Att ljuga om läggdags?

Hörde just en väldigt upprörd fyraårig röst när min familj kom in genom dörren.

- Nähä! Du skojar! He e int sant! He e int sant!

Vad det handlade om? Nå, hans pappa påstod att klockan är mycket och det är dags för pyjamas och godnattmat. När jag ser på klockan håller jag med Edvins pappa, men när jag ser ut genom fönstret är det nästan så jag är mera böjd att tro på Edvin istället. Kväll? Det här? Svårt att tro...

Lördag, vårsol, Vasa

Rådhusparken i Vasa är det bästa (och varmaste) stället att äta glass lite för tidigt på säsongen. Kanske för att det är den enda del av den staden som ligger i lä?

Alltså de där människorna som lyckas se ut som folk när de fotas i motljus? Jag vet inte vad deras hemlighet är.

I Dragnäsbäck blommade det. Och sen bara fortsatte kvällen att leverera.

Åhå

Jag överraskade mig själv ikväll genom att få ett infall och baka en gammaldags, hederlig chokladkaka.

Jag tittade på fel recept en stund så det råkade bli en mjuk pepparkaka istället. Nu doftar det jul i huset. Jag är så skärpt. Så s-k-ä-r-p-t.

(Men om jag bränner den så är det inte roligt längre.)

Bröllop

Idag fick vi vara på bröllop. Brudparet var vackert, festen var trevlig, maten var god och bordsgrannarna utmärkt sällskap. (Och barnen stationerade på Stennabba.)

Bra dag!

Inne och ute

 

Det är så fantastiskt med sol igen. Efter en jämngrå vinter vaknar åtminstone jag lite mer till liv igen när det blir ljust - om jag måste välja mellan kallt och soligt eller varmt och grått blir det solen och kylan, alla gånger. (Eller sol och värme förstås, om det är ett alternativ...) Även om jag inte hunnit vara ute särskilt mycket på sistone känns livet ändå lite lättare när ljuset strömmar in genom fönstren och man inte behöver gå runt med hela tillvaron insvept i en gråblöt filt.

Men om jag var lite avundsjuk på Matias som har varit ute med barnen så gott som hela dagen? Lekpark på förmiddagen och Pörkenässkogen på eftermiddagen... Nå, kanske lite. Men jag fick ju titta på solen genom fönstret där jag satt och jobbade, jag. Hehe. Och det är onekligen skönt att vara (nästan) klar med det som varit mitt ständigt (!) dåliga samvete en längre tid nu.

Men ikväll hängde jag åtminstone med på vår geocachepremiär! Inte så framgångsrik premiär dock, för vi hittade ingenting.Tur då att stället är ca 250 meter hemifrån, så det lär komma nya tillfällen...

Kopparbergsvägen 20

Den här boken ska du läsa.

Mathias Rosenlunds självbiografi Kopparbergsvägen 20 handlar om fattigdom; om hopplöshet och räkningar och skulder och att försöka hålla kvar kärleken medan man brottas med psykisk sjukdom i familjen. Det handlar om elände. Men samtidigt handlar den om... livet. Om balansgången mellan hopplöshet och vilja att fortsätta försöka forma sitt liv som man vill ha det. Får man studera litteraturvetenskap och sikta på att skriva på heltid - om man är fattig? Om man har en familj att försörja och räkningar som förfaller? Får man drömma högt ändå?

"När jag var tonåring skrev jag på en papperslapp som jag tappade bort att jag vill leva mitt liv på ett sådant sätt att jag inte lämnar det minsta avtryck någonstans. Nu vill jag det rakt motsatta. Nu vill jag ställa mig upp och slå någon i ansiktet bara för att de ska lägga märke till mig. Nu vill jag inte lämna denna värld förrän jag fyllt den med mina ord och mina avtryck. Nu vill jag inte längre vara osynlig och tyst här i mitt hörn. Jag måste berätta. Jag har överlevt. Förstår ni?"

Det viktigaste den här boken gör är att visa att fattigdom inte är antingen-eller, eller något som kan begränsas till en liten grupp i marginalen. Fattigdom kan drabba också den som arbetar, den som drömmer och den som kan tala för sig. Den får mig att skämmas för att jag klagar över att inte ha någon resa inbokad eller fula tapeter på väggarna. Jag är privilegierad som har vad jag och min familj behöver, men jag får inte glömma att det knappast är någon självklarhet, inte heller i välmående Finland. Det kan behövas en reality check ibland - till exempel i form av den här boken.

