Idag har han blivit fyra månader jämnt, vår lillskrutt. Fyra månader, och jag kommer knappt ihåg hur det var att "bara" ha två barn. Så smidigt har han tagit plats i familjen, sådär att det verkar konstigt att det bara är fyra månader och en dag sen han var en suddig ultraljudsbild och vilda sparkar i magen.
Han har blivit en stark liten knubbsäl, och överraskar oss hela tiden med att röra på sig mer än vi visste att han kunde (men svänger sig varken rygg-mage eller mage-rygg ännu). Stark i nacken är han och sträcker ivrigt huvudet åt det håll där det verkar vara mest hålligång. Det hållet är oftast där hans bröder finns. Han vill gärna prata och fnittra med dem, eller oss, eller vem som helst som kan tänka sig att fjanta sig och göra sig till för honom.
Hans nya grej de senaste dagarna är att studsa febrilt upp och ner i famnen på den som håller honom, precis som storebror A gjorde i den här åldern (som jag minns det hoppade storebror A upp och ner i ett ända tills han lärde sig gå, och då började han rymma - puh!) Josefs koncentrerade min när han stirrar ut sin vickande fot är obetalbar. (Liksom - vad är det där? Den sitter visst fast på mig? Den rör på sig när jag vill? Hur coolt som helst!)
Rutiner har han inga. Vardagen flyter på riktigt bra, men det känns som att vi aldrig vet när han tänkt äta, sova eller vara social. Visst kan vi styra mat- och sovklockan till viss del, men försök nu bara hålla en baby vaken om han vill sova som en stock, eller söva honom när han tycker att livet är en fest. Allt det där kanske... kommer? Småningom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar