Roma

Och förstås sitter jag och googlar lite onödigt ofta på Rom när jag egentligen kunde rätta prov. Det hör liksom till... inte många veckor kvar, wohoo! Det jag tycker allra bäst om är att hitta helt vanliga bloggar av helt vanliga bloggare som varit på liknande snabbvisiter i Rom - då kan jag sitta och tänka mig in i hur bra det kan bli. Den här bloggen till exempel visade att det kan vara varmt och vackert i november!

Annars blir jag mest stressad av att läsa researtiklar om Rom - det förekommer lite för många meningar som "två dagar är alldeles för lite för att se Rom" och "Rome wasn't built in a day and shouldn't be seen in one either" och "10 absoluta måsten i Rom". Huuuh. Andas ut. Precis som när vi var på långhelg i London förra året (då hade i också 2½ dag på plats) får vi helt enkelt läsa på prioritera lite redan på förhand. Visst låter det ju sådär härligt avslappnat att bara åka dit och göra det som faller en in... men det lämpar sig nog bäst för en annan personlighet än min. För i Rom tror jag nämligen det finns ungefär tusen saker som kan "falla en in" och verka roliga och trevliga och fascinerande. Bättre då att ha tänkt ut ett par alternativa planer på förhand. Jag gissar att enda sättet för mig att slappna av och bara leva la dolce vita är att välja bort, välja bort och välja bort igen redan på förhand - för om det är något jag är usel på är det att spontant välja bort potentiellt intressanta saker. Bättre då att få det överstökat här hemma...

För övrigt har mammas blogginlägg med etiketten Rom 2012 blivit högintressanta! De var där lite längre än oss, men annars har jag på känn att vårt upplägg kommer att likna deras ganska mycket... känns sådär lagom äventyrligt att vandra i mamma och pappas fotspår, men faktum är ju att det är efter deras resa som jag på riktigt fick lust att själv se den eviga staden. Det tackar jag för!

Cambridge i maj - vilket osannolikt bra reseår 2013 är!

Håret

Gårdagens uppenbarelse - jag kan numera sätta upp mitt hår i hästsvans! Det låter kanske inte så märkvärdig, men efter inte mindre än två misslyckade kortklippningar* förra året började jag tro att jag aldrig mera i mitt liv skulle ha långt hår. Det skulle vara en mer eller mindre kort page med eller mot min önskan, ända tills det plötsligt var silvergrått och permanentat och satt på en liten tant som pratar med sina krukväxter.

Och så igår - tadaa - hästsvans! Inte så vackert kanske, med en liten tofs som spretar rakt ut, men efterlängtat! Vem vet, om det bara får växa lite till kanske jag får feelis och blir blondin igen?

*som egentligen bara skulle vara putsning - hur det nu gick till vet jag inte, men det var inte mycket hår jag hade kvar.

Tio timmar kalas

Igår var vi på förlovningskalas i tio timmar. Det händer inte alla lördagar. Och det var bra! Jenny och Kittan förlovade sig i somras, men sparade kalaset tills det skulle bli lite höstmörkt och tråkigt och kalasfattigt. Bra drag! Det blev först släktkalas på eftermiddagen, sedan fick barnen fortsätta till fammo och faffas och så fortsatte det så småningom med en ny omgång kalas på kvällen. Halv tolv tyckte vi att vi borde köra hem och befria barnvakterna, och i ärlighetens namn hade vi själva hunnit bli ganska slut vid det laget... Hur som helst, bra dag - TACK och GRATTIS!

TGIF

På engelska sista lektionen idag tyckte en elev att jag skulle skriva TGIF på tavlan, "för det känns lite roligare då". Ingen dum idé. På tavlan fick det stå TGIF med stora, röda bokstäver och lektionen blev riktigt bra. Även om tempot kanske var lite fredagslångsamt.

Förresten, i Tammerfors var julbelysningen i full gång. Eller - jag antar att de tänker höstbelysning, med tanke på datumet. Och varför inte egentligen, något måste ju ändå lysa upp gatorna den här årstiden.

Väderleksrapporten, tydligen

Vänligen observera att det här inte är dagens väder. Detta är gårdagens väder i Vasa, och det gillade jag. I Närpes - och på väg dit/tillbaka - var hela världen inrullad i en grå, blöt filt som inte gjorde mig så värst lycklig. Och jag ba - ahaaa, det är det här som vi har att vänta på senhösten. Sen, när gula löv och dagsljus är nåt som man bara tror att man inbillade sig. Och redan nu kände jag på att köra längs med riksåttan i mörker som bara suger i sig allt ljus.