Själv har jag inte upplevt fattigdom. Jag har nuddat vid den en mycket kort tid, men det är allt. Det var ett studiebesök i fattigdomen bara, jag var studerande och sommarjobb hägrade om bara någon månad. Orsaken till det barskrapade kontot var att jag mot bättre vetande hade hälsat på min goda vän i Frankrike bara några månader efter språkpraktiken i Australien. Jag kunde dessutom när som helst ha ringt hem och fått förstärkning - det har jag också fått många gånger, ofta utan att ens behöva fråga. Grundkänslan jag har med mig i livet är att det ordnar sig. När jag inte klarar mig själv, finns det hjälp att få. Det är en förmån att bli vuxen med den tryggheten.

Så vad gör den som inte har den förmånen? Den fortsätter att snurra i fattigdomshjulet, åtminstone enligt Mathias Rosenlund. Och det är det som skaver med boken, övertygelsen om att fattigdom skulle vara ett arv som inte går att ändra på. Visst förstår jag att fattigdom och hopplöshet går i arv i viss mån, men att det skulle vara något oundvikligt? Ödesbestämt? Jag vet inte.

Hur som helst. Även om boken långtifrån är någon feel good-berättelse är den vackert skriven. Vissa upprepningar finns det, och kanske lite melodramatik, men det vägs upp av förmågan att berätta om något fult på ett vackert sätt. Jag hoppas han fortsätter skriva böcker. Jag kommer att läsa.

(Här finns en bra recension på Lysmasken!)

Nå, nu!

Kalas för Edvin idag, och så bra det blev! Sist och slutligen kunde fler komma för att vi sköt upp det en vecka, och det var ju inte så dumt. Dessutom hade vi hunnit baka mer eftersom vi förberedde två gånger, så alla vann på det...

Glad och tacksam! Och ganska färdig för dagen.

15 mars ifjol och i år. Och 2002.

Slöbläddrade lite bland gamla inlägg och insåg att jag för exakt år sen skrev om att jag skulle till London på kurs i maj. Dessutom hade jag en Spanienresa inbokad tills bara ett par veckor senare. Just nu tycker jag lite synd om mig som är superduperressugen och inte har någon spännande resa alls inbokad, varken till London eller Spanien eller någon annanstans. Vad gör man åt det? Några fler Comenius-stipendier blir det inte heller, för 2013 var visst sista året som projektet var igång. Äsch!

Och förresten kom jag precis nu på att det är vår förlovningsdag idag. Oj. Borde kanske gå till köket och berätta det för min man.

Och förresten kom jag på att en resa har vi ju visst inplanerad, när vi ska på barndop i Norrfjärden i maj. Och det ser vi redan fram emot, men faktiskt mer för huvudpersonens/-personernas skull än resans den gången!

Och nu - verkar jag flummig nog för att avsluta dagens tankeverksamhet och sätta mig framför tv:n? Det tror jag.

Just sayin'

Väderprat kan vara tråkigt, men jag kan inte låta bli - mars 2014 uppför sig verkligen inte som mars månad brukar göra här i trakten.

Mars 2010, med en nyfödd Edvin inne i radhuset och en snöglad Arvid som uppskattade pistsystemet som Mattus hade anlagt på baksidan.

Mars 2011, i solnedgång med Edvin i vagn, hittade vi en genväg till Staraby.

Mars 2012, i skidspåret vid Vestersundsby. Den här bilden får mig att sakna mina skidor. Och ett bra spår. Och marssol i snöglitter.

Mars 2013, på friluftsdag/talkodag på bygget i Nykabi-Forsby. Skidorna med, förstås!

Mars 2014, fågelkvitter, barmark och vårdoft. Till helgen lär de lova kallt väder, men jag vet inte jag. I flera månader har jag saknat snön, men har den inte kommit vid det här laget kanske den får hålla sig till nästa vinter. Vi har ju liksom redan vant oss vid vår.

Silverglitter och tapas

Bra kväll! En kväll jag kommer att minnas, av många orsaker. Tillsammans med överpurmobrudarna gick jag på manikyr (that's a first!) och sen åt vi tapas på Duende (that's a first!). Allas naglar fick samma silverglittriga lack - glamouren brukar ju inte komma av sig själv vanliga torsdagskvällar i mars, men med lite ansträngning så... Och maten var god. Och sällskapet utmärkt. Och det var lite semester från alla långa vardagar som hotar att bli ganska enahanda för tillfället.

