassa på här hemma och småfixa... så länge ingen annan blir sjuk, så. Vi håller tummarna!

Sagotåg och köttbullar

Äh, jag vet att semesterbilder inte är världens hetaste bloggupplägg, men... ännu ett inlägg från Stockholm, det går väl bra? Yes? Yes!

Vår tredje och sista dag i Stockholm formligen vräkte regnet ner. Det hade varit ruggigt ända sedan vi kom till den kungliga hufvudstaden, men den här förmiddagen brakade det verkligen loss. Att ta sig från busshållplatsen på andra sidan Djurgårdsbron till Junibacken var ett helt äventyr! Tur då att vi ändå hade planerat att gå på Junibacken. Eller..? Hade vi varit ensamma om den tanken skulle det ha varit perfekt inomhusväder, men det var ju ett par andra familjer som också kommit på den tanken. Ganska många, faktiskt. Typ varenda barnfamilj som befann sig i Stockholmsregionen den dagen.  Josåatt... Min första reaktion var ren flyktinstinkt, men det visade sig ändå vara helt okej när vi väl kom in ordentligt. Vi rymdes!

En gång tidigare har vi varit på Junibacken med barn, men det är faktiskt ett helt decennium sedan - om jag inte minns helt fel var det försommaren när Arvid skulle fylla två! Vi har tänkt och tänkt att vi ska komma tillbaka, men det har inte blivit av, så nu passade vi på innan någon blir ohjälpligt för mycket tonåring för att uppskatta Junibacken. För gammal och för gammal i och för sig - när vi sommarjobbade på Gröna Lund hade vi fritt inträde till bl.a. Junibacken och gick faktiskt dit helt utan barn flera gånger för att åka sagotåget! Arvid tyckte nog att han var lite för gammal och det kan jag förstå, men han hade ändå roligt och gillade både sagotåget och flera andra av utställningarna. Tråkigt hade han inte - och Edvin och Josef roade sig kungligt!

Överhuvudtaget var det riktigt lyckat - själv tyckte jag det var jätteroligt att återse Sagotåget och trots att vi sett rätt så många barnföreställningar i våra dar var vi riktigt imponerade av Pippi-föreställningen.

Och köttbullarna! Av någon orsak skyr jag alla köttbullar som inte är hemgjorda (inget kan mäta sig med min mommos köttbullar), men Junibackens - så goda att det vattnas i munnen så här ett par veckor senare, när jag sitter här framför datorn lite småhungrig och tänker på dem! Superfin restaurang också, den tror jag inte såg så cirkusaktig ut senast.

Och så till sist - utställningen Vem bygger? Vem river? som i princip bara var ett stort rum fullt med svarta byggklossar. Genialiskt! Fast också lite av ett socialt experiment, åtminstone för medföljande vuxna. Fick jag andas djupt några gånger för att inte blänga på mamman som välte Josefs och min vägg med sin stora handväska när hon fotade sina egna barn utan att se vad hon backade rakt in i? Fick jag bita mig i tungan för att inte läxa upp snorungarna som sprang runt som kanonkulor och med vett och vilja raserade både mina och andra barns byggen när de precis hade blivit klara och själva skulle riva dem? Eh, ja. Men jag tror jag betedde mig som folk, och roligt var det! Skulle säkert vara ännu bättre en solig dag med färre besökare/byggare/rivare. Synd bara att tiden rusade iväg - Arvid och Edvin ville absolut till Vasamuseet också, så Matias gick dit med dem medan Josef och jag först byggde lite till och sedan promenerade iväg till Fältan, där vi sedan fördrev nån timme i väntan på att det skulle bli dags att åka ut till båten.

På förhand tyckte vi att tre hela dagar i Stockholm ändå var hyfsat mycket tid, men så här efterklokt kan vi tänka att det nog blev väldigt kort och intensivt. Och eftersom både Gröna Lund och Junibacken tog nästan en hel dag var blev det inte mycket tid över till sånt vi vuxna gillar att göra... typ strosa runt, gå på museer och äta sånt som inte nödvändigtvis är köttbullar/hamburgare. Det här var också roligt förstås, men vi får nog ta en repris på bara två för en Stockholmsresa med lite annan profil nån annan gång!

Sen åkte vi hem! Dimmigt var det och vi hade tydligen bokat en hytt alldeles ovanför discoshowen som höll på in på småtimmarna, men vi kom åtminstone tryggt fram till Åbo och vidare hem.

Tack och hej, nu är det dags att logga ut och packa inför nästa Sverigeresa!