För det är inte alla dagar jag åker iväg på roadtrip med pappa, hans kusiner och lillasyster Amanda innan morgonen hunnit ta sig. Ner till Åbo dessutom, en av de städer som varit allra viktigast hittills i mitt liv. På en begravning dessutom, av Sven som var det sista av fammos många syskon. Sven, som tog med mig på symfonikonsert och presenterade mig för chefredaktörer och professorer när jag var ny i Åbo. (Mycket spännande när man precis flyttat från Stennabba för att studera litteraturvetenskap.) Som såg ut som en manlig version av fammo, men med lägenheten full av bokhyllor och utan ett spår av Purmodialekt. Som har skrivit en lång rad böcker, varav jag konstigt nog bara läst en (jag tyckte om den).
Det var en fin begravning, men ganska overklig. Till att börja med bestod begravningsgästerna av 1) österbottniska släktingar jag kände, 2) åboländska släktingar jag knappt eller inte alls kände - men som ändå hade släktdrag som kändes som hemma och 3) kulturfolk. Utanför kapellet strålande vinter, inuti vacker begravningsmusik som man bara ville lyssna mera på. Där framme stod min f.d. klasskamrat från lågstadiet helt otippat och sjöng och på bänken längst bak satt min f.d. litteraturprofessor. Det kändes ganska mycket som att vara med i en film, och det händer mig inte så ofta nuförtiden. (Men jag tar noga tillvara de tillfällen som bjuds.)
Efter minnesstunden satt vi på restaurang flera timmar med släktingarna som vi knappt eller inte alls kände och lärde känna dem lite bättre. Väldigt, väldigt trevligt! När vi till sist avrundade och gick till bilen var stämningen hög. Om den nu får vara det efter en begravning.
Och sen? Sen körde bilen hemåt. Det ville inte jag, så jag letade upp Amanda som stod och plockade lösgodis på Makuuni med sin kompis C. (Bokstavligen letade: det blev en riktig långpromenad i tunna strumpbyxor eftersom jag sökte efter Makuuni på Slottsgatan - på Eriksgatan. Hrm. Men jag går gärna vilse i Åbo. Alldeles nykär i staden, ju.) Och sen? Underbart skön filmkväll med trött lekamen tillsammans med Amanda och C. (Tack för att jag fick snylta!!) Ostörd sömn och sovmorgon (utropstecknen skulle aldrig ta slut om jag började...) Lyxfrukost med tjejerna, inklusive kusin Sandra som också bor där, sedan långdejt med Jane, min enda egna vän som finns kvar i Åbo numera. Historiasnack i Arken och smarrig mat på en tapasrestaurang. Sedan var klockan alldeles för mycket och mina planer på stadsstrosande hela lördagen krympte plötsligt till fem minuter på Akademen innan det var dags att tänka på tåget. Helt rätt prioriterat, klapp på axeln!
Helt galet hur långt det här blev. Men jag kunde bara inte låta bli, har suttit och bitit mig i kinden för att inte skriva dubbelt längre. Det är sällan jag hinner med så här mycket bra saker på två ynka dagar! Dessutom var det fantastiskt att åka tåg. Flera år sen sist. Jag hade plockat med mig jobb i ryggsäcken. Och lite IQ-befriad chicklit. Vad vann? Nå, förstås. Ni vet. Och det var gott.
1 kommentar:
Det låter som att du haft en riktigt härlig helg! Jag tycker visst att man får ha trevligt på en begravning, det är skönt när man både får skratta och gråta. Det låter på din beskrivning som att han var en riktigt fin man.
Skicka en kommentar