Eller så kan senhösten bli hur vacker som helst. Kom igen, surprise me!

Bra dagar oavsett väder. Kurs igår, studiebesök idag och däremellan en övernattning hos mina favoriter i Dragnäsbäck. *Nöjd*

Tammerfors i oktober...

...kan jag varmt rekommendera! Vilken toppenhelg vi haft! För en gångs skull känns det som om vi skulle ha hunnit med minst tre dagar på lördag-söndag, på ett bra sätt. För en gångs skull känns det också som att jag verkligen hunnit njuta av den här vackra årstiden ordentligt istället för att bara stressa förbi.

Delfinariet var den första höjdpunkten som vi knappast skulle ha kommit att tänka på om vi inte fått tips (tack Mallo för puffen!) Jag har varit på delfinshow där förr också - på nians klassresa... hade t.ex. glömt hur stora och kraftfulla och snabba och eleganta djur de är. Wow! Tror ögonen lyste lika mycket på mig som på barnen. Men för barnens del fick delfinerna hård konkurrens av ett sjungande träd...

Sedan gick vädret lite bananas. När vi gick in till delfinariet var det vackert, när vi kom ut haglade det, sen blev det vackert igen, och när vi kört in till stan (inte många kilometer) öste det ner regn- och snöslask. Tanken hade varit lite lekpark, lite butiker - men vi får väl lugnt konstatera att det blev mer butiker än lekpark den eftermiddagen, helt på grund av vädrets makter... Inte för att vi shoppade särskilt mycket, utom vid Tiger där Arvid och jag fyndade diverse onödigheter - och faktiskt ett par julklappsbörjor. Alltid lika kul att vara en stund på tumis med min storunge!

Vi hade tänkt äta mysigt på kvällen och mysigt var det väl. Men gott var det inte. Hade lite för mig från Åbotiden att väl Dennis pizzeria var en bra sorts pizzeria, så vi satsade på den - men jag fick nog den mest oproffsiga calzonen jag sett - jag skulle själv göra det bättre. Faktiskt. Fyllningen bestod av minst ett helt paket (billiga och smaklösa) skinkstrimlor, nästan ingen tomatsås, och här och där massiva klimpar med ost. Alltså faktiskt, jag är inte kräsen när jag är ute på pizza, men den här var bara konstig. På plussidan dock: annars trevligt, och trötta barn som uppförde sig så bra som trötta barn bara kan.

Sedan blev det hotellet för en trött och nöjd familj, och inte mycket mer än så. Och det påminner mig om att jag faktiskt borde avrunda ikväll också, för imorgon bitti bär det av ut på vägarna igen...

Persilja och en massa lärare

Vilken rivstart efter höstlovet! Onsdag lärarmöte, torsdag mentorsgrupp, och idag visserligen bara en helt normal jobbdag, men sedan  lärarföreningens höstfest på kvällen. Mycket pedagogisk kortvecka alltså. Inget fel på det, men det känns inte heller helt fel att låtsas att det är höstlov igen och sticka till Tammerfors imorgon bitti! Några fler läxförhör hade jag hoppats hinna rätta innan helgen slog till, och några fler lektioner hade jag tänkt fundera ut. Det hjälps inte. Det får måndagen bjuda på. Nu tar jag ledigt.

För övrigt skördade vi gräslök och persilja ur blomrabatten idag. Det kanske börjar vara på tiden när snön börjar täcka in trädgården, men till vårt försvar är det kanske lättare att glömma bort sånt man inte själv ansträngt sig för att få fram. Vi skördar där vi inte sått, om man vill vara lite biblisk...

Men nu till en fråga som inte är retorisk, utan jag vill faktiskt ha ett svar. Vad är det där gröna till vänster på bilden? Mattus sa att det smakar som persilja men sötare, själv hann jag inte smaka, för när jag kom hem igen var det redan nerfruset. Och själv skulle jag inte ens ha plockat in det, jag trodde att det var blad som tillhörde nån utblommad blomma... Gröna fingrar jo. Men jag hoppas det är något ätbart eftersom det nu ligger i vår frys..?

Att planera - att gotta sig - att ta ut i förskott

Det händer ju ibland att jag blir rastlös, att det börjar pittra under fötterna på mig. För det mesta blir det inte mer än kanske ett par glansiga resetidningar från bibban av mina skov, men den här gången blev det inte mindre än...

