Ensamhetstidskoefficient

Förra veckan läste jag en lite otypisk bok för mig - Drunkna inte i dina känslor av Maggan Hägglund och Doris Dahlen. Jag läser mest skönlitteratur och brukar för det mesta skippa självutvecklingsböckerna (som den forna litteraturvetare jag är brukar jag tänka att utvecklingshjälpen oundvikligen följer med i fiktionen, samtidigt som det är roligare att läsa de böckerna).

Eftersom jag råkade fastna för den här när jag hängde vid en bokhylla i Kvevlax häromveckan så bröt jag hur som helst mitt mönster den här gången. Boken riktar sig till/handlar om sensitivt begåvade som samtidigt är drivna högpresterare - till största delen kände jag inte riktigt igen mig i det de beskrev (nope, någon drivande kraft eller ostoppbar idéspruta är jag inte och har aldrig varit), men tyckte ändå det var riktigt intressant att läsa - kommer eventuellt att gå en sväng förbi den där självutvecklingshyllan nästa gång jag driver runt på bibban. Inte så dumt ändå att reflektera lite över sitt känsloliv. Anyways. Det fanns åtminstone två sidor i boken som var spot on för mig. De här:

Ensamhetstidskoefficient. Just det! Min är nog rätt hög. Och den tid jag verkligen har just nu för återhämtning är kort - inte alls i proportion till hur jag stöts och blöts mot andra människor hela dagarna. Jag gillar ju folk. Jag gillar mitt jobb. Jag tycker om att människor är en stor (!) del av mina arbetsdagar. Men... det kräver lite mer än jag har just nu, känner jag. Även om jag jobbat i rätt många år så tycker jag att det aldrig förr varit så intensivt med alla människokontakter, och jag kan inte för mitt liv bli klok på om det beror på mig eller på omgivningen. Men ensamhetstid, precis som det beskrivs här. Det! Det vill jag ha mer av. Jag skulle bli så mycket snällare och gladare.