Haha, kunde inte låta bli att lägga in bilden nedanför. Hallå spökhand! Att ta titta-på-min-manikyr-selfies är tydligen en konstart som jag inte riktigt behärskar...

Okalasad söndag

Idag skulle det då bli Edvins hejdundrande fyraårskalas. Eller, kanske snarare ett ganska enkelt kalas med den närmaste släkten, men ändå. Det blev istället inget kalas alls. Har jag kanske nämnt att den här vintern är galet bacillförföljd..? Klart att Edvin lyckades få en dunderförkylning och feber till helgen. Han har nätt och jämnt orkat vara uppe i soffan och se på tv, utan mest har han sovit eller halvslumrat i sängen idag. På nåt sätt är jag ändå inte överraskad, utan för tillfället har jag en känsla av att allt vi planerar har ungefär 50-50 chans att lyckas utan att någon av oss är sjuk. Det svänger snart. Det svänger snart. Det svänger... snart?

Dessutom jobbar jag för mycket. Har suttit instängd i arbetsrummet en oproportionerligt stor del av helgen och det vackra vårvädret har jag bara noterat lite i förbifarten. Hur i hela friden tyckte jag inte att det räckte med ett heltidsjobb när jag planerade inför läsåret? Med småbarn och ett orenoverat hus till? Alltså, jag börjar verkligen tro att jag inte är tidsoptimist, utan snarare lite korkad. Nåja, en rush till och sen är det bara det där ena heltidsjobbet kvar. Easy peasy!

Åh nej. Nu blir det här ett gnällinlägg. Det värsta som finns! Ber ödmjukast om ursäkt. Egentligen är läget helt okej. Edvin är gullig, förkylning är en övergående krämpa och jobbet kommer att lätta småningom.

Och on the sunny side - när det blev klart att det inte skulle bli något kalas idag skaffade vi istället snälla barnvakter som nattar barnen ikväll så vi kan gå på Purmorevyn. Slutsålt var det också, men vi lyckades få varsin annullerad plats!

Jorden runt

Dagens tips!

Den som händelsevis råkar tycka att det här novemberregnet vi har här är lite trist kan till exempel drömma sig bort med EarthCam. Så coolt! Säkert inget nytt, men jag har inte råkat på sajten förr. Där finns alltså webbkameror från... nästan överallt. Just nu verkar det regnigt på Kauai, Hawaii, men desto soligare på South Beach, Miami. I Istanbul har solen gått ner, men i Sydney går den snart upp igen. Och vid Lake Michigan verkar de i alla fall ha vinter!

Jag hjärta Tammerfors

Puh... ännu en vecka till ända. En intensiv, intensiv vecka. Ännu en sån. För att fira att det äntligen är fredagskväll tänkte jag sätta mig ner och tänka på två bra dagar vi hade förra veckan. Tammerfors! Varken vädret eller aktiviteterna var så värst fotogeniska, men man tager vad man haver. Det här gjorde vi för en och en halv vecka sen:

Vi satte oss i bilen och körde iväg så fort vi orkade komma oss iväg på morgonen. Vi bytte chaufför rättvist så alla som ville fick sätta sig bakom ratten. Trots det förekom det en och annan förfrågan om tid kvar till destinationen från baksätet. Inte alla förfrågningar var vänliga och artiga.

När vi kom fram till Eden i Nokia proppade vi i oss lite yoghurt och mellanmålskex för att orka simma alla tre timmar som man fick. Förväntningarna var höga! Själva Eden var nu inte så speciellt, lite skamfilat och fullt med folk, men helt okej. Och vi hade jätteroligt! Än en gång - ajabaja, vad vi är dåliga på att komma oss till simhallen... borde faktiskt. För barnen njuter verkligen av vattnet!

När vi simmat tills vi var skrynkliga som russin begav vi oss in till stan. Det var hög tid för att hitta kvällsmat, men först checkade vi in på vårt lyxhotell (hrm, omenahotelli) och hittade ett totalt ostädat rum. Inte bara obäddad säng alltså, utan bordet fullt av ölburkar och golvet fullt av mikropizzapåsar. Och vi bara - yey, smart med budgethotell utan ens en reception att klaga i! Nä, vi ringde hotellets helpdesk och fick koden till ett annat - städat! - rum direkt, så inga problem. Omenahotelli är visserligen enkelt, men jag tycker faktiskt det funkar riktigt bra som familjehotell - superbra läge, lagom stort rum för vår familj och så finns det mikro, vattenkokare och rejält bord att äta morgonmål vid. Och en butik tvärs över gatan.