*trumvirvel*

Höstlovsresa i efterskott till Tammerfors nu i helgen! Det blir en helg på fyrmanhand och vi tänker oss delfinarium, ikea och en hotellnatt. Ett tag verkade det som att vi skulle få eminent sällskap på utflykten, vilket skulle ha varit fenomenalt, men puffen tackar jag för i alla fall!

Och det kommer mera.

*trumvirvel*

Weekend på tumanhand i Rom i november! Så excited att det inte är klokt, men nu känns det plötsligt som att jag sitter här och skryter, så jag skyndar mig att ursäkta oss med att vi firade vår tioåriga bröllopsdag med en snabb och hyfsat trist pizza och hela tiden tänkte oss att fira mer "på riktigt" till hösten. Vi hade kanske tänkt oss mer nåt i stil med en snabbvisit till Helsingfors eller Stockholm, men vem är jag att klaga när vår planering plötsligt sammanfaller med bra erbjudanden på långhelger i Rom?

Och nu fortsätter jag kvällens resa vidare genom högen med elevtexter, kvällens projekt. Men faktiskt ganska spännande det också. Även om jag inte skulle klaga SÅ mycket om dusch och valfri tv-serie skulle vara allt som återstod av dagen.

Bra sorts måndag, det här

Efter att kalaset igår hade ställts in hade vi väl egentligen tänkt aktivera oss och hitta på nån annan Trevlig Och Hurtig Höstlovsaktivitet... men det blev det inte så mycket av. Det blev en riktigt slö och slapp hemmadag istället, vilket i och för sig kunde behövas. Dessutom hann vi smida lite spännande planer, och sådana behövs definitivt när det närmar sig november.

Idag blev det desto mer aktiviteter, och dagen har varit utomordentligt bra. Vi började med en utflykt till Fäboda - vem har sagt att beachsäsongen är över? Jag tror att jag alltid tänker att vi borde åka ut till Fäboda oftare när vi är där. Varje gång. Jag kan liksom inte komma ihåg en enda gång som jag tänkt att "jaha, då var det överstökat, nu behöver vi inte göra det här på ett tag". Fantastisk plats, och barnen tycker lika. Mycket spring i sand och hopp på stenar. Och ingen frös och ingen gnällde och ingen ville åka hem när det började bli dags för mat. (Och kameran som jag så ambitiöst hade tagit med hade ju tomt batteri, så det enda i kameraväg vi hade var min gamla telefon...)

På eftermiddagen fortsatte Arvid och jag med - tadaa - Arvids första biobesök! Vi såg Smurfarna 2, och filmen var inte så tokig, men det allra bästa var att se hur Arvids ögon lyste och höra hur han kiknade av skratt när Gargamel klantade sig.

På det ett bibbabesök och en sprängfylld tygpåse med böcker, och nu är vi ganska slut som artister allihopa. Nog med höstlovsaktiviteter för idag nu kanske?

Kalas och okalas

Idag skulle vi egentligen ha firat världens bästa Joars tvåårsdag, men det gick ju inte när jubilaren voltade ur soffan och skaffade hjärnskakning ett par timmar före kalaset. Stackars unge! Tur ändå kanske att han inte är lite äldre, i den kalasålder vi upplever nu - Edvin har planerat sitt kalas (i mars) ända sedan Arvids födelsedag i juni och det skulle säkert göra huvudvärken ännu värre... Krya på dig, gullunge!

Annars har vi kalasat mest hela tiden på sistone:

För  tre veckor sen: 8-årskalas
För två veckor sen: 80-årskalas
För en och en halv vecka sen: 33-årskalas
För en vecka sen: 4-årskalas
Och om två veckor: förlovningskalas

Vi har åtminstone inte lidit brist på tårta - vad ska vi göra sen när födelsedagssäsongen är över? Vänta på julen, iofs.

I brist på bilder från det inställda kalaset: en bild från moffas 80-årskalas, ett varmt och roligt och alltigenom trevligt kalas med dragsspelsmusik som gjorde mig nostalgisk fast jag är flera decennier för ung.

Mommo och moffa med släktens fyra lintottar Joar, Oskar, Arvid och Edvin. Fina människor.

Heimheim

Äntligen Överpurmo igen! Vet inte hur det gått till, men vi har inte varit längre än till Lillby på hela hösten - längre åt det hållet, alltså. Jag som älskar hösten i Överpurmo. Det har nu bara inte blivit av; dels har vi ju haft en del att pyssla med här i den här kommundelen, dels har vi ändå träffat alla på kalas mest hela tiden.

Hur som helst, bra dag! Men jag kom mig inte ut i skogen som jag hade tänkt, så vi får nog göra ett nytt försök ganska snart.

På äppelplockarstegen. Ingen föll. Och jag har äntligen hittat en skön mössa - på Lindex barnavdelning. Vuxenmössor ska tydligen inte ha skönt fleecefoder, de ska bara vara stickiga och fina och ha en massa hål som det blåser igenom.

Amanda hittade en håv och tyckte vi skulle gå och fiska. Något vattendjursaktigt fick vi, men inte direkt en fisk. Mellansjön fanns förresten inte när jag växte upp, men nog ett par decennier före det. Och nu igen alltså, lite fascinerande!

Den perfekta föräldern

Sitter här på min håltimme och försöker vara effektiv, men lyckas inte så fantastiskt bra. Det slog mig att det väl är fotografering på förskolan idag. Oh no.

Inventerar febrilt prydlighetsgraden på min förskoleunge idag, från vad jag nu kommer ihåg.

Byxor. Ganska snygga, men förmodligen inte så rena. (Men vem ser nu sånt på bild?)
Hår. Klippt i lördags. Tji-tjing!
Tröja. Ren, men ganska skrynklig och urtvättad om jag inte missminner mig. Och så tror jag att tröjan eventuellt kan ha varit samma som han hade på fotograferingen ifjol... Vad är nu oddsen för det egentligen?? Speciellt då han använder den väldigt sällan numera. (Korta ärmar - det syns väl inte på bild heller..?)

Glad

Nå, hur som helst. Här har vi en frass som är glad att vara hemma igen! Sedan han återvände hem efter sitt äventyr känns det som att vår mysiga katt har blivit ännu fem gånger mysigare - sällskapssjuk och med stor aptit på mat, soffhäng och kli bakom öronen!

Framåt eller bakåt

Ja, jag vet inte jag. När jag ser ut över golvet känns det inte riktigt som att den här eviga inflyttningen gått så värst mycket framåt. Snarare lite... bakåt? Det positiva är åtminstone att behovet av nya vinterkläder var betydligt mindre än jag trodde för nån timme sen. (Och att barnen var väldigt glada när de sprang runt med ytterbyxor, stickade mössor och uddavantar - tittatittatitta, de här vantarna! Den här mössan! Oj, en halare åt mig! Kom an vinter, de här barnen längtar tydligen efter att klä på sig riktigt många lager... hrm.)

Ja, och skrivbordet står ju i vardagsrummet. För arbetsrummet är totalt urblåst. Vårt enkla första renoveringsobjekt blev lite mera än det var tänkt. Tur att jag har en man som tycker renovering är ganska kul. (Han är för tillfället i garaget och målar väggarna vita.) Och på allt det ska man jobba då också. Och jag önskar att jag alltid, alltid trivs så bra med mitt (mina) jobb som jag gör nu, men likväl så tar det ganska många timmar av dygnet just nu.

Jasåatt. Lite trötta är vi nog?

Suget

Om en vecka har vi höstlov, för min del ganska kort, för Matias en hel vecka. Det är väl trevligt med lite ledigt, men varför tänkte vi inte lite tidigare på att man kanske skulle kunna använda de dagarna för lite luftombyte?? Häromdagen kom vi på en briljant idé, men tyvärr funkade den inte. Och även om - eller kanske just för att - den idén gick i stöpet känner jag mig plötsligt fruktansvärt ressugen! Problemet är bara att om man är ledig i fyra ynka dagar om mindre än en vecka är möjligheterna att göra något som kräver BOKNINGAR ganska små. Och så borde man ju göra något åt vårt renoveringsobjekt. Och så borde man kanske jobba ikapp lite. Och så borde man kanske lägga sig i soffan och pusta ut.

[Men hur ska vi nu lyckas kombinera det där med people-watching i valbar icke-österbottnisk stad nu då? Eller fantastiska, främmande utsikter? Eller något annat annorlunda.]

33

På tal om ytan då. Så här såg jag ut runt åtta på morgonen den dag jag fyllde 33 och kände hur åldern tog mig ännu lite mer.* Jag väcktes ovanligt snällt, jag kramade mina barn, jag insåg att vi skulle förbereda utvecklingssamtalet på förskolan, jag struntade i att jag redan hade tänkt vara på väg och satt vid köksbordet med min finaste sexåring och funderade tillsammans med honom på om han kan hoppa x-hopp, ramsräkna och bemöta andra på ett bra sätt. Jag hastade iväg till jobbet, jag snabbkopierade prov. Jag hade en intensiv och rolig arbetsdag, ungefär som det brukar vara. Jag kände mig tacksam för att jag har det här jobbet åtminstone nu.

