Om att låtsas att man kan tills man kan

Den här veckan har jag alltså inlett min karriär som historialärare. Jag har insett att jag inte kan precis allt om antikens Grekland, och inte riktigt nästan heller. Jag har saknat modde- och engelskalektioner, där man alltid kan planera in en kreativ skrivövning eller en diskussion utan märkvärdig faktagrund och (utan att ljuga) påstå att det tränar muntliga färdigheter och argumentationsförmåga. Som måste tränas. Jag har saknat att känna mig kompetent. Jag har skrattat och gråtit åt det absurda i att vi ska gå igenom den västerländska människans historia från antiken till nutid på några veckor. Och helst ska jag nog lära mig den västerländska människans historia från antiken till nutid ännu snabbare. Jag har varit mäkta lättad över att få arbeta med människor i en ålder jag trivs med. Jag har anmält mig till en Öppna uni-kurs i historia - en av de som jag hoppat av på grund av tidsbrist tidigare år. Det har också hänt att det fladdrat till i mig av iver och nyfikenhet när jag suttit och läst in mig.

Och nu? Nu sitter jag och översätter en text från finska. På tal om saker man låtsas att man kan.