Men det var ju det där med maten. Det kändes alldeles bestämt i maggropen att vi måste ha pizza efter våra timmar i vattnet. Definitivt pizza. Det blev kotipizza (nejdå, ingen high-brow-semester det här inte). Och det var så g-o-t-t. Ah. Perfektion.

Och sen var det läggdags. Och barnen förstod inte alls varför vi bara skulle sova en natt på hotellet - och när de nu frågade förstod inte jag heller egentligen varför vi nödvändigtvis skulle ta det så kort...

På onsdagen blev det rätt mycket strosa i butiker, en del vila och slappa på rummet innan vi måste checka ut, kinamat och så lekparken som vi brukar se till att inte missa. När vi väl kom oss i bilen för att köra iväg till vår sista anhalt, Ikea, var klockan redan fem... Vi var visst inte så snabba. Men vi var ju inte i Tammerfors för att vara effektiva heller!

Effektiva var vi tydligen inte vid Ikea heller, för vi stannade bokstavligen till stängning. Då är det lägligt med hängmattor vid hämtlagret! Effektivt och effektivt förresten, vi gjorde oss ganska fattiga vid kassan, så det kanske kan räknas som lite effektivt ändå...

Och så körde vi hem! Femton minuter med överfnittriga ungar med kiss- och bajshumor i baksätet, sen blev det natt. Faktiskt inte alls någon dum tid på dygnet att köra med barn. Det var det! Precis det avbrott vi behövde. Även om den där Londonresan också hade varit helt okej...

Edvin, fyra år

En trind krabat som just fyllt ett på den här bilden - och som ändrat både jättemycket och nästan inte alls sedan det.

Igår fyllde Edvin fyra år. Edvin, min Edvin. Det var en lång och intensiv dag på jobb och de andra vanliga vardagsställena för oss alla, men vi firade i alla fall med presenter på morgonen och fastlagsbullar och chokladbollar på kvällen - kalas med ballonger och tårta och pompa och ståt får det bli på söndagen!

De senaste månaderna har Edvin blivit så mycket större, så mycket äldre. De flesta av hans byxor flaggar halvvägs upp till knäna, men det är inte så mycket det som ändrat. Det är ännu mer sättet han pratar, tänker och resonerar som blivit så mycket mognare. Samtidigt är han lika mjuk och omtänksam som han alltid varit. Och en hejare på att bygga pussel. Tänk, vilket tråkigt liv vi skulle ha utan honom!

Tre nya pussel i födelsedagspresent - himmelriket! Och alla de gamla fick vädras av bara farten.

Allra mest tacksam för

Nä, nu får jag nog smälla till mig själv i mitt tomma huvud. Där räknade jag upp en massa bra småsaker som hänt den här veckan, när det allra största, bästa som har hänt är att barnen har fått en liten, alldeles perfekt Sverigekusin! Duh. DET är jag allra mest tacksam för! Och jag ser väldigt mycket fram emot maj, när vi får hälsa honom välkommen till världen IRL!

(För övrigt sitter jag och nyser och snörvlar. Alltså, är detta ett skämt?? Eller är det helt enkelt nåt jag får räkna med den här vintern? Jag har ju ändå varit helt frisk i nästan en vecka nu...)

Tacksam

Här sitter jag nu, lördag och allt, och sliter mitt hår över alla högar med jobb som jag inte har en mänsklig chans att hinna igenom före måndagen. Det straffar sig att ligga sjuk i flera dagar strax före sportlovet, när det redan hade hunnit hopas en massiv samling högar - har fått vika ett par dagar den här veckan för att jobba undan, men har ändå inte hunnit någonstans alls. Andas lugnt. Inte panikera. Andas.

Men ändå. Väldigt tacksam för den här veckan. Så väldigt! Jobbet har krafsat mig på axeln, men ändå har det varit så mycket bra det här sportlovet. Framför allt - vi har varit friska! Hurra, hurra, hurra! Känns helt fantastiskt att ha helt normalt med energi igen, ha lust att äta och faktiskt inte trilla handlöst i säng efter en liten aktivitet, typ "fylla diskmaskinen". Jag började misströsta där ett tag förra veckan. Låtom oss hoppas att det vänder nu! För jag gillar att känna mig som människa.

Dessutom - vi har skrinnat, vi har träffat vänner, vi har haft två superdagar i Tammerfors, vi har städat upp i det värsta kaoset efter förra veckans svacka... Det har verkligen varit dagar som känts alltigenom bra. Jag är nöjd. Jobbhögarna får jag beta av så gott jag kan, bara.