Jag packade väskan full med saker jag kanske borde tänka på inför morgondagen och ilade till förskolan, där jag av någon anledning hade lovat att infinna mig en kvart efter att sista lektionen slutat. Jag var tacksam för att Arvid har en så bra vardag på Kyrkekan. Jag körde de 200 metrarna hem och mötte Amanda, Edvin och så Matias och Arvid som inte nyttjat hästkrafter för att ta sig hem.

Vi bjöd mina systrar & co på kvällsmat och jag var tacksam igen. Sedan kom pappa, lillebror och mommo & moffa på kaffe och tårta och jag var tacksam igen.

Så om jag får summera den här födelsedagen - tacksamhet. För sådant som jag har varje dag just nu. Min familj. Min stora familj. Mitt jobb. Det är inte så illa.

*Om det ser ut som om bakgrunden inte är helt feng shui, don't worry. Det är den inte heller, inte det minsta. Du såg inte fel.

Det här med att se ut

Utseende och komplimanger har varit på tapeten på en del bloggar på sistone. Bland annat Malin / En gul apelsin, Lina och Amanda skriver om det, tänkvärda texter.

Visst är det trevligt att se fin ut. Det är inget fel alls på att gå förbi en spegel och märka att åhå, den där tröjan satt bra, eller att titta in i spegeln och upptäcka att håret svängt sig rätt. Det kan pigga upp en dag. Däremot har jag på sistone känt mig mer och mer obekväm när jag får komplimanger för kläder eller hår - och jag vet inte varför, egentligen? För det måste jag ju erkänna rakt upp och ner: jag är fåfäng. Jag tycker om det som är vackert och skulle gärna själv vilja vara en sån där som hör till det Vackra Folket. Så varför inte tacka och ta emot när någon tycker att jag har en bra dag?

Kanske som en av kommentarerna till Malins blogginlägg menade - att det där obekväma kanske kommer sig av dåligt samvete, för att jag inte vårdar och värnar om mitt utseende som jag borde. Som jag inpräntas varje dag, överallt att jag borde. För tillfället känner jag att jag prioriterar utseendet väldigt lågt - visst, jag måste tänka på att se representabel ut eftersom jag jobbar i samma hus som cirka 500 tonåringar dagligen och det ställer vissa krav, men jag lackar t.ex. väldigt sällan naglarna nuförtiden... för jag VET att lacket kommer att sitta kvar minst en vecka efter att jag börjat skämmas ögonen ur mig för de fula flagorna med mörklila lack som inte alls tar bort sig själva. Efter en höst med intensivt (men roligt) jobb, ständigt inflyttningskaos och helt vanligt småbarnsliv har jag definitivt en känsla av att jag ser ganska sliten ut och jag vill bara att hela världen och jag själv ska strunta i det. Jag vill liksom bara att mitt utseende ska sköta sig själv och låta mig tänka på annat.

Just det, och komplimangerna då, jag var ju inte klar med dem! Malin skriver att hon inte berörs på samma sätt av att t.ex. höra att hon är smart, eftersom hon är på det klara med sin hjärnkapacitet, men däremot ständigt görs osäker när det gäller ytan. Det fick mig att tänka. Och arma dagar - jag vet inte när jag senast skulle ha hört att jag är smart? Jag har fått komplimanger för klädesplagg, kanske för hårfärgen, och häromdagen fick jag faktiskt höra att jag såg solbränd ut (strangely enough). Men när har jag fått höra att jag är smart, jobbar hårt eller är en omtänksam mamma? Nej, just det. Det är inte komplimanger som man lika enkelt strör omkring sig.* Däremot är det inte svårt att ge en utseendekomplimang - det är ju sådana jag själv också ger. När jag slås av att någon har en snygg tröja, nya coola glasögon eller en snygg frisyr säger jag det gärna (och jag menar det alltid), men de där andra komplimangerna, de som går bortom ytan, de kräver lite mer. De är lite svårare att ge.

* Kan förstås också bero på att, hrm, jag inte uppfyller den där beskrivningen sådär exakt.

Update: Mattus påpekade att han faktiskt brukar säga att jag är smart. Det är sant!