Throwback till Hotel with Urban Deli

Det verkar inte gå i raketfart direkt, mitt Stockholmsbloggande! Vill ju inte att det helt ska trilla bort, så jag börjar i liten skala med ett inlägg om hotellet vi bodde på. Vi hade redan bokat rum på ett Scandic, men sedan snubblade vi över Hotel with Urban Deli som verkade fräscht och lite annorlunda. Vi bokade om och ångrade oss inte alls - det var verkligen både fräscht och annorlunda!

Alla rum ligger i källarplan, och de är pyttesmå, utan fönster och med massiva dörrar. Det kändes lite som att bo i ett kassaskåp... Klaustrofobiskt? Det kunde det säkert ha varit, men inredningen gjorde att det mest kändes kul och modernt. Dessutom var det ju väldigt tyst och lugnt att sova där, inte mycket trafikljud som störde där!

Läget var centralt (ett kvarter från Hötorget), rummen coola och personalen vänlig, men det bästa var... FRUKOSTEN! Det enda i hotellfrukostväg som kan mäta sig med Urban Deli är kanske frukosten vi fick på Stora hotellet i Umeå i somras. Här fanns liksom allt jag önskar mig av en lyxfrukost. Surdegsbröd, massa pålägg, smoothies, färskpressad juice, overnight oats, fruktbitar, färska croissanter med nutella, chiapudding... (Okej, i det här sällskapet var chiapuddingen kanske lite trist, men ändå värd att nämna!) Känner hur snålvattnet rinner till bara jag tänker på det. Och det fick jag kalasa på TRE morgnar i sträck. Det kallar jag la dolce vita!

En bra grej vi gjorde innan vi slocknade på kvällarna är förresten att vi började se på den fantastiska svenska serien Vår tid är nu. Har sett alla avsnitt som kommit nu och tycker fortfarande att den är klockren på så många sätt. Antagligen är det den bästa svenska serie jag någonsin sett! Det är inte exakt samma tidevarv som Downton Abbey, men kan ändå inte låta bli att jämföra dem. Helt i samma klass! (Den går både på SVT och Yle som bäst, missa inte!)

Summa summarum? Förutsatt att du inte är alltför klaustrofobiskt lagd och värderar fönster för högt rekommenderar jag definitivt hotellet. Och vill du bo lite luftigare kan du alltid planera in åtminstone en frukost på Urban Deli!

(Vi hade alltså inte med oss någon ordentlig kamera, vilket minsann märks på alla inomhusbilder nu när jag börjar kolla igenom dem. Santa please, det finns ett kameraformat hål bland mina tillhörigheter! Där skulle det passa en kamera som tar vackra bilder utan att väga ett ton... systemkameran vi har nu köpte vi när vi väntade Arvid. För elva år sedan. Sedermera har vi köpt och sålt bort en annan systemkamera vi inte var riktigt nöjda med samt velat i en evighet eftersom kombinationen fin bildkvalitet sällan går ihop med "liten, lätt och smidig".)

Veckans blogglista: Min kropp

Oooh. Den här listan. Även nu när jag börjar fylla i den är jag osäker på om jag kommer att lägga upp den, för den kommer nära. Jag önskar att jag kunde säga att jag blivit så KOMPIS med min kropp efter 30 och att jag är FULLSTÄNDIGT nöjd med att den burit och ammat tre barn - det skulle kännas moget. Det skulle kännas som något att skriva på en vuxen blogg. Men tyvärr är jag inte riktigt där ännu, och speciellt inte efter den här stressiga hösten när det blivit betydligt mer choklad än träning i min vardag, om vi säger så. Men vi kör:

• Jag tycker min kropp är:

Praktisk, framför allt! Den sätter väldigt sällan käppar i hjulet för sånt jag vill göra. Den gör sitt jobb och det är jag hemskt tacksam för!

• Min relation till kroppen har varit:

Mer okomplicerad än den är nu. Tyvärr. Jag trivdes visst bättre som obesvärat smal 23-åring än knubbig och sliten 37-åring. Go figure. (Går vi ännu längre tillbaka hittar vi däremot pintjockt med korthetskomplex. Jag var så galet kort ända upp till gymnasiet ungefär! Och trodde att långa personer per definition var en lite bättre sorts folk. Nu är jag medellängd och har pustat ut.)

• Det bästa med min kropp:

Den är frisk! Det är fantastiskt! Visst, den är inte vältränad, men jag vet att det inte finns några fysiska hinder för att bli det. Bara jag lyckas hitta tid och ork så KAN jag träna det mesta jag vill, och det känns ändå lite hoppingivande.

• Så ser jag på andras kroppar:

Med betydligt snällare ögon än jag ser på min egen. 

Önskar att jag kunde säga att jag inte lägger märke till andras kroppar, men det vore ändå en lögn. Jag kan beundra vackra, proportionerliga, vältränade kroppar, men påverkar kroppen hur jag uppfattar människan? Jag vill spontant svara nej, men jag är säkert också hopplöst genomsyrad av våra sjuka samhällsideal. Jag är i alla fall uppmärksam på mig själv så att jag kan ge mig själv en mental örfil när jag drar paralleller mellan kropp och personlighet. 

• Såhär ger jag min kropp energi:

Vilken energi..? Jag äter regelbundet i alla fall. I den bästa av världar skulle min miniminivå också innebära 8-timmarsnätter och svettiga långpromenader några gånger i veckan. 

• Det här har min kropp klarat av:

Föda tre barn! Amma tre barn! Samt därpå släpa runt på tre barn genom trotsåldrar och rymningsåldrar och dramaåldrar! Den har också burit mig ut i världen för att se fjäll, storstäder och främmande stränder. Det uppskattar jag också.

• Min kropp mår bra av:

Vila, promenader och bodypump. Tystnad och tillräckligt med sömn. 

• Min kropp mår dåligt av:

Stillasittande skrivbordsjobb. Är oerhört tacksam för att jag har ett rörligt jobb - det är visserligen inte ett fysiskt arbete egentligen, men jag får åtminstone stå och gå en stor del av dagen. Känner direkt i rygg och nacke när jag sitter flera timmar framför datorn.

• Så gör jag för att älska min kropp:

Kramar mina barn. 

Påminner mig själv om att en kropp finns till för att röra på sig. 

Väljer kläder som funkar på min kropp istället för kläder som är snygga på andra. 

Ser på släktdrag. Det är enklare att älska min dubbelhaka när jag ser den som något som påminner om min fina fammo än när jag ser den som en konstruktionsmiss.

Lite sliten

Jo, vi lever. Vi lever mycket, minst sagt!

Den här hösten är tuff. Allt går bra, vi mår bra, inga katastrofer i sikte. Men vi jobbar för mycket och känner oss ganska slitna just nu. Vi har båda två gått upp i arbetstid jämfört med ifjol, och jag gick länge och trodde att vi jobbar 100 % båda två det här läsåret. Nu har jag fått på klart att Matias faktiskt jobbar 110 % i år, och med ojämn periodisering betyder det betydligt mer nu på hösten.

Så... ja. Att båda föräldrarna i en barnfamilj jobbar 100 % tycker jag är en urbota dum idé. Att jobba ännu mer är ännu dummare. Jag briljerar verkligen inte med vårt tempo, utan skäms snarare för att vi ställt det så. Det känns som väldigt icke-2017 att jobba så mycket att man knappt hinner andas. För tillfället prioriterar vi bort så mycket som jag vill ha i våra liv (släkt, vänner, städning, utomhusliv, läsning, träning...) bara för att det överhuvudtaget ska gå ihop. Men det lättar för Matias efter jul, och det betyder att det lättar för oss alla. Det är inte långt till det. Faktiskt. Efter sportlov får han det riktigt chill! Hellre att det går den vägen än tvärtom. Och när det är dags att planera nästa läsår är vi kanske klokare.

Förra helgen försökte vi i alla fall varva ner lite när Ylva och Anders och deras barn kom till Finland och firade Allhelgona. Å ena sidan lyckades jag lägga bort jobbtankarna största delen av helgen, men å andra sidan är befolkningsstatistiken i våra familjer lite sådan att "lugn och ro" är långt borta! Ja, ungefär som på bilden ovan. Haha! Men gulliga är de ju, hela högen! De kommer tillbaka till jul, och det är så roligt att se hur småknattarna trivs ihop. Även om kusinerna bor i olika länder träffas de ju faktiskt flera gånger om året, och då ganska intensivt.

Ja, och så tankade vi ju faktiskt energi i Stockholm också häromveckan! Oj, det vill jag skriva om. Jag blir så glad av Stockholm. Och av att vara ledig. Måste absolut suga ut det sista av de fina dagarna genom att blogga om dem så småningom!

Jag skäms förresten också för att jag glömde bort farsdagen idag ända tills jag läste morgontidningen med de sedvanliga farsdagsreportagen. Då samlade jag visserligen våra ungar och uppvaktade Matias på soffan, men i övrigt har jag varit en riktigt usel pappa-partner idag. Har bara suttit och jobbat, varvat med att jag skällt ut småfolk som härjat. Och småfolk HAR härjat. Har kanske eventuellt skällt ut den andre vuxne i vår familj också av bara farten. Bättre lycka nästa år...

(För protokollet så firade vi faktiskt min egen pappa och moffa grundligt i Purmo igår, och idag bjöd vi svärfar på farsdagslunch. Vi är trots allt inte helt hopplösa!)