Jag hade en period på några år då jag tyckte att julen visserligen var fin och bra på många sätt, men samtidigt ganska slitsam - trots att en stor del av jularna inte firas i vårt hem. (Eller kanske just därför.) Jag börjar tro att den perioden är över. Den här julen, precis som de senaste jularna, njöt jag stort. Tänk, vilka fina människor vi har i familjen - åt alla håll. För jag börjar förstå vad som är viktigt för mig på jul:
Umgås med fina människor
Levande, doftande julgran
Snö (det BLIR ju jul utan, men... oj, vad glad jag blir av ett lätt snötäcke!)
Berättelsen om barnet som föddes i ett stall och stjärnan som lyste över det
Sedan skadar det inte att ge och få lite julklappar, äta en del gott och tända ljus. Men människorna, det är dem jag inte skulle kunna vara utan.
Den här julen har inte bara varit skön, den har också varit lång. Vi siktade på att ha allt grovstök undan på måndagsmorgonen och från det bara julmysa med Ylva och Anders som kom från Sverige. Riktigt lyckades vi inte, men vid lunch på måndagen tyckte vi att julstöket fick vara good enough. Då inleddes vårt förhandsfirande. Bra taktik, borde kanske sätta deadline två dagar före julafton nästa år också!
Den här julen har dessutom varit duktig på småbarn. Vi har firat tillsammans med inte mindre än tre barn som upplevt sin första jul - Josef firade först med sin Sverigekusin Adil (10 månader) och sedan med sin Nykabikusin Leander (1 månad). Det är fint!
Vi tände ljus vid gravgården. Och snön gjorde allt vackert.
(Men ljusen till Ebeneser glömdes hemma, så det får kanske bli till nyår.)
Ibland tänker jag att vi borde ta oss i kragen, bli vuxna och googla fram hur vi ska steka vår egen skinka - men sedan tänker jag att vi helt enkelt kan vara tacksamma så länge vi får dra runt som en kringresande cirkus och äta av våra föräldrars framdukade julbord i julhelgen. För varför skulle vi sitta ensamma kring vårt eget bord när vi inte måste?
Julaftonen delades som vanligt upp med morgon i Sandsund, dag i Skata och kväll i Överpurmo. Det där evighetslånga väntandet på julgubben som folk pratar om... det har jag ingen aning om. Igen, jag har tyckt att det känts stressigt med våra cirkulerande julaftnar, men inte länge. Det börjar kanske bli en tradition? Vi hann precis komma in och sätta oss ner när det bullrade vid mammas och pappas dörr.
Mellan julafton och juldagen var vi 17 personer som sov över på Stennabba. Sådär i teorin är det för att det är praktiskt eftersom jag vill gå på Stilla natt i Zion - men i praktiken är det ju dessutom hur mysigt som helst att det sover folk på madrasser i alla rum! På juldagen blev det i år en skönt slapp dag utan program. Var ute på en av årets vackraste promenader utan kamera, såg film mitt på dagen och sånt.
Men på annandagen bjöd vi faktiskt på julkaffe hemma hos oss, äntligen lite vuxenpoäng! Bara de delar av min familj som hade passligt, men det blev mysigt. Roligt att få fira lite hemma hos oss också! Josef somnade mitt i yran. Så är det att vara baby. Jo, det händer ibland att jag också får lust att bäddas ner under en filt och ta en tupplur mitt i kalaset, för att vakna en halvtimme senare och fortsätta umgås.
Och årets stora hit förstås - hemlagad Twix! Så gott! Annars är jag ingen stor julgodisfantast (varför krångla till det liksom - Fazers blå är ju lika gott utan att smältas ner och hällas över nåt annat...), men det här var en höjdare. Matias höjdare förstås. Här hittade han receptet! Först lagade han bara en 2/3-sats. Slut inom två röda. Sedan gjorde han tre gånger så mycket, och det finns det faktiskt kvar av ännu...
Alltså, julgranar gör sig verkligen inte på bild. I verkligheten får vilken skranglig stackare som helst julstämningen att flöda, men på bild... knappt ens så den fluffigaste Disneygran har något att komma med i tvådimensionellt tillstånd. Och ändå vill jag avsluta med årets gran. För jag tycker om den. Må den leva väl och behålla sina barr ända till tjugondag Knut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar