Jo, vi lever. Vi lever mycket, minst sagt!
Den här hösten är tuff. Allt går bra, vi mår bra, inga katastrofer i sikte. Men vi jobbar för mycket och känner oss ganska slitna just nu. Vi har båda två gått upp i arbetstid jämfört med ifjol, och jag gick länge och trodde att vi jobbar 100 % båda två det här läsåret. Nu har jag fått på klart att Matias faktiskt jobbar 110 % i år, och med ojämn periodisering betyder det betydligt mer nu på hösten.
Så... ja. Att båda föräldrarna i en barnfamilj jobbar 100 % tycker jag är en urbota dum idé. Att jobba ännu mer är ännu dummare. Jag briljerar verkligen inte med vårt tempo, utan skäms snarare för att vi ställt det så. Det känns som väldigt icke-2017 att jobba så mycket att man knappt hinner andas. För tillfället prioriterar vi bort så mycket som jag vill ha i våra liv (släkt, vänner, städning, utomhusliv, läsning, träning...) bara för att det överhuvudtaget ska gå ihop. Men det lättar för Matias efter jul, och det betyder att det lättar för oss alla. Det är inte långt till det. Faktiskt. Efter sportlov får han det riktigt chill! Hellre att det går den vägen än tvärtom. Och när det är dags att planera nästa läsår är vi kanske klokare.
Förra helgen försökte vi i alla fall varva ner lite när Ylva och Anders och deras barn kom till Finland och firade Allhelgona. Å ena sidan lyckades jag lägga bort jobbtankarna största delen av helgen, men å andra sidan är befolkningsstatistiken i våra familjer lite sådan att "lugn och ro" är långt borta! Ja, ungefär som på bilden ovan. Haha! Men gulliga är de ju, hela högen! De kommer tillbaka till jul, och det är så roligt att se hur småknattarna trivs ihop. Även om kusinerna bor i olika länder träffas de ju faktiskt flera gånger om året, och då ganska intensivt.
Ja, och så tankade vi ju faktiskt energi i Stockholm också häromveckan! Oj, det vill jag skriva om. Jag blir så glad av Stockholm. Och av att vara ledig. Måste absolut suga ut det sista av de fina dagarna genom att blogga om dem så småningom!
Jag skäms förresten också för att jag glömde bort farsdagen idag ända tills jag läste morgontidningen med de sedvanliga farsdagsreportagen. Då samlade jag visserligen våra ungar och uppvaktade Matias på soffan, men i övrigt har jag varit en riktigt usel pappa-partner idag. Har bara suttit och jobbat, varvat med att jag skällt ut småfolk som härjat. Och småfolk HAR härjat. Har kanske eventuellt skällt ut den andre vuxne i vår familj också av bara farten. Bättre lycka nästa år...
(För protokollet så firade vi faktiskt min egen pappa och moffa grundligt i Purmo igår, och idag bjöd vi svärfar på farsdagslunch. Vi är trots allt inte helt hopplösa!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar